Med höst i luften

De pratar alltid om hur de inte ska leva för evigt
och i mig har de funnit
den som ska föreviga
åtminstone deras skuggor och fingeravtryck.
Jag ska skänka dem ord
till en tid då deras röster inte längre kan höras

Ty deras liv bleknar bort
som linneduken från 1922
och ingen vet med vilka trådar den gjordes

Deras liv som sand i mina händer
var korn att dokumenteras och kategoriseras
rinner bort, så lätt

Kan jag..?

-

Vinden lockade honom ut, med en ljum värme efter frostbitna nätter, som färdats än längre, än honom. Till sjön, blind höll han i mina lockar och lät dem leda honom. Jag skulle visa honom vågskvalpet, hur elementen påverkar varandra. Jag sade de är dina sinnen, de är runt dig och de är riktiga. Men hans ögon lämnade aldrig orden, och hans hjärta var kvar i det där rummet. Såg inte ens mig, hur mina andetag anpassades efter hans hjärtas rytm, och jag lade var stavelse i mitt hjärta, istället för mitt hjärta i var stavelse till dess att allt som fanns kvar var orden. Och han hör inte längre, hur sjöbrisen gör en oreda av mitt hår.

-

Himlen bleknar mot horisonten. Rätt ovanför dem är det blåa lekfullt klart, för att åt väst som frysas till ljusare nyanser. Solen är källan, från den sprids isen. Men värmen mot hennes ansikte, och hennes hår lekte när hon slöt ögonen. När hon öppnade dem igen var han inte längre där. På marken framför henne låg den röda halsduken han lånat. Färgen hade gjort hans ansikte så ljust och rent och ögonbrynen och håret så tydligt mörka, resultatet var en höstdag vars märken satt kvar i varenda luftpartikel och korta mörka hårstrån i halsduken.
Den fick ta hand om hennes hals nu när han var borta. Hon tänkte att han borde behållit den, så högt över molnen han skulle, så nära valvet av is, vars bitar snart skulle falla ned över dem. Där måste vara kallt.

- Jag flyr från det, hade han sagt. Det ligger i mig att sky isen, om den inte följs av värme. Jag närmar mig den tills jag kan känna hur nära min hud den är, men sedan fortsätter jag i samma bana, men ned. Till värmen.
Han visade med handen i luften. En mjuk bågrörelse, var hans flykt. Han följde rörelsen varsamt med blicken. Hans ögon var inte is som hennes. Ibland trodde hon att det gyllene i dem liksom sökte färgerna han reste till. Att omgivningen behövde samma färgskala för att de lättare skulle kunna ta upp ljuset. Men hans blick flackade och såg bakåt mot det gråa och gröna. Betongen och mörkret och färgspelen i lönnen. Han gillade hösten för färgerna som kom fram. Hon tänkte mest på de som dog.
Han sade att han skulle somna i värmen, och vakna först när han var tillbaka här. När han klev av flygplanet och vinden piskade hans kinder med kyla, istället för med sand.
- Hur kan du sluta ögonen när det finns så mycket att se? Ditt land är som en dröm.
Han sade att det var det verkligen, och han gick som i en dröm där, på marken han lämnat, men den var fortfarande lika vacker. Hur han kände gatorna utan och innan men inte kunde gå på dem som förut. Hon tänkte på sanden i hans nyklippa hår. Han skulle ta hem lite åt henne, och hon skulle se på och ta på det som vore det magiskt, för att det hört till ett land hon bara sett i hans ögon. Som han är magisk. När hon rör vid honom, alltid var han varit.

- Blunda.

Solen gick ned över träden, och hon lät asfalten leda henne hem. Så många korsningar, det var ett under att hon tog de rätta. Hon funderade över korsningarna där borta.

-

Jag vill dansa.

Knäböj (de knäböjde)

Det är en vägg, som skiljer oss åt. En vägg. Men jag känner doften från dina tårar, blandas med mina. Saltet går i armkrok. Jag hör din andhämtning och dina skakningar bildar vibrationer i min strupe när jag kväver orden, jag inte ens vet. En vägg, väggar kan raseras. Skulle jag få en slägga, skulle jag inte tveka om det inte vore risken, att den träffar dig. Att en del av splittret, skär in i dina armar. De som blivit så rena och fina, ser du på dem och längtar?
Och en normal konversation. Som någon gång, har den någon gång funnits? Där jag kan skämta, som alltid. Prata. Utan att något går sönder, och indränkt i tårsplatter, faller till marken. Utan skriken, slagen, mot det osynliga.
Var är du? Väggar kan byggas på, tjockare. De kan ljudisoleras och de kan bli som Berlinmuren, eller den i Gaza. Vi kan försvinna, i murbruket. Trampa, på minorna, eller riva sönder våra kläder, på taggtråden. Bar för att komma tillräckligt nära, muren, så vi kan få ens en aning om vad som händer på andra sidan.

-

Gud ska frälsa oss. Bredvid prästen, ett gigantiskt träkors, och på det en liten liten pojke, vars armar knappt når bredden på ena stolpen. Hans kinder är runda. Gud ska förlåta oss, för våra synder. Prästen kan se i våra ögon, om vi vill följa Gud eller inte. Jag sitter längst bak, med benen i kors och armarna i kors över dem. Vid min ena sida en nunna, och vid den andra en tjej i min egen ålder, med tårar i ögonen. Hon stirrar för intensivt.

"I would tell her when she started at me, with her eyes wide and watery, that they reminded me of the well she fell into."

Jag kände mig som en förrädare. De gjorde korstecknet så många gånger att jag inte kunde räkna. Så många tecken, symboler, ord. För mig är ett kors mer ett tecken på en lögn, än på trygghet.
Men Gud, så vackra de var, i deras tro. Som deras ögon lyste, i deras tro. Så starkt. Självklart. Gud vakar över oss, han tar upp dig i sin famn, om du bara ger dig till honom.
Jag vägrar.


Men jag skulle ge mig, till den, vemsomhelst,
som öppnar sin famn, och inte ställer, frågor.

Gatulyktor och choklad

Charlie And The Chocolat Factory. Johnny Depp är oslagbar.

-

Löven på lönnen är fortfarande gröna, men hon plockar ändå in dem och målar av dem i de vackraste färgerna. Gör ett kollage över hösten som skall komma. På väggen över hennes säng sitter oktoberhimlen, och mittemot den ett dött träd, löven singlar ned mot hennes golv. Låtsas att det är våt asfalt, och du är på väg hem, berusad av en doft, du glömmer när du ser dig om i natten. Om en månad, säger hon, faller snöflingor ned över trädet. Du ska se, inte en flinga är den andra lik.

-

Igår:
Det går inte. Inatt, går inte. Jag borde vara på ett dansgolv just nu. Ta mig ut, ur detta hus, till en vacker klubb, och vi låter våra själar fångas in av musiken för ett par timmar. Av kroppar, ljusreflexer, i ögon. Rörelser.
Jag borde inte vara här.

Och inatt, jag vill inte med detta. Jag sprängs.
Om jag slutar äta, försvinner biverkningarna då också?
Sug.

-

Det är en gatulampa utanför hennes fönster. Om kvällen sitter hon, med ryggen mot fönstret och läser Dostojevskij. I hennes drömmar knackar någon på rutan bakom henne och frågar något djupt om texten hon läser, och hon står ordlös med ord efter ord mellan hennes händer. Hon tror alltid att det är någon bakom henne, vänder sig gång på gång, men ett klart fönster med ett mörkt höstlandskap är allt hon ser. Blott ljuset från lamporna gör det varmare, gör gatorna mer dansvänliga, efter regnet, med skrattet som musik. Hon läste om det, en gång.
Så när hon läst färdigt för kvällen och slagit igen sin bok går hon ut ned till gatan utanför hennes hus. Hon sparkar först en gång på lyktstolpen för att ljuset ska börja tveka, sedan ytterligare en för att det ska ge upp. Ser sig om, efter den som hade kunnat fråga vad i allsindar hon har för sig, och återvänder till hennes nu becksvarta rum för en natt av de drömmar hon om dagarna jagar.

Utvägar och stillbildsstudier,

Jag älskar det. Jag ska flytta dit jag ska bo där och åka runt bland tjärnar, barr och träbänkar vid utsiktsplatser. Jag ska vandra till den högsta punkten på alla berg och hitta min favoritsten och låtsas att det jag ser ut över är världen. Och jag ska skissa av den med mina ord. Jag svär, en dag.

-

Jag bäddade den här förbannade sängen och som jag bäddade den skall jag också ligga.

There is no easy way out, she said, surrounded by doors and green neon lights which stung her eyes so she could not separate one door from another, and she did not know if her feet touched the ground. He smiled and said, solutions come in different shapes, only he who is aware of that will be able to see the answer, even if it’s right under your nose. Then he jumped out tthe window, in one smooth move. She wanted to run up to it and look out, maybe she could find him flying towards the northern lights, but instead she backed. She stumbled on a doorstep and before she knew it she had fallen through one of the doors. When the back of her head hit the floor, she knew this way was not an easy one.

-

Ängen var vacker vid hennes fötter, och den svarta tjärnen framför dem stilla. När han dök i den från bryggan tog hon för sitt inre etthundraen bilder per sekund och klistrade upp dem i ett kollage på väggen i hennes hall. Tystnaden bröts för ett ögonblick innan den han sluka upp ljuden av hans kropps våldsamma kontakt med vattnet och lämna en tjärn i rörelse, bryggan guppade lätt och vattenringarna avanserade för att röra vid var vrå av vattenyta. Hon hann räkna till ettusennio sekunder av ödesmättnad tystnad, bilder från en studie av frusna fotografier på tjugotalet, innan ytan åter delades för hans uppenbarelse. Sakta simmade han, spegelbilden av deras idyll som åter hunnit lägga sig krusades och frövrängdes, krusades och förvrängdes, för var simtag. Ögonblicket han gick upp på gräset rätade sig tjärnan. Världen föll in i den och i det svarta skulle den vila. Inte ett ljud hördes, men en stillbildsstudie på sjuttonhundrasju bilder skulle pryda väggarna, avsaknaden av ljud.

Bokbord

Det tar för mycket kraft, att ens trycka ned tangenterna. Jag blundar och jag snubblar och finner mig plötsligt på knä framför livet. Framför möjligheter, skratt och ögon som glimmar av hemligheter väntandes på att avslöjas. Och jag ser upp mot det, som ett berg att bestiga eller en man i en rang så mycket högre än min, står där, och det kan aldrig bli smärtfritt. Och ned mot marken, den är ganska bekväm. Dra mig upp, jag ska lära mig att dansa. Ett sätt att färdas framåt, är det inte bra mycket stabilare än gången, var fotsteg är ett fallande och jag måste tänka för att inte tappa balansen. Till musiken i hörlurarna, in i livet. Dansa.

"You saw your life as a series of complicated dance steps
Impossible to learn, they had to come naturally"

-

Bokbord rockar.

Med ögonen bläddrade hon bland författare och titlar, som ljuset, på jakt. Kroppen och lemmarna vek sig efter folkmassans råhet och armbågar. Och hon höll ena handryggen mot svanken, högerhanden vilade på väskan, fylld till brädden. Från andra sidan iaktog han henne, och förlorade utan att han märkte det en bok av hans favoritförfattare till en äldre kvinna med en käpp som hjälpmedel. Han lät sig dras mot henne, till dess att han med en knuff vidrörde henne, och fann en ursäkt att påbörja en konversation. Hon forskade i hans ögon, men när hon talade flackade hennes blick. Sade:
- Fråga mig inte vad jag läser, om jag svarar kan du få för dig att jag vet något om litteratur.. Att jag har ord, att beskriva, orden. Och när du ser mig, tror du att jag är någon, men tala inte med mig, blott för att upptäcka, att jag är ingen.
- Du bevisar motsatsen, med dina ord.
- Mina ord. Jag lever av känslor och ord, de rusar genom mig. Men blott det. Vad skulle jag säga till dig, om Kafka? Jag har ingenting, bara hans ord i mina ådror. Känslor som ett rus.
- Räcker inte det?
- För mig, men för dig?
- Ger du mig ditt leende, att gro i mitt hjärta, är jag nöjd.

Vem bryr sig, att det inte händer, att folk inte talar så?

-

Vacker, jag skrev om hans ögon, de glimmar. Får mig alltid att tänka på den sönderfallna staden. Hur solen gick upp, och kärror ledda av åsnor utanför, och någonstans där, satt han. När solen gick upp, och vad tänkte han på?

Lägg ditt ansikte i mina händer
och som en fjäder
jag skulle föreviga
de bruna glänsande ögonen
så djupa att man inte vet om man vågar se
Och leendet, leendet,
får mig att bita mig i läppen,
i brist på din, tillräckligt nära.

En pensel, som dina anletsdrag skulle dansa av vindarna.

Blodkärl

Du är mina blodkärl
de som kryper längs min hud, ut mot fingrarna
och skyddar huden på mina underarmar

du sover mot mitt kindben vid den där platsen under mitt vänstra öga
och drömmer genom hemliga vägar utmed mina lår
du ger energin till mina celler och värmen till mina händer

So I guess, you finally got under my skin.

-

And in love
with the movement of the waves
get away from there,
you’re stepping on the sea.

-
Jag måste låna böcker igen, för jag har inte längre något att skriva, knappt ens ord att stjäla, och jag törstar. Vad ska jag läsa?
Jag läser i perioder men musiken, kan jag aldrig, få nog, av. Jag svär jag faller som en kraftlös sten om du serverar en hembränd skiva tillsammans med de där leendena en dag. Vacker, som den första september.

Var är tjärnen, ur vilken han steg upp? Jag vill bada i månskenet inatt, gömma min kropp i det svarta.
Och, jag svamlar. Men jag behöver en idé. Servera den, och jag stjäl den.
Tackar. God afton.