//en förvrängning

och jag skulle skölja bort
hans läppar från min hud
de var ändå inte, menade att stanna

-

Det går inte längre. Mitt språk har förvridits och förvrängts och habibi, vi snurrar tillsammans. Jag vågar inte, sätta min penna mot pappret, för orden där, stannar. Så fingrar mot tangenter, de flyter fram och orden meningarna som skapas, saknar det, som får vissa att se det som värt att läsas. Hur tänker de, de som säger, att ditt är inte lika värt, inte lika fint. Som oss.

I takt med att jag snurrar, slutar jag tänka på de runtomkring mig. Deras former när de iaktar mig, smetas ut. Men deras ögon, deras ögon är klara och uttrycken i dem, flyger genom mitt hår snuddar vid min kind, och åker vidare ut i luften. Kvar är deras avtryck på min hornhinna, de vackra, som såg innanfär färgerna.
Marken har frusit. Vi ville visa hur värmen fortfarande fanns kvar, ett sista ryck, hur vattnet kylde ned oss. Efteråt, frös världen. Nu är den stelnad och jag glider på gatorna, halkar men slår sällan i marken. Det är ett sorts liv, som är värt att testa.

När jag talar kommer orden ut i fel ordning.
Finns det överhuvudtaget något att säga?
Jag ska uttala ditt namn på tjugo olika språk och vacker du ska välja det du gillar bäst och jag ska skriva det på alla sorters papper, det ska pryda mina väggar. Minna, om hur mycket, som egentligen finns.