Solen går upp i Bagdad

Och att må så illa att man inte kan sova, kontinueligt. Som fåglarna kvittrar, syrsorna spelar, ljuset sakta närmar sig. Min kropp tar över mig. När jag andas, sväljer, blundar. Den är under mina ögonlock, äter upp mig inifrån.

Och sluta nu, jag täker på honom där han går runt i terrorismens stad, att inte vara i vägen räcker inte alltid. Tänk den världen, jag har aldrig sett den. Tänk de hus, som en gång stått så vackert. Människor, bakom deras ögon, vågar du se efter? Jag vågar inte tänka, på allt han ser. Som vore han någon att ta hand om. Men han är, ömtålig, och för långt borta.

Var är natten? Den snuddar, vid min ryggrad. Kallar på mig, med glömska. Och I Bagdad, går solen upp. Om han ändå skulle vinkla på persiennerna, eller kika ut genom dörrspringan, på stenhuset, vad skulle han se?

-

"There's no heat, in this house,
I can't breathe with these words in my mouth,
but I'm not going to say them.
Yeah, I've made that mistake before.
On the stairs, she grabs my arm, says what's up, where you been, is something wrong?
I try to just smile, and say everything's fine."

Sodom, South Georgia

Förlåt, men kan jag sluta få ångest över minsta lilla grej?
Inte? Oh well.

Efter regn, av och till, nästan hela dagen, blev det fint. Ljusare moln, till och med blå himmel. Jag gick ut på balkongen, andades, såg ut. Blev så bländad att jag var tvungen att se ned mot mina fötter en bra stund innan jag anpassat mig till ljuset.
Det känns bra.

-

Jag hör syrsor. Ser mörkret, utanför mitt fönster.
Du hör, vad du vill höra, och du ser, mörkret.
Tänker; imorgon, men natten är evig.
Och tecknen på liv, är så uppenbara, i allt, du inte är.

Dras, mot rösterna, ljusets värme.
Som en nattfjäril kretsar du runt lyktan, rädd att bränna dig.
Vingslagens kraft, avtar, och du singlar ned mot marken.
I kylan, mörkret, än hörs rösterna, avlägset, där du ligger.
(Du har aldrig fått se dina färger, i deras rätta ljus.)

-

Bara kortfattat, allt, just nu: Sommaren ger mig damp.

Skattkartor

Och så nära, jag känner hudens
värme
rör mig hela tiden runt
tassar, leker
men vidrör
aldrig

Jag kan gå i hur många labyrinter jag vill, vad gör det om jag ser grönt eller rött eller ens hans ögon, när jag av alla tusentals skikt likt förbannat virrar runt på blott detta. Rädd för att sträcka på mig, rädd för att ge efter för min tyngd. (Fast?)

-

Och mina ben bär mig inte. Jag sover så länge jag kan, och när jag sedan ska resa på mig.. Höjden av lathet. Jag måste ut.

(Egentligen är allt jag har i mitt huvud just nu skattkartor och funderingar på hur jag ska kunna komprimera dessa till blott 20 000 tecken. Ter det sig inte omöjligt?)


Hon hade förklarat för honom en gång, att det för henne inte låg någon spänning i att få en karta med en redan markerad skatt och, om än kryptiska ändå utsatta, sätt att nå den. Nej, spänningen låg däremot i att själv försöka utröna hur kartan ser ut, av blott det som finns inom en, och spåren av den som ritat den. Du ritar själv, när du funnit skatten, ut krysset och ledtrådarna för att nå den. Det är en utmaning. Och det var precis, förstod han nu, vad hon hade gjort.

(O)väder

Och det enda du behöver; ett fönster. Sitt sedan, och se jorden snurra molnen ge plats för varandra, ett vädermönster du aldrig tidigare skådat, vandrar dina tankar. När åskan gör dig döv och blixtarna bländar dig, i mörkret, faller regnet, som ett evigt strilande, luft du inte kan andas. Och nästa gång du öppnar ögonen, den klaraste blåaste himlen, från dina barndoms drömmar, och den stekande solen. Ett vykort från medelhavet, utanför ditt fönster.
Och på radion talar de, om växthuseffekten och de säger att så här har det aldrig varit förr, och det är lika bra att vi årstidsdyrkande svennar vänjer oss vid de stormar vi aldrig låter in i vårt hjärta, ty snart kommer även vårt temperament ändras, så tunnhudade vi är. (Minuten senare bryts programmet, det var något klagomål, något om rasistiska kommentarer, eller var det kanske bara blixten som slog ned någonstans? Varifrån kom ovädret?)
Utmattad av alla röster, åsikter, somnar du in till ljudet av åskans alltmer avlägsna muller, och vaknar först när vintern dragit in över landet. Förvirrad av månader av drömmar gnuggar du dig i ögonen, och accepterar trött att vädret tagit över världen, innan du åter sluter ögonen för den nya uppenbara istiden.

-

Fan, hur jävla vackert det här vädret är. Jag vill springa ut i regnet, och se hur blixten slår ned i en åskledare, femtio meter från mig. Känna smaken av elektricitet i luften.

Historia

Och jag skulle säga någonting, men vill jag säga någonting, är det bara hur onödigt, jävla onödigt, allt de säger och gör är. Jag vill förklara, du tycker si, du tycker så, du uppfattade si, du uppfattade så. Inget ni säger, inte ett ord, behöver sägas. Det gör absolut ingenting. Titta bara på varandra, och titta på er själva. Det är så uppenbart. Jag tycker att jag ser allt, där jag sitter. Ingen ser vad jag ser, och ingen ser mig, för vad jag ser. Jag hatar att vara så tyst.

-

Och jag ska ta med mig Nostradamus, så när jag sitter där i min soffa, och ser sommaren utanför fönstret, kan jag kanske någonstans hitta världen, idag. Eler utröna imorgon så jag kan leva för nu, åtminstone nu. (Hah. Det vore bara omöjligt.) Och historian ser alltid trevligare ut, när den inte skrivs i dåtid.

-

Jag hittade en grej jag skrev, för lite mer än ett år sen. På våren, det var någonting med björkarna, som var så vackra, men det jag skrev, ser jag, var ganska dåligt. Och jag minns, i vilket fall, hur jävla mycket jag önskade att jag skulle slippa ut ur det där klassrummet, huset, alla idioter, hur ingen förstod. Sen hur mycket jag grät efter skolavslutningen, för att alla var så falska, och ingen egentligen min vän. För ingen skull ringa, och inte jag heller. Och sen hur jävlig sommaren blev.
Allt det där, finns inte längre.
Vi säger så.

-

Det här däremot, hittade jag, det här bara en bråkdel, men jag måste göra något av det. Jag orkar aldrig, så långt.

Och varje kväll sätter hon sig på samma ställe på den gamla mattan, med ett anteckningsblock i knät och en penna i handen. Hon tänder ljus omkring sig och försöker tänka klart, fokusera. En gång för länge sedan lånade hon en bok om meditation, för hennes inre verkade vara något bra att komma i kontakt med just då. Hon gav dock snabbt upp tanken, eftersom att just tankarna var något som inte så lätt lämnade hennes sinne. Just nu ville hon dock bara att de skulle vara mer tydliga, precisa.
I anteckningsblocket är det meningen att hon ska skriva ned sina känslor, försöka formulera och göra meningar, eller mening, av allt som virvlar runt i hennes hjärna. Hon lyckas aldrig. Lösa, handplockade ord, som acceleration, glömska och varm choklad, på slumpvisa placeringar skapar istället en sorts mindmap som mer ger förvirring än ordning och reda för en själ som blivit tagen med storm, men inte än förstått vad det resulterat i. Nuförtiden är blocket mer än halvfullt av dessa tankekartor, en sida för varje dag, och varje sida består av runt sju ord, ty efter ett tag tar det stopp.
En dag när hon går igenom dessa sidor kommer hon att inse att de alla var synonymer. Men nu går vi händelserna i förväg.

-

Den kommande veckan: böcker, musik, penna och papper. Och förhoppningsvis sol.

Bye.

And the music, and the heat

Det här, en kille som ägnat en blogg åt att skriva om och lägga upp låtar av enbart svenska artister och band. Och han är amerikan. Jag skulle säga det till min kompis, som verkligen vägrar lyssna på svensk musik, och hon skulle tycka att han var fullständigt galen.
Helt jävla underbart, och en hel del bra musik.

Idag, har jag legat i solen och runnit bort. Ganska snart var jag dock tvungen att ta mig in igen, för att återfå min fasta form. Och för att äta kakor. Jag klarar inte av värmen.

-

När sommaren, den du tidigare älskat, och alltid, då tidigare år verkar ha glömts bort, sett fram emot, och dess hetta, ogenomtränglighet, trycker ned dig mot marken, och får dig att sitta, ligga, i fosterställning på badrumsgolvet, det skitiga offentliga, med vitnande knogar, gråtandes, över allt du kunnat göra, ty du har aldrig varit klarare, haft mer idéer, energi, i huvudet. Om du bara kunde koppla bort kroppen, som sviker dig så jävla hårt, you never did know what hit you, och du kan inte dricka, äta, hålla i en penna. Bara svära, förbanna, men ingen hör. Och du är fast.

Minns du, när du försöker tömma dig på hela ditt väsen, bli av med allt som det onda kan tänkas fästa på, förgäves, minns du då vintern? Den klara, med sin renande is, bitande kyla, den som kryper sig in till ryggmärgen och påminner dig att du lever, hindrar dig från att i ens ett ögonblick stanna, i det svindlande mörkret, som alla räds så fruktansvärt, varför. Och att allt det, som ryms i skogen, gömmer sig i mörkret, bland träd och skuggor, tvingar dig att snabba på dina steg, springa, känslan i benen. Minns att du, trots andnöden och kemikalierna, känner luften du andas in. Syret som forslas till cellerna. Hur dina fingrar, kallare än någonsin, brinner, när du kan använda dem.
Och tänk då, hur långt borta den är, alla månader, och där sitter du.

Du vet, vi svenskar har alltid varit duktiga på att lägga för stor vikt vid vädret.

-

"Gimme a ticket for an aeroplane
Ain't got time to take a fast train
Lonely days are gone, I'm a-goin' home
My baby, just-a wrote me a letter"

Appropå lycka, olycka, eller mänskligheten.

Och det är bara så förbannat, så förjävligt, hur dåligt människor mår, nej, hur många det är, som faktiskt mår dåligt. Är vi skapta så, är det vårat öde på något vis, att vara helt fucked-up inombords, leva våra lyckliga liv, alltid med något vid sidan, som plågar, äter, nöter? Är det vårt straff, för att vi är människor? Det som kommer med vår förmåga att tänka, vi är inte ens så smarta, kom igen, hade vi utnyttjat vår hjärna, verkligen, vår kapacitet, vi hade inte funnits kvar idag. Vi hade svurit och svurit åt oss själva, över att vi vågade, var så nyfikna, maktlystna, och öppnade Pandoras ask. Och vi hade låst den igen, kanske än mer, klippt bort, vad som fick oss att öppna den i första taget. För intet gott kan komma utan ont. Och vilket gott? Jag kan skriva dessa rader, jag kan tänka, ta in allt det vackraste, underbaraste, och kanske även skapa, men även det mest hemska, som bara smärtar.
Vi kan reflektera över att vi är lyckliga, men vi kan alltid finna saker som bevisar att vi är motsatsen. Och hur många människor är, egentligen, så jävla bra på, eller kan, över huvud taget, skapa balans? Mer än att vi inte faller. För var jag än vänder mig, verkar det som, alla är egentligen så små.

Jag är väl naiv, men jag brukade faktiskt inte tänka mig, varje människa, som ett slagfält. Och man ser två människor, som egentligen, inte känner varandra, men en av dem är en så nära, men ändå så avlägsen, och de pratar plötsligt, helt öppet, om deras liv, deras berg- och dalbanor. Visar sina ärr, om än inte synliga, och jämför mediciner. Det är naturligt, och det är normalt. Och jag tycker bara att det är så jävla sjukt att det är så, att var och varannan, om inte varje, egentligen, människa behöver läkemedel eller vård, att vi inte kan ta hand om oss själva, har vi någonstans blivit så jävla beroende och sårbara eller har det alltid varit så? Jag vill inte ta det.
Och jag sitter bara där, och lär mig, som vanligt, verkar det som, mer än jag gjort ett helt liv, om människan jag känt ett helt liv, när denne talar med en annan, om saker jag inte vågar ta upp. Det är självsäkra röster jag hör, runt om mig.

Jag mår nog inte egentligen dåligt, eller, hah, flera psykologer, eller vanliga människor för den delen, skulle väl protestera där, men nog fan är jag fucked-up. Jag vet inte vem jag är, och vågar inte visa det jag är säker på. Lever ett dubbelliv, tror inte jag har så mycket moral, och bryr mig ändå allt för mycket om allt, särskilt om hur andra mår. Går jag under, är det nästan säkerligen för att någon annan gör det, hur egoistisk jag än ser mig vara.
Ändå, någon sorts balans. Trots att jag verkar ha utvecklat en lite överstor rädsla för att falla, om än det minsta. Och ändå, se på all jävla skönhet i världen, sårbarheten som gör oss mänskliga, det är den som gör oss vackra, värda känslor, liv. Varandra. Och jag må vara förvirrad, eller störd, när jag kan känna mig både miserabel och lycklig, heavenly, på samma gång, och samtidigt, är det väl kanske det som driver mig, på något twisted sätt, jag inte kan förklara.

Och jag vill bara, att varenda människa jag känner, inte ska ha något, som tynger så mycket, och drar ned, i bagaget, eller över sig, ett regnmoln, de aldrig lyckas vifta bort eller springa ifrån. Men jag vet, det är bara naivt. Någon sade till mig att jag måste låta människor må dåligt. Det är sant som fan, men borde det inte finnas en gräns?

Och 5 dagar hav

Under tiden jag cyklar ser jag solen gå ned, till vänster om mig, mot horisonten, och jag inser att jag inte kan stanna. Jag passerar människor, ögon, liv, gemenskap, vill inte se. Cyklar tills vägen tar slut, bestiger berget vid dess ände, och vandrar, planlöst, på toppens platå, den torra växtligheten, blommorna, och havsutsikten är en tavla, jag aldrig kommer kunna måla. Se, och det visar sig att berget är en hel värld, så enslig, skön, och när jag går, längs dessa stigar, små tallar i underfunderliga formationer, så vet jag, att jag måste gå tillbaka samma väg, men likväl hoppas jag, på något annat, magiskt? eller bara annorlunda. Och jag är fortfarande ett barn, går bara i skogen om den är tom. Skräms av minsta ljud, tecken på andra.
Och som jag vill göra den här skogen till min, behålla den, i mitt hjärta, något eget, hemligt, en värld. Men den är inte för mig, jag vet, den tillhör andra, och i vilket fall, här kan jag inte stanna, alla människor, för nära. Jag kan inte stanna, de nya stigar jag finner, tar mig aldrig dit jag vill, och jag återvänder, går tillbaka. (I verkligheten, ser jag bara stigarna, prövar aldrig, om mina fötter bär mig, okänd terräng.)
Man måste kämpa lite, för att få det man vill ha. Jag tror jag aldrig lärt mig hur.
Vet du hur det är, att vara ensam?

Jag kan inte.

-

Efter sin sista låt kastade hon ut en ensam blomma till publiken.
Jag fångade den i luften, där jag satt.

Sedan gick jag därifrån för att hitta ett ställe att gråta på.
Men jag kunde aldrig stanna.

-

Det började med detta:

Det är ditt hav jag har framför mig
det med det vackra vattnet,
med ibland lätta stråk, ibland hela sjöar
av blomning
det hav, som aldrig tar slut

Vet du att du styr över vågorna
att det är du som får dem att le mot mig
där jag sitter
och när du simmar
bär de dig vartän du vill

Men var är stormen?

-

Och nu är jag hemma. Tom på energi, och isolerar mig. För varför inte?

Nätterna

I ljuset ifrån scenen
ett ansikte i mängden
jag gör allt för dina ögon
så skriv ditt namn på kinden
just för mig, skriv just för mig

-

Och dina nätter, då du i det eviga mörkret vrider dig, än hit och än dit, bland svettiga lakan, som att du, om du hittade ställningen, där allt tyg, all luft omkring dig, låg helt rätt, skulle undslippa de tankar som jagar dig, drar ditt hår och det var därför du klippte av det, och nät mörkret faller även utanför din värld, har de dig i sitt våld.
Och förgäves, din natt är ett evigt kastande, antingen av dessa tankar, eller av drömmarna, där förvirringen, osäkerheten, tycks angripa dig från än det ena, än det andra hållet, och det tar aldrig slut, marken är ojämn, växlande och full av gropar att falla ned i.
I ditt hjärta, har du grott hoppet, mot allt, som din enda räddning, om den person, den enda, svaga, människa, vars hud du kan ha så nära, och som aldrig försvinner, bortom räckhåll, med händer som kan ta tag i dig, hjälpa dig när du är på väg att falla, och kanske kanske dra dig upp från avgrunden.

Och du är så mycket vackrare än mig, för vad du än säger, så kan du stå på marken, utan att tappa balansen, och dina demoner, de gör dig så liten, äter upp dig, skönheten, i det bara köttet, sårbarheten. Och jag den som kommer att såra dig, än mer. Jag är vinden, mitt element jord, det är det du vill ha, bördig, men som jag sveper, genom och förbi ditt tunna skal, stannar aldrig, men omger dig, hela tiden, mer än allt annat? Luft, jag ilar, smeker, vidrör, vart fast föremål, materia, en sån längtan, som gräset är grönare. Och kanske är du ett hålrum som lyckas fånga in mig, och i dig kan jag virvla runt, ge luft, ett par varv, innan jag åter finner vägen ut, de vidsträckta vidderna, och du är likt förbannat fast. Jag håller mig på utsidan.
Tänker jag tillåta det?

Dessa dagar och nätter av stiltje, jag kvävs.

-

Hemma hos mig, är tallens grenar sega och hårda, man kan använda dem som försäkring då man kanske klättrar ned för en brant bergssluttning, ned mot sjön, som vi gjorde i veckor, om man håller på att tappa balansen eller falla. Så verkar fallet inte vara här.

Balans

Det finns inga krokar i det här taket. Allt man hade kunnat hänga upp.

-

Han undrade om hon egentligen såg honom, eller bara som en spegel, ett bollplank, en våg, något att se och balansera sina idéer med. Han var ett perspektiv, och hon kunde låta honom vila sitt huvud mellan hennes händer, smeka hans kind, men blott för att känna sina egna händer mot hans hud, och se in i hans ögon för att kunna urskilja sin egen spegelbild, i skenet av honom.
Så kysste hon honom på kinden innan hon gick ut, så flyktig, och han insåg att han inte visste huruvida hon skulle återvända.

-

Merochmerochmerochmerochmer
(Och jag går under)
punkter
och det är inte att jag är hungrig, det är bara att det finns inget annat, och jag har inget stopp.
"Jag kan aldrig få nog", hennes nyckelband är det underbaraste, men jag, jag vinglar fram, min linbana fast mark, det är inte den utan jag som är opålitlig, och med allt jag vet och vet och vet och lovat så sjunker jag, jag har inte någon kontroll.
Och en våg att balansera gott och ont, in- och utgifter, önskningar, viljan upp och viljan ned, har de bägge någonsin varit i balans?

Och jag har allt inom mig, sitter på idé efter idé tankar som vill skrivas ned, men någonstans på vägen, det tar stopp. Och jag kan blott påbörja en mening, sedan vandrar min blick och mina tankar. Nu också, se. Det här är ingenting. Och det går bara inte, den här känslan äter upp mig.
Mina ben bär mig inte, de vill inte göra någonting.
Och jag kan blott se, hur allt händer, men det positiva är att jag inte lär tänka på det någon längre stund åt gången, fila dina naglar istället, och stirra ut, tomma intet, ty vem orkar egentligen stanna kvar i sig själv?
Det är sommaren. Bara sommaren. Det finns ingen höst- eller vinterdepression. Med våren sjunker man, och med sommaren finner man sig tom.

-

-Jag hade en bror, Jakob, han skulle bli konstnär. Han gjorde de vackraste formerna, tänk svanar av servetter, japanskt, men dessa av papper, allt han kunde hitta. Och han var ung då, ivrig, med en attityd som få, storebror, som jag såg upp till honom. Skottland inspirerade honom, de tunga molnen, runt de magnifika gröna bergen, och fåren han tidigare avskytt, så dumma, nu på sluttningar brantare än livet, envisa och ihärdiga, något så starkt omvandlat till något så svagt, temporärt. Han älskade det.
Och han pratade hela tiden om hur han, här, skulle föreviga sin konst, ty det var här den hörde hemma. Du skulle se honom, som han funderade, sedan debatterade, diskuterade, för alla som var närvarande, för luften, på vilket sätt detta förevigande skulle ske, vilket vore det bästa? Ty papper är ju inte direkt det mest beståndiga materialet.
Så en dag tystnade han. Han hade kommit på det, det riktigt sken om honom av självbelåtenhet, ett sådant leende du vet, som man bara vill smälla till, och som hans ögon glimmade...

-

Hejdå.