slut/början

Och nu präglas allt av ilska, tårar. Våldsbenägenhet.

En fascination över hur ens hjärna fungerar. Är det jag som har makt över den, eller har den spelat mig? Hur hatet kan välla fram nu. Om några år kommer allt att vara uppluckrat, förutom det njutningsbara.

Om ens det. Mitt förflutna som brottstycken, fragment. Jag vet, men i förnimmelsen är allt sammanhang förlorat.

Följande skrevs i en mobiltelefon, oviktigt när:

Äter och läser.
Tänker sig personen mitt emot på tunnelbanan istället. Är dennes sinne också till bredden fyllt av en strävan att uppnå en förlorad, förmodligen från början imaginär känsla?
Var i denna ekvation passar en annan in?

I tanken fanns en fortsättning, med mer ifrågasättande, passivitet. Ty vad fanns att göra, då en annan inte existerade i dennes barndom?

Är vi alla såhär, ofullständiga?

Åter

Avskyr ordet ventil.

Ser detta som en fortsättning. Samtidigt: ett försök till en återgång. Till då jag skapade orden, och de mig.

-

Vintern är vacker men död. Inväntar återfödelsen. (Påbörjar den?)

9 månader, 5 dagar

Läser igenom ord vars existens jag glömt bort. Meningar vars uppbyggnad startar en reaktion i min hjärna. Som formler, allt jag tänker i. Med nya tecken blir de gamla onödiga. Försvinner i en dimma, förvisas. Dock fortfarande lika vassa.
En insikt är alltid som ett hugg.

Ord som faktiskt är tryckta. Som existerar.
Vad säger det om mig?
Min själ ligger i dem
men jag kan inte längre förnimma deras form.

Kollegieblocket med en pärm av guld har legat på samma ställe på mitt golv sedan i somras. Det är en hedersplats, ty det ligger alltid närmast mig. Jag dammar av det med jämna mellanrum, ibland läser jag, de få sidor som skulle vara ett substitut. För vad?

Snart har jag blott världen framför mina fötter. Och jag är så mycket mer nu än då; rakare i ryggen, starkare i rösten. Men jag tappade något på vägen.

26 dagar
Sedan ska jag påbörja arbetet med att leta rädd på det igen.
Plocka upp det, putsa det.

Sätta tillbaka stjärnorna där de hör hemma.

-

Att läsa igenom mina tidigare 58 inlägg och inse att jag var mer mig själv för 2 år sedan. Att jag tycker om mig själv mer som olycklig än som stark. Vill tillbaka till Gotland. Värme och okänd terräng. Ensamhet. Lugn.
Jag saknar mig själv.

Om jag bestämmer mig för det, kommer jag att rensa upp här senare.
Nu och då. Inget mellan.

Nej

Och jag älskar den gröna färgen
men ett nytt kapitel
kräver en ny miljö

Sök efter mig
jag flyger igen

Tankedyslexi

Jag uttalar alla ord meningar som aldrig blir kompletta i mina tankar utan bara lösryckta en dyslexi som hindrar mig från reda ut alla trådar. Så trasslar de in sig än mer, men hänryckningen när stämbanden börjar vibrera och ur ingenting, det jag vandrat i för länge, kommer ljud. Ty efter att stå mitt i världens centrum ett tag utan att existera, behöver man utropa sig själv, och från scratch. Från scratch, och jag talar tills min hals stockar ihop sig, jag snubblar på orden och spyr ut dem, tillsammans med min middag och ett antal starköl. Det svider i min hals, jag sluter ögonen för att andas och när jag öppnar dem igen är orden borta. Och darl jag behöver en diktafon, för att börja om om om igen kan bli lite tröttsamt, har jag tappat tråden än, och leder den till dig, eller någon annan?

-

Sedan tror jag att jag dör.

”Om du hade en knapp, och om du tryckte på den, skulle du utrota ALLT, som existerar. Makten ligger i dina händer. Skulle du trycka på knappen?”

Han sade att eftersom man lever för andra, men jag måste tro att jag kan rädda dem om inte annat med mitt eget blod, allt för att skydda deras.

vårvärme

Och inatt, hon skulle aldrig sluta blunda
ty om hans doft och hans armar runt henne, vore en illussion ett ingenting
och hon vaknade en vårsommarmorgon med blott sol som värmde sängen
skulle hennes armar vara lika kalla som vanligt och
jorden inte sättas ur sin bana ens en liten liten bit
ty hon tänkte att utan nya vägar att följa skulle hon snubbla på sig själv igen
istället för på någon annan..

-

Och häggen har slagit ut och dess doft pryder dina handleder
du sade att den läker dig
tränger in genom dina ärr och förskönar ditt blod
~ ditt hjärta med dofter ~

men jag är rädd för nålar och dricker bort tanken på dem i en park invid en strand
och häggen blommar här, så jag blundar
och när jag vaknar upp är det med hans armar hans värme runt mig
och en morgonsol, jag sluter ögonen ty
för denna stund är synen överflödig.

I ett försök till en förklaring

01.

Och jag har funderat och jag har funderat på vad min uppsats ska handla om.
(Nej, jag vet vad den ska handla om. Förlåt.)
Men med datorn i knät, fingertopparna redo.
Allt jag får fram är tomma papper.

Jag låter svagheten kuva mig, och återgår till det jag vet att jag klarar.
Att reflektera.

Ibland fastnar min blick vid mina ögon några sekunder för länge. Den försöker leta, som då den vandrar längs min käklinje och mina kindben och tar till sig formerna, då jag ändrar pose. Och min hud, den tunna transparenta, kan den skydda mig från något, kan den för någon dölja vad som finns inunder? En sekund för mycket, min mina läppar från vinkeln snett nedifrån, två sekunder till, för symmetrin i mina kindben och hur de bär upp de djupt sittande ögonen. Som vakar. Jag ryggar aldrig tillbaka för något för det enda jag har att vara rädd för finns inuti mig själv. Det finns många sätt att fly.

Och jag flög för att få min idol att se stjärnor istället för slutna ögon som aldrig mer kommer att öppnas. Stjärnor som hon och jag, stjärnor som du fast du sitter där och tvekar. Hon slutar aldrig att le och hon sitter aldrig stilla, för om hjärnan inte är upptagen med annat.. Hennes liv är en dans där stegen är våra andetag. Och hon är bortom allt du någonsin ens kunnat drömma om. Ty det slår verkligen gnistor om henne, hon är elektrisk och påverkar allt och alla i hennes omgivning. Hon slår dina hjärnceller ur funktion genom en blick och elektriska apparater genom en smekning. Du ser stjärnor, de lever på hennes ögonfransar.

Hon, vidrör inte marken när hon går på den.
Jag, snubblar på den.
Men sedan, lyfter vi bägge.

I spegelns blanka yta är världen något oväsentligt. Mina ögon vilar lugnt, och med säkerhet, på vad jag visar av mig själv. Då jag fastnar på bild har de istället något skräckslaget i sig. Är det säkert att jag aldrig ryggar tillbaka. tillbaka till min spegelvärld.
När en kamera kommer i hennes närhet virvlar hennes långa hår och blir elektriskt, det stora leendet gömmer hennes ögon, på något sätt fastnar bara lyckan på bild. Det är även den som fastnar på era näthinnor. Få har nog sett djupare än så. Bakom glimten i hennes öga lever spöken av alla de, de som slutit ögonen för tidigt eller de som vägrat. Och nu vägrar gå.

Vi har alla demoner inom oss. De framträder på olika sett från person till person. Hos henne, de tar sönder hennes mage. River i strupen och i magsäcken och spottar syra på hennes sätt att hantera situationen. På hur hon inte låter sig kuvas.

Jag låter mig kuvas. Har sett mig själv ge upp, ge efter, för vad?
Lättjan måste vara min värsta fiende.

Bör jag förlita mig till spegeln? Ibland tror jag att det bara är det spegelvända som stämmer, om jag skulle se allt genom spegeln så skulle det aldrig finnas någon tvekan. Och jag börjar tänka, kan spegeln någon gång bli så använd, att den blir helt transparent? Ty det känns som att min färg börjar försvinna.

”Ibland tänker jag, är jag han som står där, i spegelbilden och poserar,

eller är jag spegeln, som reflekterar det jag ser?”