Jag uttalar alla ord meningar som aldrig blir kompletta i mina tankar utan bara lösryckta en dyslexi som hindrar mig från reda ut alla trådar. Så trasslar de in sig än mer, men hänryckningen när stämbanden börjar vibrera och ur ingenting, det jag vandrat i för länge, kommer ljud. Ty efter att stå mitt i världens centrum ett tag utan att existera, behöver man utropa sig själv, och från scratch. Från scratch, och jag talar tills min hals stockar ihop sig, jag snubblar på orden och spyr ut dem, tillsammans med min middag och ett antal starköl. Det svider i min hals, jag sluter ögonen för att andas och när jag öppnar dem igen är orden borta. Och darl jag behöver en diktafon, för att börja om om om igen kan bli lite tröttsamt, har jag tappat tråden än, och leder den till dig, eller någon annan?
-
Sedan tror jag att jag dör.
”Om du hade en knapp, och om du tryckte på den, skulle du utrota ALLT, som existerar. Makten ligger i dina händer. Skulle du trycka på knappen?”
Han sade att eftersom man lever för andra, men jag måste tro att jag kan rädda dem om inte annat med mitt eget blod, allt för att skydda deras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar