Planeter

Det dagar sig, och i den av eftermiddagssolens starka ljus skapade kontrasten, mellan den praktfullaste midsommargrönska och våra drömmars klara himmel, ser vi bortom vår värld, Merkurius och Venus blott två ljusa prickar mot det blåa, gnistrar, viskar om magi, liv som aldrig kan förstås eller passas in i vårt medvetande, och ljusets eviga långa färd, för att nå en mottagare, våra ögon.

-

Och nu försvinner jag. I en vecka, och sedan en till. Efter det ännu en, har jag för mig.
Inget internet, blott svensk sommar.
Sill och potatis, midsommar i skärgården! Känn dig mer svensk, idyllisk.

Glöm bort mig.
Och jag vill skriva något riktigt.

Eyes

Och allt jag ser, hela tiden, mina förbannade ögon, jag synar, och du är genomskinlig, under huden dina innanmäten, så oskyddade, och jag är lika sårbar, borrar igenom allt, sveper, en kall vind, ty det är era andetag, ert syre och den energi ni utvinner, det är den som när mig. Genom dig för att i mitt nät lyckas fånga din gnista, cirkulerar jag runt din mun och längs din nacke, ryggrad, dina kotor och revben, hur de syns genom den utmärglade kroppen, så vackert tecknar sig. Det är skönheten jag andas, sårbarheten jag förtär, och det är med era framtider jag fyller mina drömmar. Kärleken och hatet utgör min lägereld, aldrig av egen hand frambringad, följaktligen alstrar den aldrig en tillräcklig värme för att nämnvärt höja temperaturen på mina fingrar, bortom det evigt kylda stadiet blott en kvarts sekund, och alltså fortsätter jag, en skugga genom världarna, innan jag slutligen lär mig att blunda.

Days of sun

Trying to think, write, read, anything, in this goddamn heat, knowing that there’s really only one thing you can do; to lay by the lake, all day and night, watching the sun rise and set, time ticking away. So we lay, with sunrays burning our bodies, playing cards, and I watch the young lovers at my side, who finally dare to touch, though there are eyes everywhere, and there is nothing else. The sun can't really cool us down any longer, an a sensation in my skin tells me that the tone of it is slowly switching.
There is no hunger, and there is no sleep. The lovebirds rest, cuddled-up at the very rock where I stretch out my drained body, thinking that this is by far the best escape.

-

And now, watching the rain pouring down, after another day by the lake, where you forgot every thought to have ever wheightened your mind, does it come back to you?

-

Igår, efter stranden, var bara den här låten:

"You were laying on the carpet
like you're satin in a coffin.
You said, "Do you believe what you're sayin'?"
Yeah right now, but not that often.

Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
God, I sure hope you are dead."

Och frustration.

-

Och jag är tom, värmen suger ut allt. The best escape ey?

Vi snurrar

Efter dagar och nätter av karuseller och åkturer som vänder oppochned och utochin på våra sinnen, där vi fastspända som om det gällde livet dansar och rycks med av de färgglada maskinernas hästkrafter, genom vilka yrseln har blivit norm och mina hjärnceller loopar, vill jag nu bara snurra rätt in i dina armar.
Och vi dansar genom livet. Älskling, ge aldrig upp.

Så stark, glad och vacker, ogenomtränglig, denna fantastiska utstrålning, att man måste ha levt under hennes hud och sett hennes tårar, en smak hennes kinder nästan aldrig får känna, den bränner, för att veta smärtan hon övervinner var dag. Sjukdomen, så okänd men ändå så ihållande, håller stryptag hennes midja, trycker mot hennes hals, och vägrar henne sömn. Hon dansar genom livet, längs gatorna och korridorerna, med ett ständigt leende på läpparna, hon äter sig mätt på livet, spyr upp, och börjar om igen, det finns inget annat sätt. Hon får aldrig nog, and when she's good, she's perfect, and when she's bad, she's always atleast ten times as good as you. Men har du sett henne gråta? Jag skulle kunna dö.
Hon är så jävla vacker, och jag dansar alltid så nära henne jag kan, för livsglädjen smittar av sig, på var människa hon möter. Om jag hade hälften av hennes styrka.

-

Så sjunker jag, var kväll. Fan ta er, och fan ta mig.

Jag har blåmärken över hela kroppen, du borde inte röra mig.

-

När man går nedför en backe i nattens mörker, och är rädd för att snubbla och falla, men samtidigt vet, att det är dit man är på väg i vilket fall, det stundande fallet skyndar bara på händelseförloppet, och insikten att det egentligen inte spelar någon roll, gör ens kliv mer oförsiktiga, och blicken flackar mer och mer upp mot himlen istället för ned mot den ojämna marken, se stjärnorna, överge balanssinnet, och inväntandet av fallet gör en både illamående och förväntansfull. Bit dig i läppen.

-

Dansa med mig.

Ormbunkar

Jag behöver en plats, i Stockholm, där jag kan sitta, skriva, tänka, vadsomhelst. I sommar, för jag klarar inte av det här stället, här finns ingenting, bara mina tankar, och de äter upp sig själv, äter upp mig, varje sommar. Det går inte att trycka bort dem från mitt sinne om det inte finns något att ersätta dem med.
Ge mig någonstans där jag kan andas.

-

Försommar, och det är 30° Celcius även i skuggan, siesta på balkongen och barnkalas vid klipporna, blott en försmak, av jordgubbar med mjölk till frukost, varför inte röda hus med vita knutar, och att vaka vid en ormbunke från midnatt till gryning vid midsommar blott för att se den magi där växten mognar, slår ut och blir hel. Sommarens magi.
Om vi bara ser den, dokumenterar den på alla möjliga sätt, var sekund var timme var dag, målar av, skriver ned, spelar in, fångar dess partiklar i små glasburkar där de är fast för alltid, då, då kanske hettan inte längre kväver våra luftrör och hindrar vår andning, och de osynliga pollen som alltid tårar våra ögon lättar, luften lämnas klar och åter önskar vi andas in den, insupa det glimmande, okända välbekanta.

Barbercue

Vad gör jag, om inte att för evigt lura mig själv?

Jag lovar jag kommer aldrig att falla, det vore min undergång, som att sätta något vasst mot min hud och dra, det kommer aldrig att hända, jag har svurit och svurit det för hela världens smärta, och alltså är det så. Istället ska jag fortsätta vingla, leta mig fram på gatorna med långa ostadiga ben, försöka hitta fast mark, som stilettklackar mot kullersten, minns du, var steg, ett evigt fallande, hindras blott av den andra foten. Och min gång ska en dag bli så jävla beundransvärd, de ska se mig, och de ska viska i varandras öron, prata om hur raciöst jag för mig, och med en sådan säkerhet, sätter den ena foten framför den andra, som att det vore självklart, att det är framåt jag är på väg.
Och nog fan är jag på väg framåt, för alltid, men i olika dimensioner, tiden rör sig som att den aldrig gjort annat, var sekund är för alltid en sekund och inpräntad i världshistorian, i ett sjunkande bibliotek där män som aldrig vill glömma, och önskar att nästa sekund aldrig kommer, dokumenterar förändringen i sina älskarinnors ögon, 1941 tills världen gick under, den dagen, den sista han såg henne, då flygplanet förde honom bort från livet, bort från henne, steg mot himlen, där möter han henne åter, när tiden stannat. Kan du inte det, få den att slå bakut, åtminstone hans hjärta, dåtiden är för smärtsam, handlingar för påtagliga, och nu, nu är för stilla. Han sluter sina ögon, och jag ser den gamla klockan, anno 1918, ticka tidare, mot framtiden, gör detta andetag till historia. Skriv ned det, ty jag är på väg bort, långt bort från det.
I rummet är vi barn som har gått vilse, ser oss än hit och än dit, letar öppningar, människor att fråga om vägen, men de är för stora, för skrämmande, med egna hjärtan och tankar, de kan krossa och det kan bli krossade, i mörka rum med spotlights för att markera vart hörn, där står vi, och ser bara lysen överallt, försöker gå men är för rädda för att snubbla. På marken rötter, sladdar, snäckor, möss, med lysande ögon som flyr ens försök att närma sig, något mindre än en själv, något att hålla om. Se skepnader överallt, och jag är som dig, älskar mörkret såväl som ljuset, och kan aldrig välja sida, istället tyr vi oss till världar kanske alltför långt bort, och glömmer jorden någonstans på väg till Neptunus. Blickstilla svävar vi, lämnar rummet bakom oss, det ligger där nere, tillsammans med allt vi någonsin önskat, och vi för oss mot dimensioner bortom människan.

-

Iron and Wine.

Och vi leker, badar, skrattar, och grillar in sommaren vid en stilla uppvärmd sjö, ser solen gå ned och ge sina sista strålar till våra unga kroppar, första dagen på en sommar, sista dagen på ett år, tillsammans. Vi vill aldrig glömma, vi vill aldrig bli äldre. Ser vi aldrig framåt, tror vi starkt nog, förblir vi.
Låt mig stanna, en plats där jag omöjligt kan gråta, omöjligt tänka, blott se värmen. Nu stannar vi tiden, det är redan försent.

Och ingenting

- När var första gången du insåg att du existerar?
- Jag kan inte inse det, det skulle göra för ont. Ty om jag blott är i mig själv, en fantasi, kan jag omöjligt vara i någon annan.
Du skulle aldrig såras om jag inte fanns i luften du andas in, var atom, i ditt blodomlopp dina nervceller överallt, bröt ned dem med mina ord, känslor, mina ögon. Jag finns inte, ty på så sätt är ansvaret aldrig mitt.

-

Jag kan inte kan inte kan inte kan inte... Just too far away, and I have no idea how to bring anyone closer.

Min iPod Mini är full nu. Det går inte, jag laddar ned musik hela tiden, jag behöver mer plats. Det är ingen som känner för att byta sin 20 gb mot min? C’mon, atleast mine’s prettier. We’ll make a deal, anything.

-

Ni vet, det finns en känsla, den går från ryggraden och skuldrorna, sen vidare genom armarna, ända ut till fingerspetsarna. Och man känner bara för att slå den idioten som just öppnat munnen, så jävla hårt att människan aldrig mer vill tala, den känslan. Tänk dig den i tre år, tänk dig att stå ut med den, det är din vardag, i tre år, du gör ingenting, det rycker i dina fingrar, och du står ut, på samma ställe, hela tiden. Men det slutar inte där, nej, det finns fler känslor med i bilden, dock behöver vi inte ta upp dem så djupt, utan istället blott nämna, att det handlar om förödmjukelse och att bli degraderad till den nivå att själv börjar tro på det som sägs till en.
Så tänk dig den människa som står där, utsätts för detta, dör inuti, sjunker, men pressar bort den insikten från sitt medvetande, och håller sig uppe, kvar. Hon flyttar sig inte, men inte heller faller hon. Är hon stark eller svag?

-

Det behövs inga ord. Du är fulländad, och du är smärta.
Som jag skulle sträcka ut mina händer, fingrar, mitt hjärta och min själ för dig att ta tag i, greppa dem, du måste våga, när du hänger utför ett stup, och sedan länge tappat tron på dina egna händers styrka, tro på mig. Tro på min önskan att lyfta upp dig i mina armar, rädda dig från klippor och branter, så vassa, förrädiska, de finns var än du går. Jag bär dig ned för backen, bort från vinande vindar och örnars skarpa blickar, de som skär sönder dina armar, laser, det finns vassa spetsar överallt att ramla på, rovdjur som aldrig missar en chans, de når dig inte nu. Tro på min helande kraft och ditt hjärta ska få tillbaka sin färg, dina ärr ska läkas och du ska åter våga öppna dina ögon, släppa in ljuset.
För dig skall jag göra allt detta, det är ingenting, jag tror någon kallade det kärlek,
jag kan omöjligt veta. Tillåt mig bara, och jag gör allt.

Som hennes ögon var blåa.

-

Min kropp är ett tempel
genom det kemikalier
de försöker hitta källan
till min andning

som att jag inte har rätt att vara här
.. har jag?

-

Nu tar det stopp. Och jag kan skriva tusen ord och de blir alla fel. Läs:
Och jag står på fel sida om glaset, alltid, det är mitt öde.

Bubbles

Såpbubblor såpbubblor såpbubblor. Det är allt som krävs. Om jag skulle välja något att representera min barndom, så skulle jag säga dem. Nog för att det troligen är en lögn, men är inte allt jag skriver, vad spelar det då för roll?

Lyckopiller.



- Älskling andas, och försök försök försök att inte bry dig. Som att hela världen följer dig med blicken och skrattar åt vart felsteg, dömer ut de mest mänskliga handlingarna.
- Gör de inte? Jag ser dem, som de följer mig med blicken! Synar mig intill själen, viskar om att mina höftben är för oskyddade, mina revben för synliga, mitt hjärta för svagt. De ser mina ärr och skavanker, mina billiga skor och mitt risiga hår, och i det ögonblicket är de själva perfekta, samma ljus som framhäver mina fel lyser dem omänskligt skrupelfria, upphöjda, som helgon står de, dömer. Och jag sjunker, jag kan inget annat än blunda, svära över mitt misslyckande, åter.
Det är sanningen. Du har inte sett världen vi lever i, som du svävar i din såpbubbla och ser allt genom det där pastelligt glansiga höljet. Hur mjukt och suddigt, men klart och rent, allt blir i såpa. Det är inte verkligheten.
- Du skapar verkligheten, välj själv vilka färger du klär den i. Precis som du tror att du inte är något, anser de sig helgade att göra vad de vill, då de ser dig, ett ingenting, det är så ett sådant blir behandlat, det är så det ser ut, i verkligheten. Det är så de ser, det är så du ser. Välj ett filter, ett par nya linser, som ger dig klarhet åt vilket håll du än vill, det är ditt val, men snälla, kasta bort de du nu nyttjar.
- Du får det att låta så simpelt. Som att du bar på världens alla sanningar, och allt som krävdes för en förändring av en själv och livet vore ett knäpp med fingrarna, ens en blinkning. Du är inte allsmäktig, och det fungerar inte så.
- Ska vi slå vad?

Somebody said that nothing could be that easy, and therefore it is not.

-

Neutral Milk Hotel - Three Peaches
& pojkar med svarta stretchjeans.

Espionage

Jag skulle ha en kikare, en liten en á la James Bond, så skulle jag sitta gömd och se på människorna utanför mitt fönster. Deras rörelser, de rena linjerna, rädslorna i deras blickar, alla är vi egentligen öppna böcker, det är bara ingen som förstått sig på att läsa oss än. Jag skulle göra det, och ur allt det skriva ner deras liv, deras mänskliga begär. Var andetag, var önskning som i hemlighet görs då en fallande stjärna korsar deras synfält, och hemligheterna de själva anser så väl begravda. De skulle bli mina och de skulle inte ha en aning om det. Jag skulle samla dem i en klippbok, alla människor jag inte känner, men vet mer om än om min egen familj, mina vänner. Där skulle de bo, förevigade av min bläckpenna, er plats är här. Och utanför mitt fönster fortsätter de att leva sina liv.

-

Mittemot varandra står de, och i deras ögon, de griper tag, så hårt, om den andre, om kärleken. Synar varandra med en sådan ömhet, och så varsamt som att de skulle gå sönder av en alltför hastig blinkning. De leker, se lockelsen i deras beröring, i var rörelse, hur de förför och spelar, mjukt och omärkbart, internt och privat, för alla att se, deras kärlek. Det finns inget annat än dem.
Och de griper så hårt, ty de vet att allt har ett slut, att den enes ögon inte alltid kan vila på den andres, och att berusningen av hennes närhet försvinner då hon ej längre finns vid hans sida.

Så kommer de, oupphörligen, till den plats i tiden, tillfället då hon lämnar honom. Backar, vänder sig om, och går, dock långsamma steg, fyllda av sorg, benen vill föra henne tillbaka, de vill framåt, sliter henne åt olika håll. Men hon vet var hon ska, och hennes rygg är vänd mot honom.
Som hon går, står han kvar på samma ställe. Vill hålla kvar hennes flackande blickar, rastlösa steg. Få henne att se att man inte behöver röra sig för att skapa en orkan. Att en storm inte ens är nödvändig, de minsta vindpustarna, när de kan bo i varandra. Han vill ha vindskydd, hon storm, en som för henne över haven, leder henne på sin väg, och blåser undan fotspåren från stranden.
Och han ler, ty hon lämnar honom bara för en stund. Snart är de åter i varandras armar. Och leendet, det nöjda; där går min kvinna, det ömsinta, klistrat på hans ansikte i blott några sekunder, de nödvändiga. Och det blir tyngre för honom att andas, han börjar flacka med blicken, säkerheten försvinner. Utelämnad, ingenting utan henne. Se barnet i mannen, hans bekymmersrynkor är mycket tydligare nu.

Snart lämnar hon honom för resten av världen, den ligger framför hennes fötter, hon har inget val, att trampa upp nya stigar, där tusentals har gått, det finns ingen vila i hennes ben, hon behöver ny luft. Och hon vill ta honom med, visa vyer och nyanser av hud och liv han aldrig kunnat ana, förändring, resa och älska på andra sidan jordklotet, med honom.
Det är inte möjligt, hon har accepterat det, så hon måste slita sig, följa sig själv. Ty hon vet att hans fötter inte bär honom, och hon kan inte, kan bara inte, bära honom, han vill det inte. Det är en uppofring för stor att göra. Så dölj gråten i halsen, och gå din väg.

"Farewell, you know I wish I could stay. "
Blott en viskning.

Andnöd

Och jag kan prata med en man som kan vackrare ord än mig och tänker djupare tankar om livet, och jag kan känna mig intellektuell trots min förortssvenska och kanske kanske känna att jag faktiskt har en själ och att den faktiskt kan tala. Att orden som sipprar ur den vid tillfälle är vackra, värda någon att läsa, värda mig att vörda. Och jag kan se min potential och veta om att den existerar, samtidigt som jag vet att om jag inte tar tillvara på den, gör något nu, så kommer den att försvinna. Den glöms och göms i dammiga hörn och när den åter tas fram och dammas av otaliga år senare, för allt hon insåg allt hon missat, har den förlorat sin form och gnista av åren i mörker.
När en människa för sent inser allt hon kunnat göra, ser tillbaka på det liv som kunnat vara i ånger, det får aldrig bli jag. Inte så.

Se smärtan bakom varje andetag, jag har en sorts själslig astma, den bryter ut när jag inte längre vet om jag vill orka andas. Som för att håna, eller utmana, tvinga mig att resa mig upp igen - välj själv - kommer andnöden, du vet hur den känns att andas genom ett sugrör, och du vet hur det känns att veta, att var konstlat andetag är frivilligt, du kan lätt återvända till de lungor du älskar eller hatar, de finns ändå där, bakom varje andetag. Men här; att veta att du inte kan sluta, att det inte finns något sugrör att ta bort, det enda som går är att du fortsätter kämpa, det finns ingen medicin mot din astma, du måste ta kontroll över din andning, känna tårarna bränna dina lungor, och du måste vänta på att det går över. Kan du inte acceptera att du inte kan ta fullständiga andetag är du förlorad, kan du inte tillgodogöra dig själv syre är du förlorad, kan du inte tvinga fram styrka ur din arma kropp och klena själ är du förlorad... Du måste orka.
Det är sårbarheten som är katalysatorn. Vi som är svaga av naturen har inget val än att bygga upp en styrka av nederlag och smärta, av allt det vi överlevt, för att kunna klara nästa dag. Och vi måste lura oss själva, för alltid, annars går vi under.

Trycksvärta

Jag har lånat en hög böcker nu (eller, det skulle ha varit en hög om alla de jag velat låna hade funnits på biblioteket, i själva verket blev det bara tre) för nu sätter jag mig, och vill skriva, men det blir inget av mina ord, för jag minns inte hur berättelser är uppbyggda. Jag har inte ens något att bygga upp saker kring, bara ett behov, av att yttra mig, skapa något, fläta samman ord och meningar, foga dem till något.
Så jag läser, slukar alla nya ord, formuleringar, doften av gamla böcker, trycksvärtan från de nya. Och sedan härmar jag, gör en mix av det jag nyss läst och sätter mitt eget namn över, tränger undan skuldkänslorna till förmån för ändamålet; att behovet av att härma kanske så småningom mattas av; och jag har ett eget språk. Som ett barn som lär sig tala. Ordförråd är svåra att skapa.

-

Och i sömnens behagliga land vandrar jag, där alla former, all materia, är mjuk och diffus, otydligt ljummen, där allt det jag tidigare gråtit, inom mig skrikit över, nu är dovt och avlägset. Här frodas inga sorger, inte heller når några förnimmelser av lycka mina sinnen, eller min själ, vilken jag ej kan fastställa huruvida den har återvänt till min kropp eller ej. Jag är ett moln, jag är dimma, uppbyggd av vattenmolekyler, så labila sammansättningar, snart faller regnet, snart löses jag upp i mina beståndsdelar och dimman kondenseras mot mitt fönster, en sensommarnatt, och en mygga surrar runt mitt öra.
Jag vandrar utan fötter, mina ögon sveper förbi landskapen utan att notera dem, som att nervcellerna i min hjärna har domnats av, helt lämnat mig åt mitt öde. Likväl som jag är utelämnad klarar jag mig alltid, är det inte min livsfilosofi, jag behöver inga vingar för att flyga, och är ej som sömngångaren som väcks av ett smärtsamt fall, nedför trappan; som ett barn på en omedveten upptäcksfärd, istället fasas känslan ur, sinnena återvänder. Sakta sakta börjar jag känna min hunger, och mina ögon uppfattar nu mer än ett bländande ljus. Långsamt kommer till mig insikten om att jag lever, inte bara i den bemärkelse att mina vitala organ fungerar, nej, mina ögon är vidöppna. Och jag ser, jag ser hur världen ligger framför mina fötter, i dessa ögonblick, när det kan blåsa orkan och jag inte märker den minsta vindpust, utan istället är lyhörd för min egen själ, och dess sinnen, så häpnandsväckande, att jag lever.
...

Gångvägar

Så sitter jag och påstår att dagen var vacker. Hela dagen. I’ve got sunhine on a cloudy day. När de förbannade mig, när alla runt mig var så främmande till det jag andas för, när planer krossades, missämja groddes, och jag såg hur människor mådde skit. En dag då solen sken, jag skrattade och glömde allt, vi skämtade och trivdes, då jag kunde sitta och verkligen tänka, lyssna på musik och andas. Det var en vacker dag, för just nu är den vacker. Jag förvrider inte alls saker så att de passar mig.. Och jag tror inte jag ska lista upp saker sådär igen, det känns bättre att förtränga, eller snarare undvika allt onödigt ont. Oavsett om det varit, är, eller kan förhindras.
Det verkar inte uppskattas att jag gör det.

Och i mina ögon, blott längtan till dig.

Jag har hittat ett nytt sätt jag kan ha mitt hår på. Det är rätt coolt.
(Intresseklubben noterar)
Och appropå intresseklubben, så måste nog knapp.nu ha bra mycket grymmare ägare än vad man kanske först tror; kolla in knappnytt.

-

Jag gick vid hennes sida nästan varje dag i ett år. Vägen var alltid densamma, men kunde skifta så i färg och ljus att den aldrig tappade sin glans. Man kan fråga sig hur fötrollande en vanlig asfalterad gångväg i en vanlig asfalterad förort kan vara, men ni har inte varit där, ni har inte sett den som jag. Bredvid mig alltid hon, det gjorde vart löv, vart gruskorn, förgyllt...
...

Nationaldag

Idag är för popmusik, för att återknyta gamla band, för att drömma, för att skratta oansträngt och för att faktiskt anstränga sig. Ty det finns så mycket, och jag låtsas bara att jag flyter. Idag flaggar vi.

-

I've got a quote for you. I have no idea where it's from, but you gotta love it.

"Everyone else falls in love. I want to fly in love. Because falling in love will just pull me down, but flying will lift me up."

I wouldn't mind falling either though. Being pulled down, is it just me, or doesn't that seem neccessary, even beautiful? You know, the whole "no good without evil, no love without hate and no being lifted up without being pulled down"-speech.
Because isn't love falling, being devoted to someone, looking into somebody's eyes, drowning in them. What is that if not falling? It doesn't have to be a bad thing. Falling is what lifts you up.
But flying.. I would never dare to look down.

-

Det här är gammalt:

Jag undrar om något kan slå det här.
I så fall; ge mig bevis!
Inte för att jag har bråttom, vid någon punkt i ens liv kan det vara bra att inse, att dagarna ändå är räknade.
Men inte än, nej.
Än finns all tid, och även den är obetydlig.
(Som dina ögon, de finns bara där ändå. För att håna? Minna om att du är ett misstag. Eller kanske bara en kvarleva? Som en historiker dras till damm, jag kan inte låta bli. Du är för mig alltid mer, alltid mindre.)

Människan underskattar sig själv, vad hon är i stånd att känna. Styra. Hon tycks tro att hon är en bricka, eller än mer en punkt. Inte något annat än en konsekvens, och aldrig sin egen.
Saker sker, världen förändras. Hon intar, nej hon är alltid på sin plats, drar sina drag. För eller emot. Oavsett vem, hon är alltid en bricka. Ändå tillåts hon inte erkänna sig själv som en skapelse, ett instrument. Eller att hon själv kan reglera sitt flöde.
Hon är sitt eget verktyg.
Ja. Oavsett varför så är hon.
Men hon nyttjar inte detta, utan är bara. Som ett dammkorn!
Hon finner sig, önskar inte utforska. Ej kan hon heller glädjas.
Dumdristig!
Det är människan.

Ett

Det här är en blogg, alltså. Min, till och med. Och den är grymt egocentrisk, jag måste förvarna er. Den är för att jag ska få en chans att skriva, för att tvinga mig att skriva. Ty jag tror jag kan allt i världen, likväl stannar det i mina tankar. Jag agerar aldrig ut det. Vem vet om det ens är jag?
Så planen lyder att allt detta; alla tankar, känslor, alla hänsynslösa planer och allt självhat, ömhet, allt detta måste få en plats. Och det är här. Visst.
Enjoy.

Jag höjer allt så högt över marken att jag själv inte når det längre, och då slutar det att vara jag.

Ta min dagbok, den är ingenting. Den ligger där för alla att läsa, och mitt liv är alltså en öppen bok, dock bakom stängda dörrar. Ingen skulle någonsin konfrontera mig med innehållet i den. Min dagbok är ett fönster för de som vill läsa den, och den visar lite, kanske ibland för mycket, och inte sällan snedvridet, mitt liv för tillfället. Jag lämnar inte längre ut mig själv i den. Den ligger ju ändå där för alla att läsa.

-

Och att det aldrig kommer att bli så. Jag känner mig själv äcklas, och inser att jag inte är den jag trott mig vara. Jag kan bli skrämd, drömma och fantisera, jag kan avskräckas, av det stora, det jag inte vågar tala om. Är det känsligt, är det ingenting alls? Det är för mig okänt. Men i mina fingerspetsar, det är ett begär, en sorts vridning, och min längtan har aldrig varit större. Kom närmare.
Så kommer detta, och jag drar mig impulsivt tillbaka. Varför? Alla timmar framför spegeln och jag har bara sett mig själv, jag ville utforska dina ögon, blundandes. Jag trodde aldrig...

Att tro sig vara större, bättre. Det är där jag kommer att stupa.



Det här var i våras:

Genom dagarna går jag, jag låtsas att det är vad jag vill.

Genom luften, den friska den klara fylld med vår som får en att kvävas, gick jag. I en vårjacka jag kan snubbla över för att den för att den tar stryptag om min midja; den som minskar och minskar i omfång. Och jag blir så jävla snygg i min jacka, ser sofistikerad och snobbig ut, popig om jag vill. Nästan skör.

Jag går där, och gatorna är fyllda av grus och värmda av solen, och jag tänker inte, för det är så det är. Världen är så vacker, och jag mår så illa att jag inte kan se, ens vända huvudet för att skydda mig mot solen. Den bländar mig som himlen, så starkt blå och ren att ingen ser allt skit som gömmer i tomheten. Det fastnar i min hals, stockar sig.
Och jag tänker inte, för det är så det är. Och att vara tvungen att sätta sig på en bänk för att andas när man bara är 17 år, och samtidigt anse att naturen är ganska god mot en, det är bara normalt. Naturen är god mot mig, den ger mig vår, snart återfår kanske mina fingrar sin färg.

Jag älskade faktiskt den här dagen, allt var så vackert. Jag har börjat inse att min kropp kanske inte riktigt klarar av mig, att jag går upp på morgonen, att jag inte äter som jag borde och att jag inte riktigt vågar gråta. Det är ganska många ljud som aldrig kommer ut ur min kropp, det måste tära. Och de tankarna som lagras, de som aldrig fått något bollplank, de kanske äter upp mig inifrån. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra den nöjd, men det här ignorerandet jag håller på med hjälper nog inte. Varför fick jag en sådan känslig kropp till ett så hänsynslöst sinne?

Och fan ta systemet. Fan ta att man måste jobba varje ledig sekund, plugga tills man stupar för att få ett bra jobb för att få en bra pension för att kunna leva, snarare bli placerad på ett bra vårdhem när man är sjuttio. Fan ta att man inte kan sitta hela livet på en sten och skriva om hur gräset växer eller hur ens älskare visslar tillsammans med fåglarna.
Jag ska plugga och jag ska inte stupa, för jag stupar inte, bara mitt i natten ibland i badrummet när jag inte orkar med allas smärta längre, och vissa tårar bara måste komma ut, men ingen ser mig falla och jag är en sån som klarar mig, med ambitioner och ett bra jobb och sen lever jag kanske i exil för det börjar bli lite jobbigt att träffa människor. Den enda jag vill träffa är honom, och allt han gör är att falla. Har jag tur kanske han faller ända ned till mig, för han är verkligen för långt borta och jag har börjat bli seriöst beroende av honom.


Och jag har inget att skriva. Dagarna går, och lovet sovs bort på en balkong i illusionen att det är sommar. Att vindarna inte är kyliga, allt som behövs i världen är lite sol.
Jag kan drömma och titta ut, längtansfullt se på min mobil och i samma stund få ett sms. Varsamt varsamt, för jag vet vem det är från. Man måste vara varsam. Om jag hade honom vid mig just nu så skulle jag visa honom, och han skulle aldrig mer tveka. Det är inte något man skriver i ett sms, men jag vill att han ska veta. Och vi ska värma varandra.
Man låtsas att det är sommarlov, inget annat. Att det faktiskt är tillåtet att söla bort dagarna, det finns inga ”ska göra”. Och när man tror det, är allt frid. Men jag måste ha blivit ärrad av verkligheten, ty för mig är det omöjligt att tro. I mitt bakhuvud fylls jag av måsten.. borden.
Men allt går att tränga bort.

Tänk - Vad tiden kan gå fort. Jag minns den där dagen. Den var vacker, och jag mådde skit.

-

Hon övergav den tanken. Att det skulle kunna finnas attraktion utan blickar, liv utan ögon, det var bara löjligt.
- Hur kan jag se kärleken om jag inte kan se? menade hon. Ty färger, och värme, gnistor, är något man måste se för att kunna känna, uppfatta. Och i det ögonblicket blev hon den hon aldrig trott, hon dömde ut allt större än henne. Kärleken, även den hon älskade. (Löjligt! Hon älskade honom inte, han var en hägring.. Omöjlig, och ouppnåelig. Som en dröm av kärleken, den som går in i ens faktiska hjärta. Vänta, nej.. Han var ofullständig! Det var han, ja, så var det. En är inte ouppnåelig som inte kan ge allt en vill ha.) Hon skakade bort alla hans ord och öppnade ögonen. Runt dem lade hon färger och hon döljde sina ärr.

En våning under henne satt de som levde, de som var riktiga, och en av dem var snart hennes. Med ögon som trollband och smekte henne som vatten, hon gick ned för trapporna och fick honom att bara se henne.
Han var av kött och blod. Är vi inte alla?