//en förvrängning

och jag skulle skölja bort
hans läppar från min hud
de var ändå inte, menade att stanna

-

Det går inte längre. Mitt språk har förvridits och förvrängts och habibi, vi snurrar tillsammans. Jag vågar inte, sätta min penna mot pappret, för orden där, stannar. Så fingrar mot tangenter, de flyter fram och orden meningarna som skapas, saknar det, som får vissa att se det som värt att läsas. Hur tänker de, de som säger, att ditt är inte lika värt, inte lika fint. Som oss.

I takt med att jag snurrar, slutar jag tänka på de runtomkring mig. Deras former när de iaktar mig, smetas ut. Men deras ögon, deras ögon är klara och uttrycken i dem, flyger genom mitt hår snuddar vid min kind, och åker vidare ut i luften. Kvar är deras avtryck på min hornhinna, de vackra, som såg innanfär färgerna.
Marken har frusit. Vi ville visa hur värmen fortfarande fanns kvar, ett sista ryck, hur vattnet kylde ned oss. Efteråt, frös världen. Nu är den stelnad och jag glider på gatorna, halkar men slår sällan i marken. Det är ett sorts liv, som är värt att testa.

När jag talar kommer orden ut i fel ordning.
Finns det överhuvudtaget något att säga?
Jag ska uttala ditt namn på tjugo olika språk och vacker du ska välja det du gillar bäst och jag ska skriva det på alla sorters papper, det ska pryda mina väggar. Minna, om hur mycket, som egentligen finns.

toblerone

Som han drog dig mot sig din kropp pressad mot hans och hans rygg mot kylskåpsväggen. Som du lekte med hans läppar det tjocka krulliga håret och hans åtrå. Lämnade honom med en lätt kyss, morgonen därpå, och ord som fjädrar mot hans skägg, en sista strykning med dina fingrar längs hans ansikte.
Och som skratten aldrig slutade, det tog timmar för solen att stiga upp sprida sitt ljus över hyreshuset, det fanns inga fler tv-spel att spela, den vackra snarkade och vaknade inte av svordomar åt tekkenfigurer eller hysteriska skrattanfall.
Och på irrvägar till tågstationen, började dagen eller slutade natten?

Mitt språk har lämnat mig, men orden, de lever kvar i fingrarna
Ge mig dina, jag gör dem till toblerone
med små små mjuka bitar en smak av honung
i chokladen som dina händer sammanflätade med mina
jag slickar smaken från dina läppar

Hon försökte flyga

Och med glad musik dunkandes i öronen, stannar jag aldrig.

En gång sade jag, att jag ska göra revolt mot alla poetiska flickor som sitter i sina rum och tittar ut. Jag sade jag ska se världen, så jag gick utanför dörren, andades in luften, och jag såg inte, jag var en del av. Nu såg jag in, mot den som satt kvar, och såg ut. Och inte visste vem jag var, en av dom, som tagit steget för att uppleva, och för att undersöka om luften var lika frisk som jag beskrivit den.
Jag satte mitt andra andetag i halsen, men sedan var jag fast.


Min vän försökte flyga förbi världens ände
till vakuumet där hon kunde vila
men hon slog i dess kant på vägen ut
och vaknade på den smutsiga marken marken nästa morgon
med en huvudvärk bortom denna jord