9 månader, 5 dagar

Läser igenom ord vars existens jag glömt bort. Meningar vars uppbyggnad startar en reaktion i min hjärna. Som formler, allt jag tänker i. Med nya tecken blir de gamla onödiga. Försvinner i en dimma, förvisas. Dock fortfarande lika vassa.
En insikt är alltid som ett hugg.

Ord som faktiskt är tryckta. Som existerar.
Vad säger det om mig?
Min själ ligger i dem
men jag kan inte längre förnimma deras form.

Kollegieblocket med en pärm av guld har legat på samma ställe på mitt golv sedan i somras. Det är en hedersplats, ty det ligger alltid närmast mig. Jag dammar av det med jämna mellanrum, ibland läser jag, de få sidor som skulle vara ett substitut. För vad?

Snart har jag blott världen framför mina fötter. Och jag är så mycket mer nu än då; rakare i ryggen, starkare i rösten. Men jag tappade något på vägen.

26 dagar
Sedan ska jag påbörja arbetet med att leta rädd på det igen.
Plocka upp det, putsa det.

Sätta tillbaka stjärnorna där de hör hemma.

-

Att läsa igenom mina tidigare 58 inlägg och inse att jag var mer mig själv för 2 år sedan. Att jag tycker om mig själv mer som olycklig än som stark. Vill tillbaka till Gotland. Värme och okänd terräng. Ensamhet. Lugn.
Jag saknar mig själv.

Om jag bestämmer mig för det, kommer jag att rensa upp här senare.
Nu och då. Inget mellan.