Och nu präglas allt av ilska, tårar. Våldsbenägenhet.
En fascination över hur ens hjärna fungerar. Är det jag som har makt över den, eller har den spelat mig? Hur hatet kan välla fram nu. Om några år kommer allt att vara uppluckrat, förutom det njutningsbara.
Om ens det. Mitt förflutna som brottstycken, fragment. Jag vet, men i förnimmelsen är allt sammanhang förlorat.
Följande skrevs i en mobiltelefon, oviktigt när:
Äter och läser.
Tänker sig personen mitt emot på tunnelbanan istället. Är dennes sinne också till bredden fyllt av en strävan att uppnå en förlorad, förmodligen från början imaginär känsla?
Var i denna ekvation passar en annan in?
I tanken fanns en fortsättning, med mer ifrågasättande, passivitet. Ty vad fanns att göra, då en annan inte existerade i dennes barndom?
Är vi alla såhär, ofullständiga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar