You love a stone

Vi väntar på nattbussen med tysta människor med ditlagda miner. Ditlagda droppar på asfalten och fukten i luften och sommaren är snart slut. Mörkret erbjuder en tystnad vi ansåg var bäst att övervinna, mörkret erbjuder för många möjligheter till tankar. Deras miner, men deras ögon flackade mot oss, odrägliga ungdomar, vi hade fått för mycket att dricka. Men hela världen låg stilla under våra fötter och vi ville sätta den i rullning i åtminstone några minuter till. Ty när vi skiljs åt lyckas mörkret åter tränga in, ett lufttäcke runt oss. Tystnaden. En värld är en värld och gråter någon av oss i natt, eller letar vi fler sätt att fly?

Den är runt mig nu, lägger sig varm och tjock runt mitt huvud, min kropp töms på värme. När jag släpper greppet om min penna, sipprar den svarta dimman in i mitt blod. Som ett gift, men det ska inte hända i natt. Det finns alltid sätt.
Now turn on the music and start dreaming, about the dancing.

-

Och han sjunger om att älska en sten, men vad är det? Jag faller för de med tunnast hud, tänk dig hur lätt det är, att skära upp den. Stjäla blodets värme, och lämna dig där, tappad. Som att du inte var vilse när vi började.
Tunnhudade, för om jag lägger min hud mot din, kanske vi kan känna hjärtslagen, blodomlopp, och veta att de inte längre bara är ditritade på våra armar.
Han sjunger om att älska en sten, han ska vara lycklig. Man kan inte såra en sten, blott slå sig själv mot den.

prickar

som 60-talet, ramar jag
in mitt ansikte
låter jag orden dansa likt prickarna
på hennes klänning
kvällen då den oanade kraften
i fingertoppar mot pianotangenter och en enda röst
väckte de äldsta ruinerna till liv

i en efterklang, än vibrerar de
än skakar mina händer
och prickarna slutar aldrig
trollbinda

de dansar ned till fingerspetsarna och
ut över huden
färgerna finns överallt
nyanser på min arm
en efterklang
kittlar mina ögonlock

-

Och är inte prickarna där, blott för att färglägga mitt sinne?
Studsa, mellan våra världars väggar, i en evig lek.

Jag gjorde nog ett ganska bra intryck på min nya lärare idag, första lektionen. Slog upp dörren till klassrummet, tio minuter efter att lektionen börjat, och undrade korkat om jag var på rätt plats. Resten av klassen satt knäpptyst vid sina bänkar och stirrade på mig. Jag hatar sådana tysta klasser, man känner nästan hur någon dömer en för ens sätt att andas.

Det skulle ha varit norrsken inatt, istället blickar stjärnorna disigt ned på mig. Natten lockar, mer än den söver. Syrsorna bjuder upp till dans, känslan av daggvått gräs under fötterna, det enda som saknas nu är månen.

Dancing

Hey, I've been wondering..

Sömn. Jag skulle vilja smeka ditt hår när jag önskar dig godnatt, och med en magisk kraft i mina fingertoppar ge dig ro, att inte kasta dig fram och tillbaka i mörkret, när du kunde bygga upp energi att kyssa mig godmorgon följande dag.

-

Jag blir så rädd när jag hör hennes röst hela tiden, ser svängningarna och sårbarheten, hur liten hon är. Samtidigt kan jag inte vara i samma rum, hur jag än vill hålla hennes hand eller torka hennes tårar, för hon ser bara sig själv. När hon går ned finns vi bara som objekt som antingen stjälpt eller försöker stjälpa henne. Och är det något jag hatar, är det hur trångsynt och självisk hon blir. Och är det något jag hatar än mer, är det att jag vet att jag inte kan anklaga henne, men likväl gör jag det. Jag blundar, biter ihop, och går kokandes därifrån. Jag skulle kunna starta tredje världskriget. Ibland, vill jag göra det.
Och fan jag vet vad hon behöver, varför hittar hon aldrig luckorna med luft, rummen där hon kan andas och stänga av klockorna? Bli av med det som trycker, mot hennes kropp och sinne, konstant.

-

Dancing

min blick fäst vid dina läppar
där du tar upp hela världen
smeker luften med dina rörelser
förtrollar dammkornen
men dina läppar
dina läppar och din tunga
saknar mina
att dansa med
vänta på mig efteråt
musiken tystnar
aldrig

Asfaltsvärme

En störtskur. Regnet försöker slå bort asfalten från marken, som i ett hastigt vredesutbrott, från ingenstans. Och jag lägger paraplyet i väskan, går ut, och ser hur molnen skingras, hur himlen blir allt klarare. Asfalten torkar. Vi glömmer.

"But I've seen some things that I can't even tell to my family pictures"

Hey, vi går, vi stannar. Längs vägen, i luften hänger en doft av soltorkad asfalt.
Fan, vi är unga, vi är ingenting, det har aldrig varit mer uppenbart.
Än när vi sitter där, och ser på varandra och människorna som passerar.
Vi har inte gått där, vi har inte sett annat än skrymslena i våra bakgårdar.
Och vi pratar inte, omfamnas inte, håller inte varandra i handen.
Men slåss, med knytnävarna, ständigt, för att ens kunna vara där, och konstatera, att vi är, ingenting.
Friheten i det ögonblicket, vi fann den just innan den skulle tas från oss.
Hey, ett nytt år.

"I'm full of fictions and fucking addictions."

Man vänjer sig. Så är hennes plötsliga närvaro så stark, känslofylld. Hon går på vatten tills syran fräter sönder hennes fötter, försöker tvinga henne, igenom. Så genomblöt, röd, och uttmattad till den punkt att hon inte kan tänka, känna, omfamnar hon mig, tillbaka på torra land. Faller ihop, i mina armar. Ett barn. Ta hand om henne, ta hand om mig. När vi slåss för varje andetag, hamnar obevekligen en del av slagen på någon annans bröstkorg. Vi stjäl luft, från de vi älskar. Dagens ungdom.

-

Ibland, som den natten, jag var som lugnast, i ro med mig själv. Släpper jag fram mitt hjärta. Och jag är så jävla rädd, så jävla ytlig. Feg. Fitta. Varför tillåter inte den här bloggen, obegränsat med mellanslag? För i så fall, har jag en text, som förklarar. For the love of that girl.
Komprimera, för jag börjar hata alla ord.
Jag kan inte stå för vad de säger.
Mellanrummen, gör meningen.
(Men här finns inte utrymme, för några mellanrum. För luft. Hur tystnaden är lika viktig som motsatsen, är luften som orden läggs ut på lika viktig som orden i sig. Men e f f e k t i v i s e r a, när vi alla inbillar oss att vi har rätt till en plats måste den vara begränsad. Fan, jag börjar tro att jag är någon. Hindra mig. Nu.)

Classy

Jag såg på tv om stress, om övervikt, och om klass. Klass, vad fan är klass? Hos de jag känner; attityder. Allt är attityder, om inte hos den ena, hos den andra.

*bortklippt*

Stress. Jag kunde framkalla lycka förut. Ett rus. Det var därifrån jag hämtade min inspiration, min energi. Tårarna kunde flöda, men de stunderna, var ibland, det som höll mig kvar på marken. Trots att jag svävade, som fan, just då.
Levitates.
Det var ett tag sen.

Nu, känns det nästan som att jag är tillbaka. Jag låter orden hoppa.
(Men inte, inte hit)
...
Kanske låna fler böcker. Drunkna lite, i dem, eller i någons ögon.
Din röst är så fin när du ler.

-

Vid sidan, om mina fotsteg, rör du dig

i en dans, blundar du
fångar in luften, och gör den din
förkroppligas
i dina rörelser
som all världen hästkrafter
när dina fötter, slår ned, mot marken
för att krossa
ger den efter, för din smärta?
dammet, som virvlar upp, runt dina brustna, fötter
jorden du vidrört, färgas röd

så länge dina fötter, bär dig
dina lungor, låter dig andas
slår du i
om och om, för ditt hjärta; kollision
och en dag, viker jorden undan
för din kropp

och sedan?

-

Idag, de vackraste bilderna, av netghost. De skulle pryda mina väggar.

Real

Med pennan i handen, var tog, allt jag hade vägen? Orden som kunde beskriva dina viskningar, över myrar och skogar, förda till mig med vinden. Försvann de, med dig? Ty jag räcker ut handen, och kan inte längre föreställa mig, att du är där.
Eller är det dem jag anar, som moln av dammkorn och gnistor, svävar runt mig, i cirklar, ger mig ibland en värme, jag inte kan ta på, och avdunstar, likt allt, så snabbt från min hud. Lämnar mina fingrar kalla, med blott en känsla av saknad, det de önskar, alltid runt dem, aldrig inuti.
Är det de, som täpper mina luftvägar, fastnar på väggarna och hindrar min andning. Som retar min hals, det bränner, men jag är för rädd, för vad som händer om jag hostar. Tar aldrig så djupa andetag, av rädsla för vad som kan smita in, och sedan kräva, lämna mig. Ty den värmen, är allt, jag har.
Och jag kan inte längre fylla mina lungor med luft. Istället, gnistor av ord, de har aldrig varit mina, likväl tar de över mig. Som en omfamning, jag är stum för resten av världen. Och när de lämnar mig i kylan, är jag utblottad, att luften kan kännas så kall i min strupe, måste jag, tända en egen eld. Skapa något, att träna upp mina stämband med. Eller gömma, under huvudkudden, som för att hindra världen från att ta mig, när jag vill sova. Och veta, att där finns, något.

-

"Some nights I thirst for real blood, for real knives, for real cries."
"Sometimes the blood from real cuts feels real nice when it's really mine."

Och var gång, jag ens ser spåren av hennes smärta, i henne, i allt, förstår hon, hur mitt hjärta brister för henne. När jag vänder ryggen till, och går därifrån, hon ser aldrig mina tårar.

-

(Igår)

Och dina läppar försöker forma ordet, det enda som behövs, men ljudet blir aldrig, riktigt, rent. All energi som går åt, det är för mycket. Så allt du ser, är hur fel det mottas. Och du känner det, i strupen, hur den snörs åt, stryper dina andetag, du kippar, men allt du lyckas med, tårarna som väller upp, minner dina kinder om saltvattnet, det rena, kalla, sorglösa. En tid du inte ens kan relatera till.
Och om någon bara skulle ställa rätt fråga, skulle jag berätta hur jag inte längre kan gråta, som jag gjorde då. Min strupe ger mig knappt rum att andas, och inga ljud, inga ord mer än viskningar, lämnar den. Precis, när jag som allra mest, måste uppfölja, det jag är som mest rädd, att säga.
Hjälp.

Om jag svimmar, istället, så förstår ni kanske, att det är ni, och inte jag, som ska agera nu.
Varför måste min del, vara så läskigt stor?

Och min handstil, med vilken jag skriver ned allt jag är, är, oläslig.
Vem får då veta?

Sov, om en timme går solen upp

Någonstans, i sömnlösheten, tappar man lusten att somna. Som att det inte längre är värt det. Man tänker sig det, som hindrar en. (Gör en lista:) Klarheten, tankarna, planeringen, uppspeltheten, illamåendet, kramperna, tröttheten, det mentala kringdrivandet, idéerna, hjälplösheten. Tänker sedan, som den människa av ordning och förnuft, man formats: ”Hur skall jag, blott en människa, försvagad, kunna övervinna, allt detta? Och enbart för, ett par timmars sömn, vila. En sådan hård kamp, för så lite, tänk allt jag istället kan göra. Jag kan inte sova, så jag ska inte sova.”
Och man pendlar sedan, mellan önskan att somna in, slippa detta, för egentligen, allt du vill är att om morgonen drömma, och vakna för möjligheten att åter kunna somna in och gå tillbaka till drömmen, och den tjurskalliga känslan att, det ska inte vara så svårt, då kan jag lika gärna strunta i det, och göra nytta, eller njuta, av min tid här, denna natt.

Och det ljusnar, fåglarna kvittrar, utanför ditt öppna fönster, på vid gavel för att du ska känna dig närmare världen, och de som är för långt borta. Låt vinden föra med din omfamning, då de inte kan höra dina böner. Ljuset, även till dem.
Och gör, allt du har all tid i världen att utföra om dagen, eller glöm, blott bort dig, i musiken, orden, och teorierna. Gråt över det hopplösa, le över det värdefulla, och vet, att stunden kommer, då du måste somna.

(Töm mig, på allt, blir det bättre då? )

Godnatt.

Whatever is

"Today is a gift, that’s why it’s called the present."

Today, like all days lately, i sit at home, and, if I don’t totally neglect it, I try to figure out how I’ll be able to deal with things when I constantly just don’t. Tough one.

-

Och när du känner att detta med att uttrycka något, i skrift, från vänster till höger, börjar tappa sin charm, och du önskar att du kunde måla, sådär vackert som hon gör som ingenting, kan du alltid vända dig till en blandning, av bägge. Att rita med ord. Vad du vill. Typedrawing, jag älskar det. "You can say everything with your letters by drawing them." Killen som gjort det här har en del andra grejer på sin sida, om man känner sig lite ensam kan man alltid låta My Pinky Pet göra ens mus sällskap över skärmen.
(Jag hittade förövrigt länken till Typedrawing hos Regn över Möllan, en fin blogg, med länkar till andra lite fascinerande sidor. Kolla in den.)
(Hjälp, det regnar länkar. Döda mig?)

-

Jag funderar på att börja göra lite nytta, något bara, och jag funderar på att skaffa mig ett extrajobb. Någon månad in i skolan, kommer jag dock att sitta där, och tänka fan, vem kunde ana att det skulle bli jobbigare i år? Jag får lära mig att jonglera, trots allt, på ansökan skriver jag ju att jag har väldigt lätt att lära.

Darling, let’s skip the bye, and just do the good stuff.
(~Loesje)