2006-04-02

I ett försök till en förklaring

01.

Och jag har funderat och jag har funderat på vad min uppsats ska handla om.
(Nej, jag vet vad den ska handla om. Förlåt.)
Men med datorn i knät, fingertopparna redo.
Allt jag får fram är tomma papper.

Jag låter svagheten kuva mig, och återgår till det jag vet att jag klarar.
Att reflektera.

Ibland fastnar min blick vid mina ögon några sekunder för länge. Den försöker leta, som då den vandrar längs min käklinje och mina kindben och tar till sig formerna, då jag ändrar pose. Och min hud, den tunna transparenta, kan den skydda mig från något, kan den för någon dölja vad som finns inunder? En sekund för mycket, min mina läppar från vinkeln snett nedifrån, två sekunder till, för symmetrin i mina kindben och hur de bär upp de djupt sittande ögonen. Som vakar. Jag ryggar aldrig tillbaka för något för det enda jag har att vara rädd för finns inuti mig själv. Det finns många sätt att fly.

Och jag flög för att få min idol att se stjärnor istället för slutna ögon som aldrig mer kommer att öppnas. Stjärnor som hon och jag, stjärnor som du fast du sitter där och tvekar. Hon slutar aldrig att le och hon sitter aldrig stilla, för om hjärnan inte är upptagen med annat.. Hennes liv är en dans där stegen är våra andetag. Och hon är bortom allt du någonsin ens kunnat drömma om. Ty det slår verkligen gnistor om henne, hon är elektrisk och påverkar allt och alla i hennes omgivning. Hon slår dina hjärnceller ur funktion genom en blick och elektriska apparater genom en smekning. Du ser stjärnor, de lever på hennes ögonfransar.

Hon, vidrör inte marken när hon går på den.
Jag, snubblar på den.
Men sedan, lyfter vi bägge.

I spegelns blanka yta är världen något oväsentligt. Mina ögon vilar lugnt, och med säkerhet, på vad jag visar av mig själv. Då jag fastnar på bild har de istället något skräckslaget i sig. Är det säkert att jag aldrig ryggar tillbaka. tillbaka till min spegelvärld.
När en kamera kommer i hennes närhet virvlar hennes långa hår och blir elektriskt, det stora leendet gömmer hennes ögon, på något sätt fastnar bara lyckan på bild. Det är även den som fastnar på era näthinnor. Få har nog sett djupare än så. Bakom glimten i hennes öga lever spöken av alla de, de som slutit ögonen för tidigt eller de som vägrat. Och nu vägrar gå.

Vi har alla demoner inom oss. De framträder på olika sett från person till person. Hos henne, de tar sönder hennes mage. River i strupen och i magsäcken och spottar syra på hennes sätt att hantera situationen. På hur hon inte låter sig kuvas.

Jag låter mig kuvas. Har sett mig själv ge upp, ge efter, för vad?
Lättjan måste vara min värsta fiende.

Bör jag förlita mig till spegeln? Ibland tror jag att det bara är det spegelvända som stämmer, om jag skulle se allt genom spegeln så skulle det aldrig finnas någon tvekan. Och jag börjar tänka, kan spegeln någon gång bli så använd, att den blir helt transparent? Ty det känns som att min färg börjar försvinna.


”Ibland tänker jag, är jag han som står där, i spegelbilden och poserar,
eller är jag spegeln, som reflekterar det jag ser?”