Nej

Och jag älskar den gröna färgen
men ett nytt kapitel
kräver en ny miljö

Sök efter mig
jag flyger igen

Tankedyslexi

Jag uttalar alla ord meningar som aldrig blir kompletta i mina tankar utan bara lösryckta en dyslexi som hindrar mig från reda ut alla trådar. Så trasslar de in sig än mer, men hänryckningen när stämbanden börjar vibrera och ur ingenting, det jag vandrat i för länge, kommer ljud. Ty efter att stå mitt i världens centrum ett tag utan att existera, behöver man utropa sig själv, och från scratch. Från scratch, och jag talar tills min hals stockar ihop sig, jag snubblar på orden och spyr ut dem, tillsammans med min middag och ett antal starköl. Det svider i min hals, jag sluter ögonen för att andas och när jag öppnar dem igen är orden borta. Och darl jag behöver en diktafon, för att börja om om om igen kan bli lite tröttsamt, har jag tappat tråden än, och leder den till dig, eller någon annan?

-

Sedan tror jag att jag dör.

”Om du hade en knapp, och om du tryckte på den, skulle du utrota ALLT, som existerar. Makten ligger i dina händer. Skulle du trycka på knappen?”

Han sade att eftersom man lever för andra, men jag måste tro att jag kan rädda dem om inte annat med mitt eget blod, allt för att skydda deras.

vårvärme

Och inatt, hon skulle aldrig sluta blunda
ty om hans doft och hans armar runt henne, vore en illussion ett ingenting
och hon vaknade en vårsommarmorgon med blott sol som värmde sängen
skulle hennes armar vara lika kalla som vanligt och
jorden inte sättas ur sin bana ens en liten liten bit
ty hon tänkte att utan nya vägar att följa skulle hon snubbla på sig själv igen
istället för på någon annan..

-

Och häggen har slagit ut och dess doft pryder dina handleder
du sade att den läker dig
tränger in genom dina ärr och förskönar ditt blod
~ ditt hjärta med dofter ~

men jag är rädd för nålar och dricker bort tanken på dem i en park invid en strand
och häggen blommar här, så jag blundar
och när jag vaknar upp är det med hans armar hans värme runt mig
och en morgonsol, jag sluter ögonen ty
för denna stund är synen överflödig.

I ett försök till en förklaring

01.

Och jag har funderat och jag har funderat på vad min uppsats ska handla om.
(Nej, jag vet vad den ska handla om. Förlåt.)
Men med datorn i knät, fingertopparna redo.
Allt jag får fram är tomma papper.

Jag låter svagheten kuva mig, och återgår till det jag vet att jag klarar.
Att reflektera.

Ibland fastnar min blick vid mina ögon några sekunder för länge. Den försöker leta, som då den vandrar längs min käklinje och mina kindben och tar till sig formerna, då jag ändrar pose. Och min hud, den tunna transparenta, kan den skydda mig från något, kan den för någon dölja vad som finns inunder? En sekund för mycket, min mina läppar från vinkeln snett nedifrån, två sekunder till, för symmetrin i mina kindben och hur de bär upp de djupt sittande ögonen. Som vakar. Jag ryggar aldrig tillbaka för något för det enda jag har att vara rädd för finns inuti mig själv. Det finns många sätt att fly.

Och jag flög för att få min idol att se stjärnor istället för slutna ögon som aldrig mer kommer att öppnas. Stjärnor som hon och jag, stjärnor som du fast du sitter där och tvekar. Hon slutar aldrig att le och hon sitter aldrig stilla, för om hjärnan inte är upptagen med annat.. Hennes liv är en dans där stegen är våra andetag. Och hon är bortom allt du någonsin ens kunnat drömma om. Ty det slår verkligen gnistor om henne, hon är elektrisk och påverkar allt och alla i hennes omgivning. Hon slår dina hjärnceller ur funktion genom en blick och elektriska apparater genom en smekning. Du ser stjärnor, de lever på hennes ögonfransar.

Hon, vidrör inte marken när hon går på den.
Jag, snubblar på den.
Men sedan, lyfter vi bägge.

I spegelns blanka yta är världen något oväsentligt. Mina ögon vilar lugnt, och med säkerhet, på vad jag visar av mig själv. Då jag fastnar på bild har de istället något skräckslaget i sig. Är det säkert att jag aldrig ryggar tillbaka. tillbaka till min spegelvärld.
När en kamera kommer i hennes närhet virvlar hennes långa hår och blir elektriskt, det stora leendet gömmer hennes ögon, på något sätt fastnar bara lyckan på bild. Det är även den som fastnar på era näthinnor. Få har nog sett djupare än så. Bakom glimten i hennes öga lever spöken av alla de, de som slutit ögonen för tidigt eller de som vägrat. Och nu vägrar gå.

Vi har alla demoner inom oss. De framträder på olika sett från person till person. Hos henne, de tar sönder hennes mage. River i strupen och i magsäcken och spottar syra på hennes sätt att hantera situationen. På hur hon inte låter sig kuvas.

Jag låter mig kuvas. Har sett mig själv ge upp, ge efter, för vad?
Lättjan måste vara min värsta fiende.

Bör jag förlita mig till spegeln? Ibland tror jag att det bara är det spegelvända som stämmer, om jag skulle se allt genom spegeln så skulle det aldrig finnas någon tvekan. Och jag börjar tänka, kan spegeln någon gång bli så använd, att den blir helt transparent? Ty det känns som att min färg börjar försvinna.

”Ibland tänker jag, är jag han som står där, i spegelbilden och poserar,

eller är jag spegeln, som reflekterar det jag ser?”

Definition

Hon visste inte längre vad hon skulle skriva för hennes liv hade slutat vara något hon kunde ta på. Istället hade hon blivit en del av det, så en analys vore som att plocka sönder sig själv, bit för bit det skulle lämna kvar blodet som rann i hennes ådror. För många gånger hade hon sett hur det kunde sluta.

Och nu visste hon att hon kunde simma, så hon var inte längre rädd. Men temperaturen på hennes blod fick henne ibland att må så illa att hon hoppade ur sin egen kropp, snön var så vit att hon inte trodde på den. Tidigare hade den fått hennes andning att tappa koncentrationen, nu var den något som stod i en bok, liksom människan och hennes renhet.

Och sanningen är, precis som varenda definition människan trott sig komma på, relativ.

en timme

Och efter en timme skulle jag döda för dig.
Sanningen. Så enkel är den, och så enkel är jag.
Men jag räknar inte timmarna. De hör inte till mig, men du, du vill ta över dem.
Dra en linje en tråd av siden och du låtsas att du inte vet, när du går rakt fram.
Och tråden tar efter din älsklingfärg.
Två timmar och jag skulle dö för dig.
Så simpelt, att få mig.

Jag gjorde muren av glas av en anledning.
Den kan lätt krossas, men för att smälta ned den, krävs riktig värme.

-

Är den här bloggen död?

Någonstans under min hud lever jag, men jag låter det inte,
strömma genom mitt blod, ut mot fingrarna, ut mot..
Det syns knappt längre.

med lite socker på

Och jag vet inte vad jag ska göra av allt, om inte här. Allt som är ingenting, och ingenting som är allt, som någon borde läsa men kanske inte du.
Kanske inte här. Kanske inte nu.
Jag vet inte vad jag gör längre.

-

Älskling jag har tappat bort mitt skrivblock och nu har jag ingenstans att göra av allt som stormar inuti mig det bara bara mojnar bort och vad är jag utan något att fästa tankarna vid löses de upp och alla ord jag formar är med samma ord om och om och hur kan jag ens försöka sortera någon som inte har någon ordning typ b är blott b och jag ber dig att ta min hand för det känns som att jag kommer falla snart antingen det eller så kommer jag att börja sväva i vilket fall vill jag ha dig med inte vid min sida utan mot min hud jag måste kontrollera dina hjärtslag men innan vi far kan du snälla snälla försöka hitta mitt skrivblock ty alla bokstäver inom mig är en entropi och jag skulle explodera i helvetet och implodera i himlen och det kan inte gå för sig för jag skulle aldrig aldrig våga lämna dig ensam en kyss på ditt skulderblad.

-

Och jag såg honom ikväll
han stod vid din sida som att han aldrig gjort annat
som att han aldrig rört min hud lite för nära
eller kysst mina läppar

Och han såg mina ögon
och med ett leende mimade han dem tack
Tack, för hon är guld värd
jag vet, jag höjer henne också alltid till skyarna

Och har jag inte alltid sagt
att jag passar bättre i silver

-

Kommer du ihåg den dag du tryckte ned mig mot asfalten
och jag började fatta smak för den?