levitates

slut/början

2010-02-18T16:51:00.005+01:00

Och nu präglas allt av ilska, tårar. Våldsbenägenhet.

En fascination över hur ens hjärna fungerar. Är det jag som har makt över den, eller har den spelat mig? Hur hatet kan välla fram nu. Om några år kommer allt att vara uppluckrat, förutom det njutningsbara.

Om ens det. Mitt förflutna som brottstycken, fragment. Jag vet, men i förnimmelsen är allt sammanhang förlorat.

Följande skrevs i en mobiltelefon, oviktigt när:

Äter och läser.
Tänker sig personen mitt emot på tunnelbanan istället. Är dennes sinne också till bredden fyllt av en strävan att uppnå en förlorad, förmodligen från början imaginär känsla?
Var i denna ekvation passar en annan in?

I tanken fanns en fortsättning, med mer ifrågasättande, passivitet. Ty vad fanns att göra, då en annan inte existerade i dennes barndom?

Är vi alla såhär, ofullständiga?

Åter

2010-02-18T15:45:00.003+01:00

Avskyr ordet ventil.

Ser detta som en fortsättning. Samtidigt: ett försök till en återgång. Till då jag skapade orden, och de mig.

-

Vintern är vacker men död. Inväntar återfödelsen. (Påbörjar den?)

9 månader, 5 dagar

2007-05-13T00:40:00.000+02:00

Läser igenom ord vars existens jag glömt bort. Meningar vars uppbyggnad startar en reaktion i min hjärna. Som formler, allt jag tänker i. Med nya tecken blir de gamla onödiga. Försvinner i en dimma, förvisas. Dock fortfarande lika vassa.
En insikt är alltid som ett hugg.

Ord som faktiskt är tryckta. Som existerar.
Vad säger det om mig?
Min själ ligger i dem
men jag kan inte längre förnimma deras form.

Kollegieblocket med en pärm av guld har legat på samma ställe på mitt golv sedan i somras. Det är en hedersplats, ty det ligger alltid närmast mig. Jag dammar av det med jämna mellanrum, ibland läser jag, de få sidor som skulle vara ett substitut. För vad?

Snart har jag blott världen framför mina fötter. Och jag är så mycket mer nu än då; rakare i ryggen, starkare i rösten. Men jag tappade något på vägen.

26 dagar
Sedan ska jag påbörja arbetet med att leta rädd på det igen.
Plocka upp det, putsa det.

Sätta tillbaka stjärnorna där de hör hemma.

-

Att läsa igenom mina tidigare 58 inlägg och inse att jag var mer mig själv för 2 år sedan. Att jag tycker om mig själv mer som olycklig än som stark. Vill tillbaka till Gotland. Värme och okänd terräng. Ensamhet. Lugn.
Jag saknar mig själv.

Om jag bestämmer mig för det, kommer jag att rensa upp här senare.
Nu och då. Inget mellan.

Nej

2006-08-08T23:07:00.000+02:00

Och jag älskar den gröna färgen
men ett nytt kapitel
kräver en ny miljö

Sök efter mig
jag flyger igen

Tankedyslexi

2006-05-28T00:12:00.000+02:00

Jag uttalar alla ord meningar som aldrig blir kompletta i mina tankar utan bara lösryckta en dyslexi som hindrar mig från reda ut alla trådar. Så trasslar de in sig än mer, men hänryckningen när stämbanden börjar vibrera och ur ingenting, det jag vandrat i för länge, kommer ljud. Ty efter att stå mitt i världens centrum ett tag utan att existera, behöver man utropa sig själv, och från scratch. Från scratch, och jag talar tills min hals stockar ihop sig, jag snubblar på orden och spyr ut dem, tillsammans med min middag och ett antal starköl. Det svider i min hals, jag sluter ögonen för att andas och när jag öppnar dem igen är orden borta. Och darl jag behöver en diktafon, för att börja om om om igen kan bli lite tröttsamt, har jag tappat tråden än, och leder den till dig, eller någon annan?

-

Sedan tror jag att jag dör.

”Om du hade en knapp, och om du tryckte på den, skulle du utrota ALLT, som existerar. Makten ligger i dina händer. Skulle du trycka på knappen?”

Han sade att eftersom man lever för andra, men jag måste tro att jag kan rädda dem om inte annat med mitt eget blod, allt för att skydda deras.

vårvärme

2006-05-28T00:04:00.000+02:00

Och inatt, hon skulle aldrig sluta blunda
ty om hans doft och hans armar runt henne, vore en illussion ett ingenting
och hon vaknade en vårsommarmorgon med blott sol som värmde sängen
skulle hennes armar vara lika kalla som vanligt och
jorden inte sättas ur sin bana ens en liten liten bit
ty hon tänkte att utan nya vägar att följa skulle hon snubbla på sig själv igen
istället för på någon annan..

-

Och häggen har slagit ut och dess doft pryder dina handleder
du sade att den läker dig
tränger in genom dina ärr och förskönar ditt blod
~ ditt hjärta med dofter ~

men jag är rädd för nålar och dricker bort tanken på dem i en park invid en strand
och häggen blommar här, så jag blundar
och när jag vaknar upp är det med hans armar hans värme runt mig
och en morgonsol, jag sluter ögonen ty
för denna stund är synen överflödig.

I ett försök till en förklaring

2006-04-02T19:48:00.000+02:00

01.

Och jag har funderat och jag har funderat på vad min uppsats ska handla om.
(Nej, jag vet vad den ska handla om. Förlåt.)
Men med datorn i knät, fingertopparna redo.
Allt jag får fram är tomma papper.

Jag låter svagheten kuva mig, och återgår till det jag vet att jag klarar.
Att reflektera.

Ibland fastnar min blick vid mina ögon några sekunder för länge. Den försöker leta, som då den vandrar längs min käklinje och mina kindben och tar till sig formerna, då jag ändrar pose. Och min hud, den tunna transparenta, kan den skydda mig från något, kan den för någon dölja vad som finns inunder? En sekund för mycket, min mina läppar från vinkeln snett nedifrån, två sekunder till, för symmetrin i mina kindben och hur de bär upp de djupt sittande ögonen. Som vakar. Jag ryggar aldrig tillbaka för något för det enda jag har att vara rädd för finns inuti mig själv. Det finns många sätt att fly.

Och jag flög för att få min idol att se stjärnor istället för slutna ögon som aldrig mer kommer att öppnas. Stjärnor som hon och jag, stjärnor som du fast du sitter där och tvekar. Hon slutar aldrig att le och hon sitter aldrig stilla, för om hjärnan inte är upptagen med annat.. Hennes liv är en dans där stegen är våra andetag. Och hon är bortom allt du någonsin ens kunnat drömma om. Ty det slår verkligen gnistor om henne, hon är elektrisk och påverkar allt och alla i hennes omgivning. Hon slår dina hjärnceller ur funktion genom en blick och elektriska apparater genom en smekning. Du ser stjärnor, de lever på hennes ögonfransar.

Hon, vidrör inte marken när hon går på den.
Jag, snubblar på den.
Men sedan, lyfter vi bägge.

I spegelns blanka yta är världen något oväsentligt. Mina ögon vilar lugnt, och med säkerhet, på vad jag visar av mig själv. Då jag fastnar på bild har de istället något skräckslaget i sig. Är det säkert att jag aldrig ryggar tillbaka. tillbaka till min spegelvärld.
När en kamera kommer i hennes närhet virvlar hennes långa hår och blir elektriskt, det stora leendet gömmer hennes ögon, på något sätt fastnar bara lyckan på bild. Det är även den som fastnar på era näthinnor. Få har nog sett djupare än så. Bakom glimten i hennes öga lever spöken av alla de, de som slutit ögonen för tidigt eller de som vägrat. Och nu vägrar gå.

Vi har alla demoner inom oss. De framträder på olika sett från person till person. Hos henne, de tar sönder hennes mage. River i strupen och i magsäcken och spottar syra på hennes sätt att hantera situationen. På hur hon inte låter sig kuvas.

Jag låter mig kuvas. Har sett mig själv ge upp, ge efter, för vad?
Lättjan måste vara min värsta fiende.

Bör jag förlita mig till spegeln? Ibland tror jag att det bara är det spegelvända som stämmer, om jag skulle se allt genom spegeln så skulle det aldrig finnas någon tvekan. Och jag börjar tänka, kan spegeln någon gång bli så använd, att den blir helt transparent? Ty det känns som att min färg börjar försvinna.

”Ibland tänker jag, är jag han som står där, i spegelbilden och poserar,

eller är jag spegeln, som reflekterar det jag ser?”

Definition

2006-03-14T19:56:00.000+01:00

Hon visste inte längre vad hon skulle skriva för hennes liv hade slutat vara något hon kunde ta på. Istället hade hon blivit en del av det, så en analys vore som att plocka sönder sig själv, bit för bit det skulle lämna kvar blodet som rann i hennes ådror. För många gånger hade hon sett hur det kunde sluta.

Och nu visste hon att hon kunde simma, så hon var inte längre rädd. Men temperaturen på hennes blod fick henne ibland att må så illa att hon hoppade ur sin egen kropp, snön var så vit att hon inte trodde på den. Tidigare hade den fått hennes andning att tappa koncentrationen, nu var den något som stod i en bok, liksom människan och hennes renhet.

Och sanningen är, precis som varenda definition människan trott sig komma på, relativ.

en timme

2006-02-26T03:11:00.000+01:00

Och efter en timme skulle jag döda för dig.
Sanningen. Så enkel är den, och så enkel är jag.
Men jag räknar inte timmarna. De hör inte till mig, men du, du vill ta över dem.
Dra en linje en tråd av siden och du låtsas att du inte vet, när du går rakt fram.
Och tråden tar efter din älsklingfärg.
Två timmar och jag skulle dö för dig.
Så simpelt, att få mig.

Jag gjorde muren av glas av en anledning.
Den kan lätt krossas, men för att smälta ned den, krävs riktig värme.

-

Är den här bloggen död?

Någonstans under min hud lever jag, men jag låter det inte,
strömma genom mitt blod, ut mot fingrarna, ut mot..
Det syns knappt längre.

med lite socker på

2006-01-14T16:07:00.000+01:00

Och jag vet inte vad jag ska göra av allt, om inte här. Allt som är ingenting, och ingenting som är allt, som någon borde läsa men kanske inte du.
Kanske inte här. Kanske inte nu.
Jag vet inte vad jag gör längre.

-

Älskling jag har tappat bort mitt skrivblock och nu har jag ingenstans att göra av allt som stormar inuti mig det bara bara mojnar bort och vad är jag utan något att fästa tankarna vid löses de upp och alla ord jag formar är med samma ord om och om och hur kan jag ens försöka sortera någon som inte har någon ordning typ b är blott b och jag ber dig att ta min hand för det känns som att jag kommer falla snart antingen det eller så kommer jag att börja sväva i vilket fall vill jag ha dig med inte vid min sida utan mot min hud jag måste kontrollera dina hjärtslag men innan vi far kan du snälla snälla försöka hitta mitt skrivblock ty alla bokstäver inom mig är en entropi och jag skulle explodera i helvetet och implodera i himlen och det kan inte gå för sig för jag skulle aldrig aldrig våga lämna dig ensam en kyss på ditt skulderblad.

-

Och jag såg honom ikväll
han stod vid din sida som att han aldrig gjort annat
som att han aldrig rört min hud lite för nära
eller kysst mina läppar

Och han såg mina ögon
och med ett leende mimade han dem tack
Tack, för hon är guld värd
jag vet, jag höjer henne också alltid till skyarna

Och har jag inte alltid sagt
att jag passar bättre i silver

-

Kommer du ihåg den dag du tryckte ned mig mot asfalten
och jag började fatta smak för den?

Sparks

2005-12-24T22:53:00.000+01:00

nr. 51

gud, som andetagen
i ett rum utan dörrar
på en soffa och ögon glimmande
av något du sett, alltför ofta
och en styrka
en styrka
hur du får plats i deras händer
om de så önskar

Och det är lite som, att om någon skulle råna mig, skulle jag inte ta det på allvar.

-

Sekunder sekunder minuter, när himlen blir svart och isen klar:

doll, med dina andetag
fångar vi stjärnornas konturer
i ett nät av det glimmande, frusna
och nu, pryder de din hud
ger gnistor, som går genom din kropp
en efterklang, av elden

-

Jag skulle säga, att jag inte längre kan med, att se mig själv då jag iaktar spegeln, de där gröna ögonen, är gömda, bakom livet.

Julen är vad man gör den till. Denna kväll är magisk.
Doll, jag ska visa dig, snöflingornas formationer,
med en nål, på ditt skulderblad.

<3

ett slag

2005-12-14T23:29:00.000+01:00

Det är vissa saker man inte vill inse.

-

hon sade, det känns som att livet går förbi mig.
människor håller henne kvar.
och han, han tar tag i hennes arm. (ni vet, när de tar tag i ens arm. makten i styrkan.)
hans tänder skulle få smaka på asfaltet, de skulle be om nåd, om hon ville.
men han är redan runt henne.
och det känns, som att livet, när som helst, kan krossas.
vad jag skulle göra, om han rörde henne.
i det ögonblicket man inser det, inser man sin kärlek.
och, hur lätt man skulle ta ett liv.

-

hon flätade
av hans hår, ljus
rullat till en boll
(aldrig förr hade han alstrat
så mycket energi)

och lekte med
hans andetag
liv,
död
inte en bokstav gemensam
så borde inte skillnaden vara
enorm
frågade hon sig
då hon stal dem
(bli hög på kontakt)
men allt han gjorde
var att sluta andas

han fortsatte, undvika hennes hjärta
på samma sätt, för var slag

och i klarheten av hans luft
insåg, hon plötsligt
misstaget
i att omfamna en själ
som sedan länge
gett upp hoppet
att känna smaken
av syre

i en bakvänd mening

2005-12-01T20:51:00.000+01:00

Och låt yrseln
ta över

Dina fingrar tänker inte fläta fler ordkompositioner, de har inte längre någon cirkulation och vad vore fingertoppar mot tangenter utan känslan av att fysiskt, ha skapat.
Vi såg oss omkring i askan, och till din fråga svarade jag att
ja, vi ska göra skuggor i världen
så länge jag får använda svärtan i dina ögon
som bas

Jag minns inte längre, hur det kändes. Och snön mot min kropp, ingen temperaturskillnad finns att märka. Min idol börjar tappa sina ord för att kunna tala med honom. Hon vänder dem uppochned och han håller om hennes hästsvans, så fort hon går. För att inte behöva tänka på varför han vill ha henne så nära, varför hennes röst förändras när den riktas mot honom. På vad hon har, men är för tungt för att bära. (Hon ignorerar det som tar sönder hennes kropp, i hopp om att det av sig självt ska dunsta bort, som allt annat, med lite lite, viljestyrka.)

Vi är som vackrast när vi visar oss sårbara.
Och i hans hår, landar glaskristaller.
Jag tänker inte låta dem skära, varför är färgen röd tillägnad julen?

//en förvrängning

2005-11-18T23:56:00.000+01:00

och jag skulle skölja bort
hans läppar från min hud
de var ändå inte, menade att stanna

-

Det går inte längre. Mitt språk har förvridits och förvrängts och habibi, vi snurrar tillsammans. Jag vågar inte, sätta min penna mot pappret, för orden där, stannar. Så fingrar mot tangenter, de flyter fram och orden meningarna som skapas, saknar det, som får vissa att se det som värt att läsas. Hur tänker de, de som säger, att ditt är inte lika värt, inte lika fint. Som oss.

I takt med att jag snurrar, slutar jag tänka på de runtomkring mig. Deras former när de iaktar mig, smetas ut. Men deras ögon, deras ögon är klara och uttrycken i dem, flyger genom mitt hår snuddar vid min kind, och åker vidare ut i luften. Kvar är deras avtryck på min hornhinna, de vackra, som såg innanfär färgerna.
Marken har frusit. Vi ville visa hur värmen fortfarande fanns kvar, ett sista ryck, hur vattnet kylde ned oss. Efteråt, frös världen. Nu är den stelnad och jag glider på gatorna, halkar men slår sällan i marken. Det är ett sorts liv, som är värt att testa.

När jag talar kommer orden ut i fel ordning.
Finns det överhuvudtaget något att säga?
Jag ska uttala ditt namn på tjugo olika språk och vacker du ska välja det du gillar bäst och jag ska skriva det på alla sorters papper, det ska pryda mina väggar. Minna, om hur mycket, som egentligen finns.

toblerone

2005-11-13T22:32:00.000+01:00

Som han drog dig mot sig din kropp pressad mot hans och hans rygg mot kylskåpsväggen. Som du lekte med hans läppar det tjocka krulliga håret och hans åtrå. Lämnade honom med en lätt kyss, morgonen därpå, och ord som fjädrar mot hans skägg, en sista strykning med dina fingrar längs hans ansikte.
Och som skratten aldrig slutade, det tog timmar för solen att stiga upp sprida sitt ljus över hyreshuset, det fanns inga fler tv-spel att spela, den vackra snarkade och vaknade inte av svordomar åt tekkenfigurer eller hysteriska skrattanfall.
Och på irrvägar till tågstationen, började dagen eller slutade natten?

Mitt språk har lämnat mig, men orden, de lever kvar i fingrarna
Ge mig dina, jag gör dem till toblerone
med små små mjuka bitar en smak av honung
i chokladen som dina händer sammanflätade med mina
jag slickar smaken från dina läppar

Hon försökte flyga

2005-11-07T17:24:00.000+01:00

Och med glad musik dunkandes i öronen, stannar jag aldrig.

En gång sade jag, att jag ska göra revolt mot alla poetiska flickor som sitter i sina rum och tittar ut. Jag sade jag ska se världen, så jag gick utanför dörren, andades in luften, och jag såg inte, jag var en del av. Nu såg jag in, mot den som satt kvar, och såg ut. Och inte visste vem jag var, en av dom, som tagit steget för att uppleva, och för att undersöka om luften var lika frisk som jag beskrivit den.
Jag satte mitt andra andetag i halsen, men sedan var jag fast.

Min vän försökte flyga förbi världens ände
till vakuumet där hon kunde vila
men hon slog i dess kant på vägen ut
och vaknade på den smutsiga marken marken nästa morgon
med en huvudvärk bortom denna jord

ni vet, med känsla

2005-10-31T20:51:00.000+01:00

det är som att klä av sig naken på scen och vänta sig någon reaktion annan än ( )
men kejsaren har nya kläder och en dräkt av spott som vanligt, eller kanske bara i dina drömmar men du vågar ändå inte visa upp din nya kjol för den kan bara kemtvättas

och slåss bara för att ha något att syssesätta händerna med lägg ihop ett plus ett nya svordomar bara för att de gamla alla ord har mist sin klang
du måste röra på dig
genom natten med säkra steg men solen går alltid upp tillslut
och stilla på en stol lysrören synliggör du är utblottad, i ringen kan du åtminstone alltid inta försvarsställning
och skrik bögjävel åt hela världen men tror du att någon lyssnar
din tid är över

i ringen, du rör dig åtminstone
avancera med du kan aldrig ta dig därifrån
utan att först, stanna till
[pang]

-

ni vet med känsla
och jag skulle också kunna skrika bögjävel åt hela världen
eller fitta och kuk sådär bara för att provocera och visa hur duktig jag är som faktiskt vågar, men det var åratal sedan någon ryckte på ögonbrynen
tar jag livet av mig är jag bara patetisk lever jag är jag otacksam
men haja till folk jag finns, även naken och stum och döv och även mitt hjärta finns
och på något vänster är det vadjagängör sammankopplat med min hjärna

nervimpulser
välj hur de ska se ut
eller låt världen (och den krossar dig)

Så flyg, med mig

2005-10-27T19:41:00.000+02:00

Det är som, jag har slutat tänka, så jag har slutat skriva. Det är som att jag bara flyger och så länge jag blott njuter av utsikten är allt underbart, men när jag börjar reflektera över min höjd, finner jag, att det alltid är hon som lyft mig upp, tagit mig under sina vingar. Men jag flyger, jag flyger och vinden smeker min hud och jag börjar känna mina vingar, de växer från sidan av mina revben, där jag med små små nålar planterat in hundratals stjärnor. Att ledsaga, eller blott visa en karta.

Ni vet när allt man vill är att någon bara ska ta ens hand och hålla kvar den, då är det bra, att man inte tänker.

Men världen är ändå densamma och stjärnorna dansar utmed mina armar och mänskligheten löser omedvetet, sina egna problem på de mest grymmaste sätt, här sitter jag och jag lyfter från marken. Ta min hand, och håll den kvar.

Snart, benke, snart.
Men jag ska stjäla ditt leende, för med det inbäddat i orden vinner jag nobelpriset.
Och med formeln för dina läppar, ytterligare ett.
Snart..

Blåmärken

2005-10-19T15:39:00.000+02:00

Och jag skriver saker. Lägger upp dem, för att bevisa något. Försöker visa att jag faktiskt skriver. att jag faktiskt kan. Att det inte är för inget. För hade jag inget att göra, av det jag skrev, skulle jag inte skriva det. Så en enda besökare, makes it worth my while.

Det är skrämmande, hur jag lever för att bli sedd.

-

Hon frågade om dina blåmärken idag, du gick barbent och lät volangerna smeka din hud. Men vände bort blicken och försökte dra ned kjoltyget litet längre över de långa benen. Sade att du inte visste. Ty vad skulle du säga, att det skedde om natten, ett resultat av dina drömmar?
Att du varje natt försöker fly från där du fastnar i samma stund du går in i sömnen. En ökensavann, med berg och skuggor och sand. Där finns inga låsta dörrar, inget galler som håller dig inne. Och du ligger längs en sluttning, med ögonen fästa mot natthimlen, eller det vackra blåa, en gam kretsar i luften några kilometer bort. Du vet inte var du är, och du vill tillbaka. Men var gång du reser dig upp, prövar dina ben och springer, slår en käpp undan benen för dig. Om och om, när den har fällt dig, försöker den krossa dina ben. Varje flisa, till en fint pulver. Tills du inte längre kan röra på dig, välja huruvida dina ögon ska vara öppna eller inte. Och vem som håller i käppen, ser du ändå aldrig.
Hur rädd du är för att somna, och än mer för att du inte har något att gå på när du vaknar om morgonen. Och varje gång dina knän viker sig, får du hjärtklappning.

-

Och jag går bara in i det nu, in i orden.
Ibland kräver jag inget mer.
Men om jag låter mig, sluka dem, slukas till sist även jag.
Och inne i dem, omgiven av det svarta, hittar jag inte längre,
vägen till hans leende, hans fingrar i mitt hår.
Eller de runtomkring mig, som inte själva valt,
men likväl, drunknar.
Och här vältrar jag mig.

För det går inte, att säga emot.
Hans ord är så jävla vackra.

Så flyg, flyg

2005-10-14T15:36:00.000+02:00

Hey det blir så mycket saker just nu, och jag vill bara skriva ned hela världen på ett papper, för att riva det i bitar och kasta ut den över en klar natthimmel, så jag kan lämnas ifred med utsikten.
För den är, all things put aside, så jävla vacker.

"I got a man to stick it out
And make a home from a rented house
And we'll collect the moments one by one
I guess that's how the future's done "

Ibland, märker jag, hur jävla ung jag egentligen är. Liten.
Och då, vet jag inte längre, hur redo jag egentligen är, för världen.
(så riv den i bitar)

-

The way you play with my hair.

(Och hon är som pappersbitarna, som världen,
som splittras och sprids ut, och alla tror,
att de får ta, delarna som de vill.
De försöker fånga dem i luften,
hoppar, gör virvlar i vinden,
när hon försöker samla ihop sig själv,
för att kunna flyga, bortom världens ände
I vakuumet, kan hon vila.)

Höstsommar

2005-10-09T22:59:00.000+02:00

- Utan solen, skulle livet inte vara värt att leva.
- Utan solen skulle det inte finnas något liv
- Nej, det är väl lika bra.

-

Det är brittsommar. Lövens alla färger, mot en sjuttongradig värme och sol,
vid vattnet, är fan bättre än sommaren, all together.

Hey vi är oslagbara tillsammans. IQ som din mamma. Puss.

-

"Looks like we might have made it
Put on your silkworm dress
You look so beautiful and I look such a mess
Across the city's landscape, the sun burns crimson red
Maybe the moon will wait, before we go to bed

We're moving to Shanghai"

För Kina verkar så vackert.
Inspiration.

Min idol

2005-10-06T21:29:00.000+02:00

Och det finns egentligen, så mycket just nu jag skulle kunna tänka på. Och det finns egentligen, så mycket just nu jag borde undvika att tänka på. Egentligen.
Men jag låter mina tankar vandra, de är fria och mitt huvud kan ändå inte hålla ordning på dem i skicket det är i nu. Och jag kan drunkna i bilder på den som är vackrast just nu och som jag bara älskar att se på prata med röra vid men ändå inte är intresserad av. Men om han vore min han skulle få plats i min hand och hans ögon skulle överglänsa mina de skulle tala om mörker och ljus och hans läppar om mina.

Och det är inget språk, jag använder. Jag ska testa någon gång, att skriva en text där alla meningar börjar på men, och, eller något annat grammatiskt inkorrekt. Och jag skulle göra den texten så jävla bra och de skulle ändå morra åt mig och säga att det var fel, och jag skulle vinna nobelpriset och de skulle gratta mig, men ändå säga att det var fel. För att inte tala om fult.

Fan dagen var underbar, jag älskar er.

-

Och i mörkret, som dimma du är omöjlig att greppa men blott ett famntag från mig. När jag greppar tag om din hand och vill dra dig till mig dra min hand över ditt hår och låta dina ögon se in i mina på riktigt för då behövs inte ord, ser jag ned mot min hand för att finna att du inte fastnade på den. Kvar, blott glimmande dag på min hud.
Och vad du än väljer, kan jag inte hindra.

-

Det är som att jag börjar kunna skilja på, falskt och äkta.
Eller kanske äkta och.. Inte lika starkt.
Men jag har funnit henne nu, min idol.

All my life I've been searching for someone to look up to.
So I looked, upwards, for years,
without realizing that the person I was looking for,
stood right next to me.
A fallen star, truly a ball of light.
And she'll never know it,
but I'd give her everything.

På en busshållplats

2005-10-02T20:07:00.000+02:00

Hey ni vet människor som säger, följ alltid dig själv, gör vad ditt hjärta/sinne/intuition säger dig att göra. Ni vet dem. Har ni sett, deras perfekta kläder, noga anpassade språk, och hur de tycks glida trots att de säger sig utgöra friktionen.
Gör jag, som jag känner, när jag känner för det, skulle jag vara ensammare än jag var förut. Jag skulle vara bitter och jag skulle tänka, att förfan, jag är bara mig själv, det måste vara något hemskt. Och sedan skulle jag ändra mig.
Jag ville inte ha den här dagen. Jag ville sitta på tåg och busshållplatser med ett litet block i handen och skriva samtidigt som jag spanar in en kille i Håkan-outfit några meter från mig. Jag ville ha vinden i ansiktet och kanske någon annan också och en sjö i bakgrunden.
Men i det långa loppet, handlar det kanske mer om, att inte vara ensam. Jag hade mina busshållplatser att skriva på, och vinden var ändå vacker idag, och jag fick nästan se ett ställe jag nästan drömt om. Det ligger vid en sjö.
Och huvudsaken, att hon är nöjd. Hon är vacker när hon är glad.

-

"You know I'm a kisser
I wanted you for that mouth
Hey you know I'm a listener
I loved you for what came out"

-

Mina fingrar, brinner, igen.
And I'm ready, so come and strike me. The light against my forehead, warming, enlightening the nervcells in my mind. I want to see sparks! Give me some sparks, and I'll start a fire.

-

Som eggen på en kniv
....såret
perfekt runt, lysande rött
på din porslinsvita hy av sammet
....
Och i panik
.du försöker hugga bort det
..det kan inte
....stanna

Och det röda framför dina ögon blev svart

-

Omvänd livräddning
med drömmar om hjärtflimmer
omger du dig med fjärilar
.......och hoppas
...att det ska smitta

-

Fan färger är ju nästan trevligt.
(Vi dansar i neon)

Med höst i luften

2005-09-24T19:47:00.000+02:00

De pratar alltid om hur de inte ska leva för evigt
och i mig har de funnit
den som ska föreviga
åtminstone deras skuggor och fingeravtryck.
Jag ska skänka dem ord
till en tid då deras röster inte längre kan höras

Ty deras liv bleknar bort
som linneduken från 1922
och ingen vet med vilka trådar den gjordes

Deras liv som sand i mina händer
var korn att dokumenteras och kategoriseras
rinner bort, så lätt

Kan jag..?

-

Vinden lockade honom ut, med en ljum värme efter frostbitna nätter, som färdats än längre, än honom. Till sjön, blind höll han i mina lockar och lät dem leda honom. Jag skulle visa honom vågskvalpet, hur elementen påverkar varandra. Jag sade de är dina sinnen, de är runt dig och de är riktiga. Men hans ögon lämnade aldrig orden, och hans hjärta var kvar i det där rummet. Såg inte ens mig, hur mina andetag anpassades efter hans hjärtas rytm, och jag lade var stavelse i mitt hjärta, istället för mitt hjärta i var stavelse till dess att allt som fanns kvar var orden. Och han hör inte längre, hur sjöbrisen gör en oreda av mitt hår.

-

Himlen bleknar mot horisonten. Rätt ovanför dem är det blåa lekfullt klart, för att åt väst som frysas till ljusare nyanser. Solen är källan, från den sprids isen. Men värmen mot hennes ansikte, och hennes hår lekte när hon slöt ögonen. När hon öppnade dem igen var han inte längre där. På marken framför henne låg den röda halsduken han lånat. Färgen hade gjort hans ansikte så ljust och rent och ögonbrynen och håret så tydligt mörka, resultatet var en höstdag vars märken satt kvar i varenda luftpartikel och korta mörka hårstrån i halsduken.
Den fick ta hand om hennes hals nu när han var borta. Hon tänkte att han borde behållit den, så högt över molnen han skulle, så nära valvet av is, vars bitar snart skulle falla ned över dem. Där måste vara kallt.

- Jag flyr från det, hade han sagt. Det ligger i mig att sky isen, om den inte följs av värme. Jag närmar mig den tills jag kan känna hur nära min hud den är, men sedan fortsätter jag i samma bana, men ned. Till värmen.
Han visade med handen i luften. En mjuk bågrörelse, var hans flykt. Han följde rörelsen varsamt med blicken. Hans ögon var inte is som hennes. Ibland trodde hon att det gyllene i dem liksom sökte färgerna han reste till. Att omgivningen behövde samma färgskala för att de lättare skulle kunna ta upp ljuset. Men hans blick flackade och såg bakåt mot det gråa och gröna. Betongen och mörkret och färgspelen i lönnen. Han gillade hösten för färgerna som kom fram. Hon tänkte mest på de som dog.
Han sade att han skulle somna i värmen, och vakna först när han var tillbaka här. När han klev av flygplanet och vinden piskade hans kinder med kyla, istället för med sand.
- Hur kan du sluta ögonen när det finns så mycket att se? Ditt land är som en dröm.
Han sade att det var det verkligen, och han gick som i en dröm där, på marken han lämnat, men den var fortfarande lika vacker. Hur han kände gatorna utan och innan men inte kunde gå på dem som förut. Hon tänkte på sanden i hans nyklippa hår. Han skulle ta hem lite åt henne, och hon skulle se på och ta på det som vore det magiskt, för att det hört till ett land hon bara sett i hans ögon. Som han är magisk. När hon rör vid honom, alltid var han varit.

- Blunda.

Solen gick ned över träden, och hon lät asfalten leda henne hem. Så många korsningar, det var ett under att hon tog de rätta. Hon funderade över korsningarna där borta.

-

Jag vill dansa.

Knäböj (de knäböjde)

2005-09-19T19:09:00.000+02:00

Det är en vägg, som skiljer oss åt. En vägg. Men jag känner doften från dina tårar, blandas med mina. Saltet går i armkrok. Jag hör din andhämtning och dina skakningar bildar vibrationer i min strupe när jag kväver orden, jag inte ens vet. En vägg, väggar kan raseras. Skulle jag få en slägga, skulle jag inte tveka om det inte vore risken, att den träffar dig. Att en del av splittret, skär in i dina armar. De som blivit så rena och fina, ser du på dem och längtar?
Och en normal konversation. Som någon gång, har den någon gång funnits? Där jag kan skämta, som alltid. Prata. Utan att något går sönder, och indränkt i tårsplatter, faller till marken. Utan skriken, slagen, mot det osynliga.
Var är du? Väggar kan byggas på, tjockare. De kan ljudisoleras och de kan bli som Berlinmuren, eller den i Gaza. Vi kan försvinna, i murbruket. Trampa, på minorna, eller riva sönder våra kläder, på taggtråden. Bar för att komma tillräckligt nära, muren, så vi kan få ens en aning om vad som händer på andra sidan.

-

Gud ska frälsa oss. Bredvid prästen, ett gigantiskt träkors, och på det en liten liten pojke, vars armar knappt når bredden på ena stolpen. Hans kinder är runda. Gud ska förlåta oss, för våra synder. Prästen kan se i våra ögon, om vi vill följa Gud eller inte. Jag sitter längst bak, med benen i kors och armarna i kors över dem. Vid min ena sida en nunna, och vid den andra en tjej i min egen ålder, med tårar i ögonen. Hon stirrar för intensivt.

"I would tell her when she started at me, with her eyes wide and watery, that they reminded me of the well she fell into."

Jag kände mig som en förrädare. De gjorde korstecknet så många gånger att jag inte kunde räkna. Så många tecken, symboler, ord. För mig är ett kors mer ett tecken på en lögn, än på trygghet.
Men Gud, så vackra de var, i deras tro. Som deras ögon lyste, i deras tro. Så starkt. Självklart. Gud vakar över oss, han tar upp dig i sin famn, om du bara ger dig till honom.
Jag vägrar.

Men jag skulle ge mig, till den, vemsomhelst,
som öppnar sin famn, och inte ställer, frågor.

Gatulyktor och choklad

2005-09-17T23:03:00.000+02:00

Charlie And The Chocolat Factory. Johnny Depp är oslagbar.

-

Löven på lönnen är fortfarande gröna, men hon plockar ändå in dem och målar av dem i de vackraste färgerna. Gör ett kollage över hösten som skall komma. På väggen över hennes säng sitter oktoberhimlen, och mittemot den ett dött träd, löven singlar ned mot hennes golv. Låtsas att det är våt asfalt, och du är på väg hem, berusad av en doft, du glömmer när du ser dig om i natten. Om en månad, säger hon, faller snöflingor ned över trädet. Du ska se, inte en flinga är den andra lik.

-

Igår:
Det går inte. Inatt, går inte. Jag borde vara på ett dansgolv just nu. Ta mig ut, ur detta hus, till en vacker klubb, och vi låter våra själar fångas in av musiken för ett par timmar. Av kroppar, ljusreflexer, i ögon. Rörelser.
Jag borde inte vara här.

Och inatt, jag vill inte med detta. Jag sprängs.
Om jag slutar äta, försvinner biverkningarna då också?
Sug.

-

Det är en gatulampa utanför hennes fönster. Om kvällen sitter hon, med ryggen mot fönstret och läser Dostojevskij. I hennes drömmar knackar någon på rutan bakom henne och frågar något djupt om texten hon läser, och hon står ordlös med ord efter ord mellan hennes händer. Hon tror alltid att det är någon bakom henne, vänder sig gång på gång, men ett klart fönster med ett mörkt höstlandskap är allt hon ser. Blott ljuset från lamporna gör det varmare, gör gatorna mer dansvänliga, efter regnet, med skrattet som musik. Hon läste om det, en gång.
Så när hon läst färdigt för kvällen och slagit igen sin bok går hon ut ned till gatan utanför hennes hus. Hon sparkar först en gång på lyktstolpen för att ljuset ska börja tveka, sedan ytterligare en för att det ska ge upp. Ser sig om, efter den som hade kunnat fråga vad i allsindar hon har för sig, och återvänder till hennes nu becksvarta rum för en natt av de drömmar hon om dagarna jagar.

Utvägar och stillbildsstudier,

2005-09-11T21:32:00.000+02:00

Jag älskar det. Jag ska flytta dit jag ska bo där och åka runt bland tjärnar, barr och träbänkar vid utsiktsplatser. Jag ska vandra till den högsta punkten på alla berg och hitta min favoritsten och låtsas att det jag ser ut över är världen. Och jag ska skissa av den med mina ord. Jag svär, en dag.

-

Jag bäddade den här förbannade sängen och som jag bäddade den skall jag också ligga.

There is no easy way out, she said, surrounded by doors and green neon lights which stung her eyes so she could not separate one door from another, and she did not know if her feet touched the ground. He smiled and said, solutions come in different shapes, only he who is aware of that will be able to see the answer, even if it’s right under your nose. Then he jumped out tthe window, in one smooth move. She wanted to run up to it and look out, maybe she could find him flying towards the northern lights, but instead she backed. She stumbled on a doorstep and before she knew it she had fallen through one of the doors. When the back of her head hit the floor, she knew this way was not an easy one.

-

Ängen var vacker vid hennes fötter, och den svarta tjärnen framför dem stilla. När han dök i den från bryggan tog hon för sitt inre etthundraen bilder per sekund och klistrade upp dem i ett kollage på väggen i hennes hall. Tystnaden bröts för ett ögonblick innan den han sluka upp ljuden av hans kropps våldsamma kontakt med vattnet och lämna en tjärn i rörelse, bryggan guppade lätt och vattenringarna avanserade för att röra vid var vrå av vattenyta. Hon hann räkna till ettusennio sekunder av ödesmättnad tystnad, bilder från en studie av frusna fotografier på tjugotalet, innan ytan åter delades för hans uppenbarelse. Sakta simmade han, spegelbilden av deras idyll som åter hunnit lägga sig krusades och frövrängdes, krusades och förvrängdes, för var simtag. Ögonblicket han gick upp på gräset rätade sig tjärnan. Världen föll in i den och i det svarta skulle den vila. Inte ett ljud hördes, men en stillbildsstudie på sjuttonhundrasju bilder skulle pryda väggarna, avsaknaden av ljud.

Bokbord

2005-09-06T19:07:00.000+02:00

Det tar för mycket kraft, att ens trycka ned tangenterna. Jag blundar och jag snubblar och finner mig plötsligt på knä framför livet. Framför möjligheter, skratt och ögon som glimmar av hemligheter väntandes på att avslöjas. Och jag ser upp mot det, som ett berg att bestiga eller en man i en rang så mycket högre än min, står där, och det kan aldrig bli smärtfritt. Och ned mot marken, den är ganska bekväm. Dra mig upp, jag ska lära mig att dansa. Ett sätt att färdas framåt, är det inte bra mycket stabilare än gången, var fotsteg är ett fallande och jag måste tänka för att inte tappa balansen. Till musiken i hörlurarna, in i livet. Dansa.

"You saw your life as a series of complicated dance steps
Impossible to learn, they had to come naturally"

-

Bokbord rockar.

Med ögonen bläddrade hon bland författare och titlar, som ljuset, på jakt. Kroppen och lemmarna vek sig efter folkmassans råhet och armbågar. Och hon höll ena handryggen mot svanken, högerhanden vilade på väskan, fylld till brädden. Från andra sidan iaktog han henne, och förlorade utan att han märkte det en bok av hans favoritförfattare till en äldre kvinna med en käpp som hjälpmedel. Han lät sig dras mot henne, till dess att han med en knuff vidrörde henne, och fann en ursäkt att påbörja en konversation. Hon forskade i hans ögon, men när hon talade flackade hennes blick. Sade:
- Fråga mig inte vad jag läser, om jag svarar kan du få för dig att jag vet något om litteratur.. Att jag har ord, att beskriva, orden. Och när du ser mig, tror du att jag är någon, men tala inte med mig, blott för att upptäcka, att jag är ingen.
- Du bevisar motsatsen, med dina ord.
- Mina ord. Jag lever av känslor och ord, de rusar genom mig. Men blott det. Vad skulle jag säga till dig, om Kafka? Jag har ingenting, bara hans ord i mina ådror. Känslor som ett rus.
- Räcker inte det?
- För mig, men för dig?
- Ger du mig ditt leende, att gro i mitt hjärta, är jag nöjd.

Vem bryr sig, att det inte händer, att folk inte talar så?

-

Vacker, jag skrev om hans ögon, de glimmar. Får mig alltid att tänka på den sönderfallna staden. Hur solen gick upp, och kärror ledda av åsnor utanför, och någonstans där, satt han. När solen gick upp, och vad tänkte han på?

Lägg ditt ansikte i mina händer
och som en fjäder
jag skulle föreviga
de bruna glänsande ögonen
så djupa att man inte vet om man vågar se
Och leendet, leendet,
får mig att bita mig i läppen,
i brist på din, tillräckligt nära.

En pensel, som dina anletsdrag skulle dansa av vindarna.

Blodkärl

2005-09-01T21:57:00.000+02:00

Du är mina blodkärl
de som kryper längs min hud, ut mot fingrarna
och skyddar huden på mina underarmar

du sover mot mitt kindben vid den där platsen under mitt vänstra öga
och drömmer genom hemliga vägar utmed mina lår
du ger energin till mina celler och värmen till mina händer

So I guess, you finally got under my skin.

-

And in love
with the movement of the waves
get away from there,
you’re stepping on the sea.

-
Jag måste låna böcker igen, för jag har inte längre något att skriva, knappt ens ord att stjäla, och jag törstar. Vad ska jag läsa?
Jag läser i perioder men musiken, kan jag aldrig, få nog, av. Jag svär jag faller som en kraftlös sten om du serverar en hembränd skiva tillsammans med de där leendena en dag. Vacker, som den första september.

Var är tjärnen, ur vilken han steg upp? Jag vill bada i månskenet inatt, gömma min kropp i det svarta.
Och, jag svamlar. Men jag behöver en idé. Servera den, och jag stjäl den.
Tackar. God afton.

You love a stone

2005-08-28T02:10:00.000+02:00

Vi väntar på nattbussen med tysta människor med ditlagda miner. Ditlagda droppar på asfalten och fukten i luften och sommaren är snart slut. Mörkret erbjuder en tystnad vi ansåg var bäst att övervinna, mörkret erbjuder för många möjligheter till tankar. Deras miner, men deras ögon flackade mot oss, odrägliga ungdomar, vi hade fått för mycket att dricka. Men hela världen låg stilla under våra fötter och vi ville sätta den i rullning i åtminstone några minuter till. Ty när vi skiljs åt lyckas mörkret åter tränga in, ett lufttäcke runt oss. Tystnaden. En värld är en värld och gråter någon av oss i natt, eller letar vi fler sätt att fly?

Den är runt mig nu, lägger sig varm och tjock runt mitt huvud, min kropp töms på värme. När jag släpper greppet om min penna, sipprar den svarta dimman in i mitt blod. Som ett gift, men det ska inte hända i natt. Det finns alltid sätt.
Now turn on the music and start dreaming, about the dancing.

-

Och han sjunger om att älska en sten, men vad är det? Jag faller för de med tunnast hud, tänk dig hur lätt det är, att skära upp den. Stjäla blodets värme, och lämna dig där, tappad. Som att du inte var vilse när vi började.
Tunnhudade, för om jag lägger min hud mot din, kanske vi kan känna hjärtslagen, blodomlopp, och veta att de inte längre bara är ditritade på våra armar.
Han sjunger om att älska en sten, han ska vara lycklig. Man kan inte såra en sten, blott slå sig själv mot den.

prickar

2005-08-25T00:31:00.000+02:00

som 60-talet, ramar jag
in mitt ansikte
låter jag orden dansa likt prickarna
på hennes klänning
kvällen då den oanade kraften
i fingertoppar mot pianotangenter och en enda röst
väckte de äldsta ruinerna till liv

i en efterklang, än vibrerar de
än skakar mina händer
och prickarna slutar aldrig
trollbinda

de dansar ned till fingerspetsarna och
ut över huden
färgerna finns överallt
nyanser på min arm
en efterklang
kittlar mina ögonlock

-

Och är inte prickarna där, blott för att färglägga mitt sinne?
Studsa, mellan våra världars väggar, i en evig lek.

Jag gjorde nog ett ganska bra intryck på min nya lärare idag, första lektionen. Slog upp dörren till klassrummet, tio minuter efter att lektionen börjat, och undrade korkat om jag var på rätt plats. Resten av klassen satt knäpptyst vid sina bänkar och stirrade på mig. Jag hatar sådana tysta klasser, man känner nästan hur någon dömer en för ens sätt att andas.

Det skulle ha varit norrsken inatt, istället blickar stjärnorna disigt ned på mig. Natten lockar, mer än den söver. Syrsorna bjuder upp till dans, känslan av daggvått gräs under fötterna, det enda som saknas nu är månen.

Dancing

2005-08-22T22:54:00.000+02:00

Hey, I've been wondering..

Sömn. Jag skulle vilja smeka ditt hår när jag önskar dig godnatt, och med en magisk kraft i mina fingertoppar ge dig ro, att inte kasta dig fram och tillbaka i mörkret, när du kunde bygga upp energi att kyssa mig godmorgon följande dag.

-

Jag blir så rädd när jag hör hennes röst hela tiden, ser svängningarna och sårbarheten, hur liten hon är. Samtidigt kan jag inte vara i samma rum, hur jag än vill hålla hennes hand eller torka hennes tårar, för hon ser bara sig själv. När hon går ned finns vi bara som objekt som antingen stjälpt eller försöker stjälpa henne. Och är det något jag hatar, är det hur trångsynt och självisk hon blir. Och är det något jag hatar än mer, är det att jag vet att jag inte kan anklaga henne, men likväl gör jag det. Jag blundar, biter ihop, och går kokandes därifrån. Jag skulle kunna starta tredje världskriget. Ibland, vill jag göra det.
Och fan jag vet vad hon behöver, varför hittar hon aldrig luckorna med luft, rummen där hon kan andas och stänga av klockorna? Bli av med det som trycker, mot hennes kropp och sinne, konstant.

-

Dancing

min blick fäst vid dina läppar
där du tar upp hela världen
smeker luften med dina rörelser
förtrollar dammkornen
men dina läppar
dina läppar och din tunga
saknar mina
att dansa med
vänta på mig efteråt
musiken tystnar
aldrig

Asfaltsvärme

2005-08-17T21:58:00.000+02:00

En störtskur. Regnet försöker slå bort asfalten från marken, som i ett hastigt vredesutbrott, från ingenstans. Och jag lägger paraplyet i väskan, går ut, och ser hur molnen skingras, hur himlen blir allt klarare. Asfalten torkar. Vi glömmer.

"But I've seen some things that I can't even tell to my family pictures"

Hey, vi går, vi stannar. Längs vägen, i luften hänger en doft av soltorkad asfalt.
Fan, vi är unga, vi är ingenting, det har aldrig varit mer uppenbart.
Än när vi sitter där, och ser på varandra och människorna som passerar.
Vi har inte gått där, vi har inte sett annat än skrymslena i våra bakgårdar.
Och vi pratar inte, omfamnas inte, håller inte varandra i handen.
Men slåss, med knytnävarna, ständigt, för att ens kunna vara där, och konstatera, att vi är, ingenting.
Friheten i det ögonblicket, vi fann den just innan den skulle tas från oss.
Hey, ett nytt år.

"I'm full of fictions and fucking addictions."

Man vänjer sig. Så är hennes plötsliga närvaro så stark, känslofylld. Hon går på vatten tills syran fräter sönder hennes fötter, försöker tvinga henne, igenom. Så genomblöt, röd, och uttmattad till den punkt att hon inte kan tänka, känna, omfamnar hon mig, tillbaka på torra land. Faller ihop, i mina armar. Ett barn. Ta hand om henne, ta hand om mig. När vi slåss för varje andetag, hamnar obevekligen en del av slagen på någon annans bröstkorg. Vi stjäl luft, från de vi älskar. Dagens ungdom.

-

Ibland, som den natten, jag var som lugnast, i ro med mig själv. Släpper jag fram mitt hjärta. Och jag är så jävla rädd, så jävla ytlig. Feg. Fitta. Varför tillåter inte den här bloggen, obegränsat med mellanslag? För i så fall, har jag en text, som förklarar. For the love of that girl.
Komprimera, för jag börjar hata alla ord.
Jag kan inte stå för vad de säger.
Mellanrummen, gör meningen.
(Men här finns inte utrymme, för några mellanrum. För luft. Hur tystnaden är lika viktig som motsatsen, är luften som orden läggs ut på lika viktig som orden i sig. Men e f f e k t i v i s e r a, när vi alla inbillar oss att vi har rätt till en plats måste den vara begränsad. Fan, jag börjar tro att jag är någon. Hindra mig. Nu.)

Classy

2005-08-12T21:15:00.000+02:00

Jag såg på tv om stress, om övervikt, och om klass. Klass, vad fan är klass? Hos de jag känner; attityder. Allt är attityder, om inte hos den ena, hos den andra.

*bortklippt*

Stress. Jag kunde framkalla lycka förut. Ett rus. Det var därifrån jag hämtade min inspiration, min energi. Tårarna kunde flöda, men de stunderna, var ibland, det som höll mig kvar på marken. Trots att jag svävade, som fan, just då.
Levitates.
Det var ett tag sen.

Nu, känns det nästan som att jag är tillbaka. Jag låter orden hoppa.
(Men inte, inte hit)
...
Kanske låna fler böcker. Drunkna lite, i dem, eller i någons ögon.
Din röst är så fin när du ler.

-

Vid sidan, om mina fotsteg, rör du dig

i en dans, blundar du
fångar in luften, och gör den din
förkroppligas
i dina rörelser
som all världen hästkrafter
när dina fötter, slår ned, mot marken
för att krossa
ger den efter, för din smärta?
dammet, som virvlar upp, runt dina brustna, fötter
jorden du vidrört, färgas röd

så länge dina fötter, bär dig
dina lungor, låter dig andas
slår du i
om och om, för ditt hjärta; kollision
och en dag, viker jorden undan
för din kropp

och sedan?

-

Idag, de vackraste bilderna, av netghost. De skulle pryda mina väggar.

Real

2005-08-06T21:34:00.000+02:00

Med pennan i handen, var tog, allt jag hade vägen? Orden som kunde beskriva dina viskningar, över myrar och skogar, förda till mig med vinden. Försvann de, med dig? Ty jag räcker ut handen, och kan inte längre föreställa mig, att du är där.
Eller är det dem jag anar, som moln av dammkorn och gnistor, svävar runt mig, i cirklar, ger mig ibland en värme, jag inte kan ta på, och avdunstar, likt allt, så snabbt från min hud. Lämnar mina fingrar kalla, med blott en känsla av saknad, det de önskar, alltid runt dem, aldrig inuti.
Är det de, som täpper mina luftvägar, fastnar på väggarna och hindrar min andning. Som retar min hals, det bränner, men jag är för rädd, för vad som händer om jag hostar. Tar aldrig så djupa andetag, av rädsla för vad som kan smita in, och sedan kräva, lämna mig. Ty den värmen, är allt, jag har.
Och jag kan inte längre fylla mina lungor med luft. Istället, gnistor av ord, de har aldrig varit mina, likväl tar de över mig. Som en omfamning, jag är stum för resten av världen. Och när de lämnar mig i kylan, är jag utblottad, att luften kan kännas så kall i min strupe, måste jag, tända en egen eld. Skapa något, att träna upp mina stämband med. Eller gömma, under huvudkudden, som för att hindra världen från att ta mig, när jag vill sova. Och veta, att där finns, något.

-

"Some nights I thirst for real blood, for real knives, for real cries."
"Sometimes the blood from real cuts feels real nice when it's really mine."

Och var gång, jag ens ser spåren av hennes smärta, i henne, i allt, förstår hon, hur mitt hjärta brister för henne. När jag vänder ryggen till, och går därifrån, hon ser aldrig mina tårar.

-

(Igår)

Och dina läppar försöker forma ordet, det enda som behövs, men ljudet blir aldrig, riktigt, rent. All energi som går åt, det är för mycket. Så allt du ser, är hur fel det mottas. Och du känner det, i strupen, hur den snörs åt, stryper dina andetag, du kippar, men allt du lyckas med, tårarna som väller upp, minner dina kinder om saltvattnet, det rena, kalla, sorglösa. En tid du inte ens kan relatera till.
Och om någon bara skulle ställa rätt fråga, skulle jag berätta hur jag inte längre kan gråta, som jag gjorde då. Min strupe ger mig knappt rum att andas, och inga ljud, inga ord mer än viskningar, lämnar den. Precis, när jag som allra mest, måste uppfölja, det jag är som mest rädd, att säga.
Hjälp.

Om jag svimmar, istället, så förstår ni kanske, att det är ni, och inte jag, som ska agera nu.
Varför måste min del, vara så läskigt stor?

Och min handstil, med vilken jag skriver ned allt jag är, är, oläslig.
Vem får då veta?

Sov, om en timme går solen upp

2005-08-03T03:31:00.000+02:00

Någonstans, i sömnlösheten, tappar man lusten att somna. Som att det inte längre är värt det. Man tänker sig det, som hindrar en. (Gör en lista:) Klarheten, tankarna, planeringen, uppspeltheten, illamåendet, kramperna, tröttheten, det mentala kringdrivandet, idéerna, hjälplösheten. Tänker sedan, som den människa av ordning och förnuft, man formats: ”Hur skall jag, blott en människa, försvagad, kunna övervinna, allt detta? Och enbart för, ett par timmars sömn, vila. En sådan hård kamp, för så lite, tänk allt jag istället kan göra. Jag kan inte sova, så jag ska inte sova.”
Och man pendlar sedan, mellan önskan att somna in, slippa detta, för egentligen, allt du vill är att om morgonen drömma, och vakna för möjligheten att åter kunna somna in och gå tillbaka till drömmen, och den tjurskalliga känslan att, det ska inte vara så svårt, då kan jag lika gärna strunta i det, och göra nytta, eller njuta, av min tid här, denna natt.

Och det ljusnar, fåglarna kvittrar, utanför ditt öppna fönster, på vid gavel för att du ska känna dig närmare världen, och de som är för långt borta. Låt vinden föra med din omfamning, då de inte kan höra dina böner. Ljuset, även till dem.
Och gör, allt du har all tid i världen att utföra om dagen, eller glöm, blott bort dig, i musiken, orden, och teorierna. Gråt över det hopplösa, le över det värdefulla, och vet, att stunden kommer, då du måste somna.

(Töm mig, på allt, blir det bättre då? )

Godnatt.

Whatever is

2005-08-02T23:14:00.000+02:00

"Today is a gift, that’s why it’s called the present."

Today, like all days lately, i sit at home, and, if I don’t totally neglect it, I try to figure out how I’ll be able to deal with things when I constantly just don’t. Tough one.

-

Och när du känner att detta med att uttrycka något, i skrift, från vänster till höger, börjar tappa sin charm, och du önskar att du kunde måla, sådär vackert som hon gör som ingenting, kan du alltid vända dig till en blandning, av bägge. Att rita med ord. Vad du vill. Typedrawing, jag älskar det. "You can say everything with your letters by drawing them." Killen som gjort det här har en del andra grejer på sin sida, om man känner sig lite ensam kan man alltid låta My Pinky Pet göra ens mus sällskap över skärmen.
(Jag hittade förövrigt länken till Typedrawing hos Regn över Möllan, en fin blogg, med länkar till andra lite fascinerande sidor. Kolla in den.)
(Hjälp, det regnar länkar. Döda mig?)

-

Jag funderar på att börja göra lite nytta, något bara, och jag funderar på att skaffa mig ett extrajobb. Någon månad in i skolan, kommer jag dock att sitta där, och tänka fan, vem kunde ana att det skulle bli jobbigare i år? Jag får lära mig att jonglera, trots allt, på ansökan skriver jag ju att jag har väldigt lätt att lära.

Darling, let’s skip the bye, and just do the good stuff.
(~Loesje)

Solen går upp i Bagdad

2005-07-30T01:49:00.000+02:00

Och att må så illa att man inte kan sova, kontinueligt. Som fåglarna kvittrar, syrsorna spelar, ljuset sakta närmar sig. Min kropp tar över mig. När jag andas, sväljer, blundar. Den är under mina ögonlock, äter upp mig inifrån.

Och sluta nu, jag täker på honom där han går runt i terrorismens stad, att inte vara i vägen räcker inte alltid. Tänk den världen, jag har aldrig sett den. Tänk de hus, som en gång stått så vackert. Människor, bakom deras ögon, vågar du se efter? Jag vågar inte tänka, på allt han ser. Som vore han någon att ta hand om. Men han är, ömtålig, och för långt borta.

Var är natten? Den snuddar, vid min ryggrad. Kallar på mig, med glömska. Och I Bagdad, går solen upp. Om han ändå skulle vinkla på persiennerna, eller kika ut genom dörrspringan, på stenhuset, vad skulle han se?

-

"There's no heat, in this house,
I can't breathe with these words in my mouth,
but I'm not going to say them.
Yeah, I've made that mistake before.
On the stairs, she grabs my arm, says what's up, where you been, is something wrong?
I try to just smile, and say everything's fine."

Sodom, South Georgia

2005-07-27T23:41:00.000+02:00

Förlåt, men kan jag sluta få ångest över minsta lilla grej?
Inte? Oh well.

Efter regn, av och till, nästan hela dagen, blev det fint. Ljusare moln, till och med blå himmel. Jag gick ut på balkongen, andades, såg ut. Blev så bländad att jag var tvungen att se ned mot mina fötter en bra stund innan jag anpassat mig till ljuset.
Det känns bra.

-

Jag hör syrsor. Ser mörkret, utanför mitt fönster.
Du hör, vad du vill höra, och du ser, mörkret.
Tänker; imorgon, men natten är evig.
Och tecknen på liv, är så uppenbara, i allt, du inte är.

Dras, mot rösterna, ljusets värme.
Som en nattfjäril kretsar du runt lyktan, rädd att bränna dig.
Vingslagens kraft, avtar, och du singlar ned mot marken.
I kylan, mörkret, än hörs rösterna, avlägset, där du ligger.
(Du har aldrig fått se dina färger, i deras rätta ljus.)

-

Bara kortfattat, allt, just nu: Sommaren ger mig damp.

Skattkartor

2005-07-24T21:03:00.000+02:00

Och så nära, jag känner hudens
värme
rör mig hela tiden runt
tassar, leker
men vidrör
aldrig

Jag kan gå i hur många labyrinter jag vill, vad gör det om jag ser grönt eller rött eller ens hans ögon, när jag av alla tusentals skikt likt förbannat virrar runt på blott detta. Rädd för att sträcka på mig, rädd för att ge efter för min tyngd. (Fast?)

-

Och mina ben bär mig inte. Jag sover så länge jag kan, och när jag sedan ska resa på mig.. Höjden av lathet. Jag måste ut.

(Egentligen är allt jag har i mitt huvud just nu skattkartor och funderingar på hur jag ska kunna komprimera dessa till blott 20 000 tecken. Ter det sig inte omöjligt?)

Hon hade förklarat för honom en gång, att det för henne inte låg någon spänning i att få en karta med en redan markerad skatt och, om än kryptiska ändå utsatta, sätt att nå den. Nej, spänningen låg däremot i att själv försöka utröna hur kartan ser ut, av blott det som finns inom en, och spåren av den som ritat den. Du ritar själv, när du funnit skatten, ut krysset och ledtrådarna för att nå den. Det är en utmaning. Och det var precis, förstod han nu, vad hon hade gjort.

(O)väder

2005-07-21T22:40:00.000+02:00

Och det enda du behöver; ett fönster. Sitt sedan, och se jorden snurra molnen ge plats för varandra, ett vädermönster du aldrig tidigare skådat, vandrar dina tankar. När åskan gör dig döv och blixtarna bländar dig, i mörkret, faller regnet, som ett evigt strilande, luft du inte kan andas. Och nästa gång du öppnar ögonen, den klaraste blåaste himlen, från dina barndoms drömmar, och den stekande solen. Ett vykort från medelhavet, utanför ditt fönster.
Och på radion talar de, om växthuseffekten och de säger att så här har det aldrig varit förr, och det är lika bra att vi årstidsdyrkande svennar vänjer oss vid de stormar vi aldrig låter in i vårt hjärta, ty snart kommer även vårt temperament ändras, så tunnhudade vi är. (Minuten senare bryts programmet, det var något klagomål, något om rasistiska kommentarer, eller var det kanske bara blixten som slog ned någonstans? Varifrån kom ovädret?)
Utmattad av alla röster, åsikter, somnar du in till ljudet av åskans alltmer avlägsna muller, och vaknar först när vintern dragit in över landet. Förvirrad av månader av drömmar gnuggar du dig i ögonen, och accepterar trött att vädret tagit över världen, innan du åter sluter ögonen för den nya uppenbara istiden.

-

Fan, hur jävla vackert det här vädret är. Jag vill springa ut i regnet, och se hur blixten slår ned i en åskledare, femtio meter från mig. Känna smaken av elektricitet i luften.

Historia

2005-07-15T01:46:00.000+02:00

Och jag skulle säga någonting, men vill jag säga någonting, är det bara hur onödigt, jävla onödigt, allt de säger och gör är. Jag vill förklara, du tycker si, du tycker så, du uppfattade si, du uppfattade så. Inget ni säger, inte ett ord, behöver sägas. Det gör absolut ingenting. Titta bara på varandra, och titta på er själva. Det är så uppenbart. Jag tycker att jag ser allt, där jag sitter. Ingen ser vad jag ser, och ingen ser mig, för vad jag ser. Jag hatar att vara så tyst.

-

Och jag ska ta med mig Nostradamus, så när jag sitter där i min soffa, och ser sommaren utanför fönstret, kan jag kanske någonstans hitta världen, idag. Eler utröna imorgon så jag kan leva för nu, åtminstone nu. (Hah. Det vore bara omöjligt.) Och historian ser alltid trevligare ut, när den inte skrivs i dåtid.

-

Jag hittade en grej jag skrev, för lite mer än ett år sen. På våren, det var någonting med björkarna, som var så vackra, men det jag skrev, ser jag, var ganska dåligt. Och jag minns, i vilket fall, hur jävla mycket jag önskade att jag skulle slippa ut ur det där klassrummet, huset, alla idioter, hur ingen förstod. Sen hur mycket jag grät efter skolavslutningen, för att alla var så falska, och ingen egentligen min vän. För ingen skull ringa, och inte jag heller. Och sen hur jävlig sommaren blev.
Allt det där, finns inte längre.
Vi säger så.

-

Det här däremot, hittade jag, det här bara en bråkdel, men jag måste göra något av det. Jag orkar aldrig, så långt.

Och varje kväll sätter hon sig på samma ställe på den gamla mattan, med ett anteckningsblock i knät och en penna i handen. Hon tänder ljus omkring sig och försöker tänka klart, fokusera. En gång för länge sedan lånade hon en bok om meditation, för hennes inre verkade vara något bra att komma i kontakt med just då. Hon gav dock snabbt upp tanken, eftersom att just tankarna var något som inte så lätt lämnade hennes sinne. Just nu ville hon dock bara att de skulle vara mer tydliga, precisa.
I anteckningsblocket är det meningen att hon ska skriva ned sina känslor, försöka formulera och göra meningar, eller mening, av allt som virvlar runt i hennes hjärna. Hon lyckas aldrig. Lösa, handplockade ord, som acceleration, glömska och varm choklad, på slumpvisa placeringar skapar istället en sorts mindmap som mer ger förvirring än ordning och reda för en själ som blivit tagen med storm, men inte än förstått vad det resulterat i. Nuförtiden är blocket mer än halvfullt av dessa tankekartor, en sida för varje dag, och varje sida består av runt sju ord, ty efter ett tag tar det stopp.
En dag när hon går igenom dessa sidor kommer hon att inse att de alla var synonymer. Men nu går vi händelserna i förväg.

-

Den kommande veckan: böcker, musik, penna och papper. Och förhoppningsvis sol.

Bye.

And the music, and the heat

2005-07-12T18:28:00.000+02:00

Det här, en kille som ägnat en blogg åt att skriva om och lägga upp låtar av enbart svenska artister och band. Och han är amerikan. Jag skulle säga det till min kompis, som verkligen vägrar lyssna på svensk musik, och hon skulle tycka att han var fullständigt galen.
Helt jävla underbart, och en hel del bra musik.

Idag, har jag legat i solen och runnit bort. Ganska snart var jag dock tvungen att ta mig in igen, för att återfå min fasta form. Och för att äta kakor. Jag klarar inte av värmen.

-

När sommaren, den du tidigare älskat, och alltid, då tidigare år verkar ha glömts bort, sett fram emot, och dess hetta, ogenomtränglighet, trycker ned dig mot marken, och får dig att sitta, ligga, i fosterställning på badrumsgolvet, det skitiga offentliga, med vitnande knogar, gråtandes, över allt du kunnat göra, ty du har aldrig varit klarare, haft mer idéer, energi, i huvudet. Om du bara kunde koppla bort kroppen, som sviker dig så jävla hårt, you never did know what hit you, och du kan inte dricka, äta, hålla i en penna. Bara svära, förbanna, men ingen hör. Och du är fast.

Minns du, när du försöker tömma dig på hela ditt väsen, bli av med allt som det onda kan tänkas fästa på, förgäves, minns du då vintern? Den klara, med sin renande is, bitande kyla, den som kryper sig in till ryggmärgen och påminner dig att du lever, hindrar dig från att i ens ett ögonblick stanna, i det svindlande mörkret, som alla räds så fruktansvärt, varför. Och att allt det, som ryms i skogen, gömmer sig i mörkret, bland träd och skuggor, tvingar dig att snabba på dina steg, springa, känslan i benen. Minns att du, trots andnöden och kemikalierna, känner luften du andas in. Syret som forslas till cellerna. Hur dina fingrar, kallare än någonsin, brinner, när du kan använda dem.
Och tänk då, hur långt borta den är, alla månader, och där sitter du.

Du vet, vi svenskar har alltid varit duktiga på att lägga för stor vikt vid vädret.

-

"Gimme a ticket for an aeroplane
Ain't got time to take a fast train
Lonely days are gone, I'm a-goin' home
My baby, just-a wrote me a letter"

Appropå lycka, olycka, eller mänskligheten.

2005-07-11T23:40:00.000+02:00

Och det är bara så förbannat, så förjävligt, hur dåligt människor mår, nej, hur många det är, som faktiskt mår dåligt. Är vi skapta så, är det vårat öde på något vis, att vara helt fucked-up inombords, leva våra lyckliga liv, alltid med något vid sidan, som plågar, äter, nöter? Är det vårt straff, för att vi är människor? Det som kommer med vår förmåga att tänka, vi är inte ens så smarta, kom igen, hade vi utnyttjat vår hjärna, verkligen, vår kapacitet, vi hade inte funnits kvar idag. Vi hade svurit och svurit åt oss själva, över att vi vågade, var så nyfikna, maktlystna, och öppnade Pandoras ask. Och vi hade låst den igen, kanske än mer, klippt bort, vad som fick oss att öppna den i första taget. För intet gott kan komma utan ont. Och vilket gott? Jag kan skriva dessa rader, jag kan tänka, ta in allt det vackraste, underbaraste, och kanske även skapa, men även det mest hemska, som bara smärtar.
Vi kan reflektera över att vi är lyckliga, men vi kan alltid finna saker som bevisar att vi är motsatsen. Och hur många människor är, egentligen, så jävla bra på, eller kan, över huvud taget, skapa balans? Mer än att vi inte faller. För var jag än vänder mig, verkar det som, alla är egentligen så små.

Jag är väl naiv, men jag brukade faktiskt inte tänka mig, varje människa, som ett slagfält. Och man ser två människor, som egentligen, inte känner varandra, men en av dem är en så nära, men ändå så avlägsen, och de pratar plötsligt, helt öppet, om deras liv, deras berg- och dalbanor. Visar sina ärr, om än inte synliga, och jämför mediciner. Det är naturligt, och det är normalt. Och jag tycker bara att det är så jävla sjukt att det är så, att var och varannan, om inte varje, egentligen, människa behöver läkemedel eller vård, att vi inte kan ta hand om oss själva, har vi någonstans blivit så jävla beroende och sårbara eller har det alltid varit så? Jag vill inte ta det.
Och jag sitter bara där, och lär mig, som vanligt, verkar det som, mer än jag gjort ett helt liv, om människan jag känt ett helt liv, när denne talar med en annan, om saker jag inte vågar ta upp. Det är självsäkra röster jag hör, runt om mig.

Jag mår nog inte egentligen dåligt, eller, hah, flera psykologer, eller vanliga människor för den delen, skulle väl protestera där, men nog fan är jag fucked-up. Jag vet inte vem jag är, och vågar inte visa det jag är säker på. Lever ett dubbelliv, tror inte jag har så mycket moral, och bryr mig ändå allt för mycket om allt, särskilt om hur andra mår. Går jag under, är det nästan säkerligen för att någon annan gör det, hur egoistisk jag än ser mig vara.
Ändå, någon sorts balans. Trots att jag verkar ha utvecklat en lite överstor rädsla för att falla, om än det minsta. Och ändå, se på all jävla skönhet i världen, sårbarheten som gör oss mänskliga, det är den som gör oss vackra, värda känslor, liv. Varandra. Och jag må vara förvirrad, eller störd, när jag kan känna mig både miserabel och lycklig, heavenly, på samma gång, och samtidigt, är det väl kanske det som driver mig, på något twisted sätt, jag inte kan förklara.

Och jag vill bara, att varenda människa jag känner, inte ska ha något, som tynger så mycket, och drar ned, i bagaget, eller över sig, ett regnmoln, de aldrig lyckas vifta bort eller springa ifrån. Men jag vet, det är bara naivt. Någon sade till mig att jag måste låta människor må dåligt. Det är sant som fan, men borde det inte finnas en gräns?

Och 5 dagar hav

2005-07-10T15:51:00.000+02:00

Under tiden jag cyklar ser jag solen gå ned, till vänster om mig, mot horisonten, och jag inser att jag inte kan stanna. Jag passerar människor, ögon, liv, gemenskap, vill inte se. Cyklar tills vägen tar slut, bestiger berget vid dess ände, och vandrar, planlöst, på toppens platå, den torra växtligheten, blommorna, och havsutsikten är en tavla, jag aldrig kommer kunna måla. Se, och det visar sig att berget är en hel värld, så enslig, skön, och när jag går, längs dessa stigar, små tallar i underfunderliga formationer, så vet jag, att jag måste gå tillbaka samma väg, men likväl hoppas jag, på något annat, magiskt? eller bara annorlunda. Och jag är fortfarande ett barn, går bara i skogen om den är tom. Skräms av minsta ljud, tecken på andra.
Och som jag vill göra den här skogen till min, behålla den, i mitt hjärta, något eget, hemligt, en värld. Men den är inte för mig, jag vet, den tillhör andra, och i vilket fall, här kan jag inte stanna, alla människor, för nära. Jag kan inte stanna, de nya stigar jag finner, tar mig aldrig dit jag vill, och jag återvänder, går tillbaka. (I verkligheten, ser jag bara stigarna, prövar aldrig, om mina fötter bär mig, okänd terräng.)
Man måste kämpa lite, för att få det man vill ha. Jag tror jag aldrig lärt mig hur.
Vet du hur det är, att vara ensam?

Jag kan inte.

-

Efter sin sista låt kastade hon ut en ensam blomma till publiken.
Jag fångade den i luften, där jag satt.

Sedan gick jag därifrån för att hitta ett ställe att gråta på.
Men jag kunde aldrig stanna.

-

Det började med detta:

Det är ditt hav jag har framför mig
det med det vackra vattnet,
med ibland lätta stråk, ibland hela sjöar
av blomning
det hav, som aldrig tar slut

Vet du att du styr över vågorna
att det är du som får dem att le mot mig
där jag sitter
och när du simmar
bär de dig vartän du vill

Men var är stormen?

-

Och nu är jag hemma. Tom på energi, och isolerar mig. För varför inte?

Nätterna

2005-07-10T13:40:00.000+02:00

I ljuset ifrån scenen
ett ansikte i mängden
jag gör allt för dina ögon
så skriv ditt namn på kinden
just för mig, skriv just för mig

-

Och dina nätter, då du i det eviga mörkret vrider dig, än hit och än dit, bland svettiga lakan, som att du, om du hittade ställningen, där allt tyg, all luft omkring dig, låg helt rätt, skulle undslippa de tankar som jagar dig, drar ditt hår och det var därför du klippte av det, och nät mörkret faller även utanför din värld, har de dig i sitt våld.
Och förgäves, din natt är ett evigt kastande, antingen av dessa tankar, eller av drömmarna, där förvirringen, osäkerheten, tycks angripa dig från än det ena, än det andra hållet, och det tar aldrig slut, marken är ojämn, växlande och full av gropar att falla ned i.
I ditt hjärta, har du grott hoppet, mot allt, som din enda räddning, om den person, den enda, svaga, människa, vars hud du kan ha så nära, och som aldrig försvinner, bortom räckhåll, med händer som kan ta tag i dig, hjälpa dig när du är på väg att falla, och kanske kanske dra dig upp från avgrunden.

Och du är så mycket vackrare än mig, för vad du än säger, så kan du stå på marken, utan att tappa balansen, och dina demoner, de gör dig så liten, äter upp dig, skönheten, i det bara köttet, sårbarheten. Och jag den som kommer att såra dig, än mer. Jag är vinden, mitt element jord, det är det du vill ha, bördig, men som jag sveper, genom och förbi ditt tunna skal, stannar aldrig, men omger dig, hela tiden, mer än allt annat? Luft, jag ilar, smeker, vidrör, vart fast föremål, materia, en sån längtan, som gräset är grönare. Och kanske är du ett hålrum som lyckas fånga in mig, och i dig kan jag virvla runt, ge luft, ett par varv, innan jag åter finner vägen ut, de vidsträckta vidderna, och du är likt förbannat fast. Jag håller mig på utsidan.
Tänker jag tillåta det?

Dessa dagar och nätter av stiltje, jag kvävs.

-

Hemma hos mig, är tallens grenar sega och hårda, man kan använda dem som försäkring då man kanske klättrar ned för en brant bergssluttning, ned mot sjön, som vi gjorde i veckor, om man håller på att tappa balansen eller falla. Så verkar fallet inte vara här.

Balans

2005-07-04T08:52:00.000+02:00

Det finns inga krokar i det här taket. Allt man hade kunnat hänga upp.

-

Han undrade om hon egentligen såg honom, eller bara som en spegel, ett bollplank, en våg, något att se och balansera sina idéer med. Han var ett perspektiv, och hon kunde låta honom vila sitt huvud mellan hennes händer, smeka hans kind, men blott för att känna sina egna händer mot hans hud, och se in i hans ögon för att kunna urskilja sin egen spegelbild, i skenet av honom.
Så kysste hon honom på kinden innan hon gick ut, så flyktig, och han insåg att han inte visste huruvida hon skulle återvända.

-

Merochmerochmerochmerochmer
(Och jag går under)
punkter
och det är inte att jag är hungrig, det är bara att det finns inget annat, och jag har inget stopp.
"Jag kan aldrig få nog", hennes nyckelband är det underbaraste, men jag, jag vinglar fram, min linbana fast mark, det är inte den utan jag som är opålitlig, och med allt jag vet och vet och vet och lovat så sjunker jag, jag har inte någon kontroll.
Och en våg att balansera gott och ont, in- och utgifter, önskningar, viljan upp och viljan ned, har de bägge någonsin varit i balans?

Och jag har allt inom mig, sitter på idé efter idé tankar som vill skrivas ned, men någonstans på vägen, det tar stopp. Och jag kan blott påbörja en mening, sedan vandrar min blick och mina tankar. Nu också, se. Det här är ingenting. Och det går bara inte, den här känslan äter upp mig.
Mina ben bär mig inte, de vill inte göra någonting.
Och jag kan blott se, hur allt händer, men det positiva är att jag inte lär tänka på det någon längre stund åt gången, fila dina naglar istället, och stirra ut, tomma intet, ty vem orkar egentligen stanna kvar i sig själv?
Det är sommaren. Bara sommaren. Det finns ingen höst- eller vinterdepression. Med våren sjunker man, och med sommaren finner man sig tom.

-

-Jag hade en bror, Jakob, han skulle bli konstnär. Han gjorde de vackraste formerna, tänk svanar av servetter, japanskt, men dessa av papper, allt han kunde hitta. Och han var ung då, ivrig, med en attityd som få, storebror, som jag såg upp till honom. Skottland inspirerade honom, de tunga molnen, runt de magnifika gröna bergen, och fåren han tidigare avskytt, så dumma, nu på sluttningar brantare än livet, envisa och ihärdiga, något så starkt omvandlat till något så svagt, temporärt. Han älskade det.
Och han pratade hela tiden om hur han, här, skulle föreviga sin konst, ty det var här den hörde hemma. Du skulle se honom, som han funderade, sedan debatterade, diskuterade, för alla som var närvarande, för luften, på vilket sätt detta förevigande skulle ske, vilket vore det bästa? Ty papper är ju inte direkt det mest beståndiga materialet.
Så en dag tystnade han. Han hade kommit på det, det riktigt sken om honom av självbelåtenhet, ett sådant leende du vet, som man bara vill smälla till, och som hans ögon glimmade...

-

Hejdå.

Planeter

2005-06-26T22:33:00.000+02:00

Det dagar sig, och i den av eftermiddagssolens starka ljus skapade kontrasten, mellan den praktfullaste midsommargrönska och våra drömmars klara himmel, ser vi bortom vår värld, Merkurius och Venus blott två ljusa prickar mot det blåa, gnistrar, viskar om magi, liv som aldrig kan förstås eller passas in i vårt medvetande, och ljusets eviga långa färd, för att nå en mottagare, våra ögon.

-

Och nu försvinner jag. I en vecka, och sedan en till. Efter det ännu en, har jag för mig.
Inget internet, blott svensk sommar.
Sill och potatis, midsommar i skärgården! Känn dig mer svensk, idyllisk.

Glöm bort mig.
Och jag vill skriva något riktigt.

Eyes

2005-06-26T01:09:00.000+02:00

Och allt jag ser, hela tiden, mina förbannade ögon, jag synar, och du är genomskinlig, under huden dina innanmäten, så oskyddade, och jag är lika sårbar, borrar igenom allt, sveper, en kall vind, ty det är era andetag, ert syre och den energi ni utvinner, det är den som när mig. Genom dig för att i mitt nät lyckas fånga din gnista, cirkulerar jag runt din mun och längs din nacke, ryggrad, dina kotor och revben, hur de syns genom den utmärglade kroppen, så vackert tecknar sig. Det är skönheten jag andas, sårbarheten jag förtär, och det är med era framtider jag fyller mina drömmar. Kärleken och hatet utgör min lägereld, aldrig av egen hand frambringad, följaktligen alstrar den aldrig en tillräcklig värme för att nämnvärt höja temperaturen på mina fingrar, bortom det evigt kylda stadiet blott en kvarts sekund, och alltså fortsätter jag, en skugga genom världarna, innan jag slutligen lär mig att blunda.

Days of sun

2005-06-21T20:41:00.000+02:00

Trying to think, write, read, anything, in this goddamn heat, knowing that there’s really only one thing you can do; to lay by the lake, all day and night, watching the sun rise and set, time ticking away. So we lay, with sunrays burning our bodies, playing cards, and I watch the young lovers at my side, who finally dare to touch, though there are eyes everywhere, and there is nothing else. The sun can't really cool us down any longer, an a sensation in my skin tells me that the tone of it is slowly switching.
There is no hunger, and there is no sleep. The lovebirds rest, cuddled-up at the very rock where I stretch out my drained body, thinking that this is by far the best escape.

-

And now, watching the rain pouring down, after another day by the lake, where you forgot every thought to have ever wheightened your mind, does it come back to you?

-

Igår, efter stranden, var bara den här låten:

"You were laying on the carpet
like you're satin in a coffin.
You said, "Do you believe what you're sayin'?"
Yeah right now, but not that often.

Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
God, I sure hope you are dead."

Och frustration.

-

Och jag är tom, värmen suger ut allt. The best escape ey?

Vi snurrar

2005-06-18T22:47:00.000+02:00

Efter dagar och nätter av karuseller och åkturer som vänder oppochned och utochin på våra sinnen, där vi fastspända som om det gällde livet dansar och rycks med av de färgglada maskinernas hästkrafter, genom vilka yrseln har blivit norm och mina hjärnceller loopar, vill jag nu bara snurra rätt in i dina armar.
Och vi dansar genom livet. Älskling, ge aldrig upp.

Så stark, glad och vacker, ogenomtränglig, denna fantastiska utstrålning, att man måste ha levt under hennes hud och sett hennes tårar, en smak hennes kinder nästan aldrig får känna, den bränner, för att veta smärtan hon övervinner var dag. Sjukdomen, så okänd men ändå så ihållande, håller stryptag hennes midja, trycker mot hennes hals, och vägrar henne sömn. Hon dansar genom livet, längs gatorna och korridorerna, med ett ständigt leende på läpparna, hon äter sig mätt på livet, spyr upp, och börjar om igen, det finns inget annat sätt. Hon får aldrig nog, and when she's good, she's perfect, and when she's bad, she's always atleast ten times as good as you. Men har du sett henne gråta? Jag skulle kunna dö.
Hon är så jävla vacker, och jag dansar alltid så nära henne jag kan, för livsglädjen smittar av sig, på var människa hon möter. Om jag hade hälften av hennes styrka.

-

Så sjunker jag, var kväll. Fan ta er, och fan ta mig.

Jag har blåmärken över hela kroppen, du borde inte röra mig.

-

När man går nedför en backe i nattens mörker, och är rädd för att snubbla och falla, men samtidigt vet, att det är dit man är på väg i vilket fall, det stundande fallet skyndar bara på händelseförloppet, och insikten att det egentligen inte spelar någon roll, gör ens kliv mer oförsiktiga, och blicken flackar mer och mer upp mot himlen istället för ned mot den ojämna marken, se stjärnorna, överge balanssinnet, och inväntandet av fallet gör en både illamående och förväntansfull. Bit dig i läppen.

-

Dansa med mig.

Ormbunkar

2005-06-16T23:05:00.000+02:00

Jag behöver en plats, i Stockholm, där jag kan sitta, skriva, tänka, vadsomhelst. I sommar, för jag klarar inte av det här stället, här finns ingenting, bara mina tankar, och de äter upp sig själv, äter upp mig, varje sommar. Det går inte att trycka bort dem från mitt sinne om det inte finns något att ersätta dem med.
Ge mig någonstans där jag kan andas.

-

Försommar, och det är 30° Celcius även i skuggan, siesta på balkongen och barnkalas vid klipporna, blott en försmak, av jordgubbar med mjölk till frukost, varför inte röda hus med vita knutar, och att vaka vid en ormbunke från midnatt till gryning vid midsommar blott för att se den magi där växten mognar, slår ut och blir hel. Sommarens magi.
Om vi bara ser den, dokumenterar den på alla möjliga sätt, var sekund var timme var dag, målar av, skriver ned, spelar in, fångar dess partiklar i små glasburkar där de är fast för alltid, då, då kanske hettan inte längre kväver våra luftrör och hindrar vår andning, och de osynliga pollen som alltid tårar våra ögon lättar, luften lämnas klar och åter önskar vi andas in den, insupa det glimmande, okända välbekanta.

Barbercue

2005-06-15T23:34:00.000+02:00

Vad gör jag, om inte att för evigt lura mig själv?

Jag lovar jag kommer aldrig att falla, det vore min undergång, som att sätta något vasst mot min hud och dra, det kommer aldrig att hända, jag har svurit och svurit det för hela världens smärta, och alltså är det så. Istället ska jag fortsätta vingla, leta mig fram på gatorna med långa ostadiga ben, försöka hitta fast mark, som stilettklackar mot kullersten, minns du, var steg, ett evigt fallande, hindras blott av den andra foten. Och min gång ska en dag bli så jävla beundransvärd, de ska se mig, och de ska viska i varandras öron, prata om hur raciöst jag för mig, och med en sådan säkerhet, sätter den ena foten framför den andra, som att det vore självklart, att det är framåt jag är på väg.
Och nog fan är jag på väg framåt, för alltid, men i olika dimensioner, tiden rör sig som att den aldrig gjort annat, var sekund är för alltid en sekund och inpräntad i världshistorian, i ett sjunkande bibliotek där män som aldrig vill glömma, och önskar att nästa sekund aldrig kommer, dokumenterar förändringen i sina älskarinnors ögon, 1941 tills världen gick under, den dagen, den sista han såg henne, då flygplanet förde honom bort från livet, bort från henne, steg mot himlen, där möter han henne åter, när tiden stannat. Kan du inte det, få den att slå bakut, åtminstone hans hjärta, dåtiden är för smärtsam, handlingar för påtagliga, och nu, nu är för stilla. Han sluter sina ögon, och jag ser den gamla klockan, anno 1918, ticka tidare, mot framtiden, gör detta andetag till historia. Skriv ned det, ty jag är på väg bort, långt bort från det.
I rummet är vi barn som har gått vilse, ser oss än hit och än dit, letar öppningar, människor att fråga om vägen, men de är för stora, för skrämmande, med egna hjärtan och tankar, de kan krossa och det kan bli krossade, i mörka rum med spotlights för att markera vart hörn, där står vi, och ser bara lysen överallt, försöker gå men är för rädda för att snubbla. På marken rötter, sladdar, snäckor, möss, med lysande ögon som flyr ens försök att närma sig, något mindre än en själv, något att hålla om. Se skepnader överallt, och jag är som dig, älskar mörkret såväl som ljuset, och kan aldrig välja sida, istället tyr vi oss till världar kanske alltför långt bort, och glömmer jorden någonstans på väg till Neptunus. Blickstilla svävar vi, lämnar rummet bakom oss, det ligger där nere, tillsammans med allt vi någonsin önskat, och vi för oss mot dimensioner bortom människan.

-

Iron and Wine.

Och vi leker, badar, skrattar, och grillar in sommaren vid en stilla uppvärmd sjö, ser solen gå ned och ge sina sista strålar till våra unga kroppar, första dagen på en sommar, sista dagen på ett år, tillsammans. Vi vill aldrig glömma, vi vill aldrig bli äldre. Ser vi aldrig framåt, tror vi starkt nog, förblir vi.
Låt mig stanna, en plats där jag omöjligt kan gråta, omöjligt tänka, blott se värmen. Nu stannar vi tiden, det är redan försent.

Och ingenting

2005-06-14T23:11:00.000+02:00

- När var första gången du insåg att du existerar?
- Jag kan inte inse det, det skulle göra för ont. Ty om jag blott är i mig själv, en fantasi, kan jag omöjligt vara i någon annan.
Du skulle aldrig såras om jag inte fanns i luften du andas in, var atom, i ditt blodomlopp dina nervceller överallt, bröt ned dem med mina ord, känslor, mina ögon. Jag finns inte, ty på så sätt är ansvaret aldrig mitt.

-

Jag kan inte kan inte kan inte kan inte... Just too far away, and I have no idea how to bring anyone closer.

Min iPod Mini är full nu. Det går inte, jag laddar ned musik hela tiden, jag behöver mer plats. Det är ingen som känner för att byta sin 20 gb mot min? C’mon, atleast mine’s prettier. We’ll make a deal, anything.

-

Ni vet, det finns en känsla, den går från ryggraden och skuldrorna, sen vidare genom armarna, ända ut till fingerspetsarna. Och man känner bara för att slå den idioten som just öppnat munnen, så jävla hårt att människan aldrig mer vill tala, den känslan. Tänk dig den i tre år, tänk dig att stå ut med den, det är din vardag, i tre år, du gör ingenting, det rycker i dina fingrar, och du står ut, på samma ställe, hela tiden. Men det slutar inte där, nej, det finns fler känslor med i bilden, dock behöver vi inte ta upp dem så djupt, utan istället blott nämna, att det handlar om förödmjukelse och att bli degraderad till den nivå att själv börjar tro på det som sägs till en.
Så tänk dig den människa som står där, utsätts för detta, dör inuti, sjunker, men pressar bort den insikten från sitt medvetande, och håller sig uppe, kvar. Hon flyttar sig inte, men inte heller faller hon. Är hon stark eller svag?

-

Det behövs inga ord. Du är fulländad, och du är smärta.
Som jag skulle sträcka ut mina händer, fingrar, mitt hjärta och min själ för dig att ta tag i, greppa dem, du måste våga, när du hänger utför ett stup, och sedan länge tappat tron på dina egna händers styrka, tro på mig. Tro på min önskan att lyfta upp dig i mina armar, rädda dig från klippor och branter, så vassa, förrädiska, de finns var än du går. Jag bär dig ned för backen, bort från vinande vindar och örnars skarpa blickar, de som skär sönder dina armar, laser, det finns vassa spetsar överallt att ramla på, rovdjur som aldrig missar en chans, de når dig inte nu. Tro på min helande kraft och ditt hjärta ska få tillbaka sin färg, dina ärr ska läkas och du ska åter våga öppna dina ögon, släppa in ljuset.
För dig skall jag göra allt detta, det är ingenting, jag tror någon kallade det kärlek,
jag kan omöjligt veta. Tillåt mig bara, och jag gör allt.

Som hennes ögon var blåa.

-

Min kropp är ett tempel
genom det kemikalier
de försöker hitta källan
till min andning

som att jag inte har rätt att vara här
.. har jag?

-

Nu tar det stopp. Och jag kan skriva tusen ord och de blir alla fel. Läs:
Och jag står på fel sida om glaset, alltid, det är mitt öde.

Bubbles

2005-06-12T19:23:00.000+02:00

Såpbubblor såpbubblor såpbubblor. Det är allt som krävs. Om jag skulle välja något att representera min barndom, så skulle jag säga dem. Nog för att det troligen är en lögn, men är inte allt jag skriver, vad spelar det då för roll?

Lyckopiller.

- Älskling andas, och försök försök försök att inte bry dig. Som att hela världen följer dig med blicken och skrattar åt vart felsteg, dömer ut de mest mänskliga handlingarna.
- Gör de inte? Jag ser dem, som de följer mig med blicken! Synar mig intill själen, viskar om att mina höftben är för oskyddade, mina revben för synliga, mitt hjärta för svagt. De ser mina ärr och skavanker, mina billiga skor och mitt risiga hår, och i det ögonblicket är de själva perfekta, samma ljus som framhäver mina fel lyser dem omänskligt skrupelfria, upphöjda, som helgon står de, dömer. Och jag sjunker, jag kan inget annat än blunda, svära över mitt misslyckande, åter.
Det är sanningen. Du har inte sett världen vi lever i, som du svävar i din såpbubbla och ser allt genom det där pastelligt glansiga höljet. Hur mjukt och suddigt, men klart och rent, allt blir i såpa. Det är inte verkligheten.
- Du skapar verkligheten, välj själv vilka färger du klär den i. Precis som du tror att du inte är något, anser de sig helgade att göra vad de vill, då de ser dig, ett ingenting, det är så ett sådant blir behandlat, det är så det ser ut, i verkligheten. Det är så de ser, det är så du ser. Välj ett filter, ett par nya linser, som ger dig klarhet åt vilket håll du än vill, det är ditt val, men snälla, kasta bort de du nu nyttjar.
- Du får det att låta så simpelt. Som att du bar på världens alla sanningar, och allt som krävdes för en förändring av en själv och livet vore ett knäpp med fingrarna, ens en blinkning. Du är inte allsmäktig, och det fungerar inte så.
- Ska vi slå vad?

Somebody said that nothing could be that easy, and therefore it is not.

-

Neutral Milk Hotel - Three Peaches
& pojkar med svarta stretchjeans.

Espionage

2005-06-11T19:59:00.000+02:00

Jag skulle ha en kikare, en liten en á la James Bond, så skulle jag sitta gömd och se på människorna utanför mitt fönster. Deras rörelser, de rena linjerna, rädslorna i deras blickar, alla är vi egentligen öppna böcker, det är bara ingen som förstått sig på att läsa oss än. Jag skulle göra det, och ur allt det skriva ner deras liv, deras mänskliga begär. Var andetag, var önskning som i hemlighet görs då en fallande stjärna korsar deras synfält, och hemligheterna de själva anser så väl begravda. De skulle bli mina och de skulle inte ha en aning om det. Jag skulle samla dem i en klippbok, alla människor jag inte känner, men vet mer om än om min egen familj, mina vänner. Där skulle de bo, förevigade av min bläckpenna, er plats är här. Och utanför mitt fönster fortsätter de att leva sina liv.

-

Mittemot varandra står de, och i deras ögon, de griper tag, så hårt, om den andre, om kärleken. Synar varandra med en sådan ömhet, och så varsamt som att de skulle gå sönder av en alltför hastig blinkning. De leker, se lockelsen i deras beröring, i var rörelse, hur de förför och spelar, mjukt och omärkbart, internt och privat, för alla att se, deras kärlek. Det finns inget annat än dem.
Och de griper så hårt, ty de vet att allt har ett slut, att den enes ögon inte alltid kan vila på den andres, och att berusningen av hennes närhet försvinner då hon ej längre finns vid hans sida.

Så kommer de, oupphörligen, till den plats i tiden, tillfället då hon lämnar honom. Backar, vänder sig om, och går, dock långsamma steg, fyllda av sorg, benen vill föra henne tillbaka, de vill framåt, sliter henne åt olika håll. Men hon vet var hon ska, och hennes rygg är vänd mot honom.
Som hon går, står han kvar på samma ställe. Vill hålla kvar hennes flackande blickar, rastlösa steg. Få henne att se att man inte behöver röra sig för att skapa en orkan. Att en storm inte ens är nödvändig, de minsta vindpustarna, när de kan bo i varandra. Han vill ha vindskydd, hon storm, en som för henne över haven, leder henne på sin väg, och blåser undan fotspåren från stranden.
Och han ler, ty hon lämnar honom bara för en stund. Snart är de åter i varandras armar. Och leendet, det nöjda; där går min kvinna, det ömsinta, klistrat på hans ansikte i blott några sekunder, de nödvändiga. Och det blir tyngre för honom att andas, han börjar flacka med blicken, säkerheten försvinner. Utelämnad, ingenting utan henne. Se barnet i mannen, hans bekymmersrynkor är mycket tydligare nu.

Snart lämnar hon honom för resten av världen, den ligger framför hennes fötter, hon har inget val, att trampa upp nya stigar, där tusentals har gått, det finns ingen vila i hennes ben, hon behöver ny luft. Och hon vill ta honom med, visa vyer och nyanser av hud och liv han aldrig kunnat ana, förändring, resa och älska på andra sidan jordklotet, med honom.
Det är inte möjligt, hon har accepterat det, så hon måste slita sig, följa sig själv. Ty hon vet att hans fötter inte bär honom, och hon kan inte, kan bara inte, bära honom, han vill det inte. Det är en uppofring för stor att göra. Så dölj gråten i halsen, och gå din väg.

"Farewell, you know I wish I could stay. "
Blott en viskning.

Andnöd

2005-06-10T02:28:00.000+02:00

Och jag kan prata med en man som kan vackrare ord än mig och tänker djupare tankar om livet, och jag kan känna mig intellektuell trots min förortssvenska och kanske kanske känna att jag faktiskt har en själ och att den faktiskt kan tala. Att orden som sipprar ur den vid tillfälle är vackra, värda någon att läsa, värda mig att vörda. Och jag kan se min potential och veta om att den existerar, samtidigt som jag vet att om jag inte tar tillvara på den, gör något nu, så kommer den att försvinna. Den glöms och göms i dammiga hörn och när den åter tas fram och dammas av otaliga år senare, för allt hon insåg allt hon missat, har den förlorat sin form och gnista av åren i mörker.
När en människa för sent inser allt hon kunnat göra, ser tillbaka på det liv som kunnat vara i ånger, det får aldrig bli jag. Inte så.

Se smärtan bakom varje andetag, jag har en sorts själslig astma, den bryter ut när jag inte längre vet om jag vill orka andas. Som för att håna, eller utmana, tvinga mig att resa mig upp igen - välj själv - kommer andnöden, du vet hur den känns att andas genom ett sugrör, och du vet hur det känns att veta, att var konstlat andetag är frivilligt, du kan lätt återvända till de lungor du älskar eller hatar, de finns ändå där, bakom varje andetag. Men här; att veta att du inte kan sluta, att det inte finns något sugrör att ta bort, det enda som går är att du fortsätter kämpa, det finns ingen medicin mot din astma, du måste ta kontroll över din andning, känna tårarna bränna dina lungor, och du måste vänta på att det går över. Kan du inte acceptera att du inte kan ta fullständiga andetag är du förlorad, kan du inte tillgodogöra dig själv syre är du förlorad, kan du inte tvinga fram styrka ur din arma kropp och klena själ är du förlorad... Du måste orka.
Det är sårbarheten som är katalysatorn. Vi som är svaga av naturen har inget val än att bygga upp en styrka av nederlag och smärta, av allt det vi överlevt, för att kunna klara nästa dag. Och vi måste lura oss själva, för alltid, annars går vi under.

Trycksvärta

2005-06-09T20:54:00.000+02:00

Jag har lånat en hög böcker nu (eller, det skulle ha varit en hög om alla de jag velat låna hade funnits på biblioteket, i själva verket blev det bara tre) för nu sätter jag mig, och vill skriva, men det blir inget av mina ord, för jag minns inte hur berättelser är uppbyggda. Jag har inte ens något att bygga upp saker kring, bara ett behov, av att yttra mig, skapa något, fläta samman ord och meningar, foga dem till något.
Så jag läser, slukar alla nya ord, formuleringar, doften av gamla böcker, trycksvärtan från de nya. Och sedan härmar jag, gör en mix av det jag nyss läst och sätter mitt eget namn över, tränger undan skuldkänslorna till förmån för ändamålet; att behovet av att härma kanske så småningom mattas av; och jag har ett eget språk. Som ett barn som lär sig tala. Ordförråd är svåra att skapa.

-

Och i sömnens behagliga land vandrar jag, där alla former, all materia, är mjuk och diffus, otydligt ljummen, där allt det jag tidigare gråtit, inom mig skrikit över, nu är dovt och avlägset. Här frodas inga sorger, inte heller når några förnimmelser av lycka mina sinnen, eller min själ, vilken jag ej kan fastställa huruvida den har återvänt till min kropp eller ej. Jag är ett moln, jag är dimma, uppbyggd av vattenmolekyler, så labila sammansättningar, snart faller regnet, snart löses jag upp i mina beståndsdelar och dimman kondenseras mot mitt fönster, en sensommarnatt, och en mygga surrar runt mitt öra.
Jag vandrar utan fötter, mina ögon sveper förbi landskapen utan att notera dem, som att nervcellerna i min hjärna har domnats av, helt lämnat mig åt mitt öde. Likväl som jag är utelämnad klarar jag mig alltid, är det inte min livsfilosofi, jag behöver inga vingar för att flyga, och är ej som sömngångaren som väcks av ett smärtsamt fall, nedför trappan; som ett barn på en omedveten upptäcksfärd, istället fasas känslan ur, sinnena återvänder. Sakta sakta börjar jag känna min hunger, och mina ögon uppfattar nu mer än ett bländande ljus. Långsamt kommer till mig insikten om att jag lever, inte bara i den bemärkelse att mina vitala organ fungerar, nej, mina ögon är vidöppna. Och jag ser, jag ser hur världen ligger framför mina fötter, i dessa ögonblick, när det kan blåsa orkan och jag inte märker den minsta vindpust, utan istället är lyhörd för min egen själ, och dess sinnen, så häpnandsväckande, att jag lever.
...

Gångvägar

2005-06-08T23:35:00.000+02:00

Så sitter jag och påstår att dagen var vacker. Hela dagen. I’ve got sunhine on a cloudy day. När de förbannade mig, när alla runt mig var så främmande till det jag andas för, när planer krossades, missämja groddes, och jag såg hur människor mådde skit. En dag då solen sken, jag skrattade och glömde allt, vi skämtade och trivdes, då jag kunde sitta och verkligen tänka, lyssna på musik och andas. Det var en vacker dag, för just nu är den vacker. Jag förvrider inte alls saker så att de passar mig.. Och jag tror inte jag ska lista upp saker sådär igen, det känns bättre att förtränga, eller snarare undvika allt onödigt ont. Oavsett om det varit, är, eller kan förhindras.
Det verkar inte uppskattas att jag gör det.

Och i mina ögon, blott längtan till dig.

Jag har hittat ett nytt sätt jag kan ha mitt hår på. Det är rätt coolt.
(Intresseklubben noterar)
Och appropå intresseklubben, så måste nog knapp.nu ha bra mycket grymmare ägare än vad man kanske först tror; kolla in knappnytt.

-

Jag gick vid hennes sida nästan varje dag i ett år. Vägen var alltid densamma, men kunde skifta så i färg och ljus att den aldrig tappade sin glans. Man kan fråga sig hur fötrollande en vanlig asfalterad gångväg i en vanlig asfalterad förort kan vara, men ni har inte varit där, ni har inte sett den som jag. Bredvid mig alltid hon, det gjorde vart löv, vart gruskorn, förgyllt...
...

Nationaldag

2005-06-06T20:04:00.000+02:00

Idag är för popmusik, för att återknyta gamla band, för att drömma, för att skratta oansträngt och för att faktiskt anstränga sig. Ty det finns så mycket, och jag låtsas bara att jag flyter. Idag flaggar vi.

-

I've got a quote for you. I have no idea where it's from, but you gotta love it.

"Everyone else falls in love. I want to fly in love. Because falling in love will just pull me down, but flying will lift me up."

I wouldn't mind falling either though. Being pulled down, is it just me, or doesn't that seem neccessary, even beautiful? You know, the whole "no good without evil, no love without hate and no being lifted up without being pulled down"-speech.
Because isn't love falling, being devoted to someone, looking into somebody's eyes, drowning in them. What is that if not falling? It doesn't have to be a bad thing. Falling is what lifts you up.
But flying.. I would never dare to look down.

-

Det här är gammalt:

Jag undrar om något kan slå det här.
I så fall; ge mig bevis!
Inte för att jag har bråttom, vid någon punkt i ens liv kan det vara bra att inse, att dagarna ändå är räknade.
Men inte än, nej.
Än finns all tid, och även den är obetydlig.
(Som dina ögon, de finns bara där ändå. För att håna? Minna om att du är ett misstag. Eller kanske bara en kvarleva? Som en historiker dras till damm, jag kan inte låta bli. Du är för mig alltid mer, alltid mindre.)

Människan underskattar sig själv, vad hon är i stånd att känna. Styra. Hon tycks tro att hon är en bricka, eller än mer en punkt. Inte något annat än en konsekvens, och aldrig sin egen.
Saker sker, världen förändras. Hon intar, nej hon är alltid på sin plats, drar sina drag. För eller emot. Oavsett vem, hon är alltid en bricka. Ändå tillåts hon inte erkänna sig själv som en skapelse, ett instrument. Eller att hon själv kan reglera sitt flöde.
Hon är sitt eget verktyg.
Ja. Oavsett varför så är hon.
Men hon nyttjar inte detta, utan är bara. Som ett dammkorn!
Hon finner sig, önskar inte utforska. Ej kan hon heller glädjas.
Dumdristig!
Det är människan.

Ett

2005-06-06T00:13:00.000+02:00

Det här är en blogg, alltså. Min, till och med. Och den är grymt egocentrisk, jag måste förvarna er. Den är för att jag ska få en chans att skriva, för att tvinga mig att skriva. Ty jag tror jag kan allt i världen, likväl stannar det i mina tankar. Jag agerar aldrig ut det. Vem vet om det ens är jag?
Så planen lyder att allt detta; alla tankar, känslor, alla hänsynslösa planer och allt självhat, ömhet, allt detta måste få en plats. Och det är här. Visst.
Enjoy.

Jag höjer allt så högt över marken att jag själv inte når det längre, och då slutar det att vara jag.

Ta min dagbok, den är ingenting. Den ligger där för alla att läsa, och mitt liv är alltså en öppen bok, dock bakom stängda dörrar. Ingen skulle någonsin konfrontera mig med innehållet i den. Min dagbok är ett fönster för de som vill läsa den, och den visar lite, kanske ibland för mycket, och inte sällan snedvridet, mitt liv för tillfället. Jag lämnar inte längre ut mig själv i den. Den ligger ju ändå där för alla att läsa.

-

Och att det aldrig kommer att bli så. Jag känner mig själv äcklas, och inser att jag inte är den jag trott mig vara. Jag kan bli skrämd, drömma och fantisera, jag kan avskräckas, av det stora, det jag inte vågar tala om. Är det känsligt, är det ingenting alls? Det är för mig okänt. Men i mina fingerspetsar, det är ett begär, en sorts vridning, och min längtan har aldrig varit större. Kom närmare.
Så kommer detta, och jag drar mig impulsivt tillbaka. Varför? Alla timmar framför spegeln och jag har bara sett mig själv, jag ville utforska dina ögon, blundandes. Jag trodde aldrig...

Att tro sig vara större, bättre. Det är där jag kommer att stupa.

Det här var i våras:

Genom dagarna går jag, jag låtsas att det är vad jag vill.

Genom luften, den friska den klara fylld med vår som får en att kvävas, gick jag. I en vårjacka jag kan snubbla över för att den för att den tar stryptag om min midja; den som minskar och minskar i omfång. Och jag blir så jävla snygg i min jacka, ser sofistikerad och snobbig ut, popig om jag vill. Nästan skör.

Jag går där, och gatorna är fyllda av grus och värmda av solen, och jag tänker inte, för det är så det är. Världen är så vacker, och jag mår så illa att jag inte kan se, ens vända huvudet för att skydda mig mot solen. Den bländar mig som himlen, så starkt blå och ren att ingen ser allt skit som gömmer i tomheten. Det fastnar i min hals, stockar sig.
Och jag tänker inte, för det är så det är. Och att vara tvungen att sätta sig på en bänk för att andas när man bara är 17 år, och samtidigt anse att naturen är ganska god mot en, det är bara normalt. Naturen är god mot mig, den ger mig vår, snart återfår kanske mina fingrar sin färg.

Jag älskade faktiskt den här dagen, allt var så vackert. Jag har börjat inse att min kropp kanske inte riktigt klarar av mig, att jag går upp på morgonen, att jag inte äter som jag borde och att jag inte riktigt vågar gråta. Det är ganska många ljud som aldrig kommer ut ur min kropp, det måste tära. Och de tankarna som lagras, de som aldrig fått något bollplank, de kanske äter upp mig inifrån. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra den nöjd, men det här ignorerandet jag håller på med hjälper nog inte. Varför fick jag en sådan känslig kropp till ett så hänsynslöst sinne?

Och fan ta systemet. Fan ta att man måste jobba varje ledig sekund, plugga tills man stupar för att få ett bra jobb för att få en bra pension för att kunna leva, snarare bli placerad på ett bra vårdhem när man är sjuttio. Fan ta att man inte kan sitta hela livet på en sten och skriva om hur gräset växer eller hur ens älskare visslar tillsammans med fåglarna.
Jag ska plugga och jag ska inte stupa, för jag stupar inte, bara mitt i natten ibland i badrummet när jag inte orkar med allas smärta längre, och vissa tårar bara måste komma ut, men ingen ser mig falla och jag är en sån som klarar mig, med ambitioner och ett bra jobb och sen lever jag kanske i exil för det börjar bli lite jobbigt att träffa människor. Den enda jag vill träffa är honom, och allt han gör är att falla. Har jag tur kanske han faller ända ned till mig, för han är verkligen för långt borta och jag har börjat bli seriöst beroende av honom.

Och jag har inget att skriva. Dagarna går, och lovet sovs bort på en balkong i illusionen att det är sommar. Att vindarna inte är kyliga, allt som behövs i världen är lite sol.
Jag kan drömma och titta ut, längtansfullt se på min mobil och i samma stund få ett sms. Varsamt varsamt, för jag vet vem det är från. Man måste vara varsam. Om jag hade honom vid mig just nu så skulle jag visa honom, och han skulle aldrig mer tveka. Det är inte något man skriver i ett sms, men jag vill att han ska veta. Och vi ska värma varandra.
Man låtsas att det är sommarlov, inget annat. Att det faktiskt är tillåtet att söla bort dagarna, det finns inga ”ska göra”. Och när man tror det, är allt frid. Men jag måste ha blivit ärrad av verkligheten, ty för mig är det omöjligt att tro. I mitt bakhuvud fylls jag av måsten.. borden.
Men allt går att tränga bort.

Tänk - Vad tiden kan gå fort. Jag minns den där dagen. Den var vacker, och jag mådde skit.

-

Hon övergav den tanken. Att det skulle kunna finnas attraktion utan blickar, liv utan ögon, det var bara löjligt.
- Hur kan jag se kärleken om jag inte kan se? menade hon. Ty färger, och värme, gnistor, är något man måste se för att kunna känna, uppfatta. Och i det ögonblicket blev hon den hon aldrig trott, hon dömde ut allt större än henne. Kärleken, även den hon älskade. (Löjligt! Hon älskade honom inte, han var en hägring.. Omöjlig, och ouppnåelig. Som en dröm av kärleken, den som går in i ens faktiska hjärta. Vänta, nej.. Han var ofullständig! Det var han, ja, så var det. En är inte ouppnåelig som inte kan ge allt en vill ha.) Hon skakade bort alla hans ord och öppnade ögonen. Runt dem lade hon färger och hon döljde sina ärr.

En våning under henne satt de som levde, de som var riktiga, och en av dem var snart hennes. Med ögon som trollband och smekte henne som vatten, hon gick ned för trapporna och fick honom att bara se henne.
Han var av kött och blod. Är vi inte alla?