en timme

Och efter en timme skulle jag döda för dig.
Sanningen. Så enkel är den, och så enkel är jag.
Men jag räknar inte timmarna. De hör inte till mig, men du, du vill ta över dem.
Dra en linje en tråd av siden och du låtsas att du inte vet, när du går rakt fram.
Och tråden tar efter din älsklingfärg.
Två timmar och jag skulle dö för dig.
Så simpelt, att få mig.

Jag gjorde muren av glas av en anledning.
Den kan lätt krossas, men för att smälta ned den, krävs riktig värme.

-

Är den här bloggen död?

Någonstans under min hud lever jag, men jag låter det inte,
strömma genom mitt blod, ut mot fingrarna, ut mot..
Det syns knappt längre.

med lite socker på

Och jag vet inte vad jag ska göra av allt, om inte här. Allt som är ingenting, och ingenting som är allt, som någon borde läsa men kanske inte du.
Kanske inte här. Kanske inte nu.
Jag vet inte vad jag gör längre.

-

Älskling jag har tappat bort mitt skrivblock och nu har jag ingenstans att göra av allt som stormar inuti mig det bara bara mojnar bort och vad är jag utan något att fästa tankarna vid löses de upp och alla ord jag formar är med samma ord om och om och hur kan jag ens försöka sortera någon som inte har någon ordning typ b är blott b och jag ber dig att ta min hand för det känns som att jag kommer falla snart antingen det eller så kommer jag att börja sväva i vilket fall vill jag ha dig med inte vid min sida utan mot min hud jag måste kontrollera dina hjärtslag men innan vi far kan du snälla snälla försöka hitta mitt skrivblock ty alla bokstäver inom mig är en entropi och jag skulle explodera i helvetet och implodera i himlen och det kan inte gå för sig för jag skulle aldrig aldrig våga lämna dig ensam en kyss på ditt skulderblad.

-

Och jag såg honom ikväll
han stod vid din sida som att han aldrig gjort annat
som att han aldrig rört min hud lite för nära
eller kysst mina läppar

Och han såg mina ögon
och med ett leende mimade han dem tack
Tack, för hon är guld värd
jag vet, jag höjer henne också alltid till skyarna

Och har jag inte alltid sagt
att jag passar bättre i silver

-

Kommer du ihåg den dag du tryckte ned mig mot asfalten
och jag började fatta smak för den?

Sparks

nr. 51

gud, som andetagen
i ett rum utan dörrar
på en soffa och ögon glimmande
av något du sett, alltför ofta
och en styrka
en styrka
hur du får plats i deras händer
om de så önskar

Och det är lite som, att om någon skulle råna mig, skulle jag inte ta det på allvar.

-

Sekunder sekunder minuter, när himlen blir svart och isen klar:

doll, med dina andetag
fångar vi stjärnornas konturer
i ett nät av det glimmande, frusna
och nu, pryder de din hud
ger gnistor, som går genom din kropp
en efterklang, av elden

-

Jag skulle säga, att jag inte längre kan med, att se mig själv då jag iaktar spegeln, de där gröna ögonen, är gömda, bakom livet.

Julen är vad man gör den till. Denna kväll är magisk.
Doll, jag ska visa dig, snöflingornas formationer,
med en nål, på ditt skulderblad.

<3

ett slag

Det är vissa saker man inte vill inse.

-

hon sade, det känns som att livet går förbi mig.
människor håller henne kvar.
och han, han tar tag i hennes arm. (ni vet, när de tar tag i ens arm. makten i styrkan.)
hans tänder skulle få smaka på asfaltet, de skulle be om nåd, om hon ville.
men han är redan runt henne.
och det känns, som att livet, när som helst, kan krossas.
vad jag skulle göra, om han rörde henne.
i det ögonblicket man inser det, inser man sin kärlek.
och, hur lätt man skulle ta ett liv.

-

hon flätade
av hans hår, ljus
rullat till en boll
(aldrig förr hade han alstrat
så mycket energi)

och lekte med
hans andetag
liv,
död
inte en bokstav gemensam
så borde inte skillnaden vara
enorm
frågade hon sig
då hon stal dem
(bli hög på kontakt)
men allt han gjorde
var att sluta andas

han fortsatte, undvika hennes hjärta
på samma sätt, för var slag

och i klarheten av hans luft
insåg, hon plötsligt
misstaget
i att omfamna en själ
som sedan länge
gett upp hoppet
att känna smaken
av syre

i en bakvänd mening

Och låt yrseln
ta över

Dina fingrar tänker inte fläta fler ordkompositioner, de har inte längre någon cirkulation och vad vore fingertoppar mot tangenter utan känslan av att fysiskt, ha skapat.
Vi såg oss omkring i askan, och till din fråga svarade jag att
ja, vi ska göra skuggor i världen
så länge jag får använda svärtan i dina ögon
som bas

Jag minns inte längre, hur det kändes. Och snön mot min kropp, ingen temperaturskillnad finns att märka. Min idol börjar tappa sina ord för att kunna tala med honom. Hon vänder dem uppochned och han håller om hennes hästsvans, så fort hon går. För att inte behöva tänka på varför han vill ha henne så nära, varför hennes röst förändras när den riktas mot honom. På vad hon har, men är för tungt för att bära. (Hon ignorerar det som tar sönder hennes kropp, i hopp om att det av sig självt ska dunsta bort, som allt annat, med lite lite, viljestyrka.)

Vi är som vackrast när vi visar oss sårbara.
Och i hans hår, landar glaskristaller.
Jag tänker inte låta dem skära, varför är färgen röd tillägnad julen?

//en förvrängning

och jag skulle skölja bort
hans läppar från min hud
de var ändå inte, menade att stanna

-

Det går inte längre. Mitt språk har förvridits och förvrängts och habibi, vi snurrar tillsammans. Jag vågar inte, sätta min penna mot pappret, för orden där, stannar. Så fingrar mot tangenter, de flyter fram och orden meningarna som skapas, saknar det, som får vissa att se det som värt att läsas. Hur tänker de, de som säger, att ditt är inte lika värt, inte lika fint. Som oss.

I takt med att jag snurrar, slutar jag tänka på de runtomkring mig. Deras former när de iaktar mig, smetas ut. Men deras ögon, deras ögon är klara och uttrycken i dem, flyger genom mitt hår snuddar vid min kind, och åker vidare ut i luften. Kvar är deras avtryck på min hornhinna, de vackra, som såg innanfär färgerna.
Marken har frusit. Vi ville visa hur värmen fortfarande fanns kvar, ett sista ryck, hur vattnet kylde ned oss. Efteråt, frös världen. Nu är den stelnad och jag glider på gatorna, halkar men slår sällan i marken. Det är ett sorts liv, som är värt att testa.

När jag talar kommer orden ut i fel ordning.
Finns det överhuvudtaget något att säga?
Jag ska uttala ditt namn på tjugo olika språk och vacker du ska välja det du gillar bäst och jag ska skriva det på alla sorters papper, det ska pryda mina väggar. Minna, om hur mycket, som egentligen finns.

toblerone

Som han drog dig mot sig din kropp pressad mot hans och hans rygg mot kylskåpsväggen. Som du lekte med hans läppar det tjocka krulliga håret och hans åtrå. Lämnade honom med en lätt kyss, morgonen därpå, och ord som fjädrar mot hans skägg, en sista strykning med dina fingrar längs hans ansikte.
Och som skratten aldrig slutade, det tog timmar för solen att stiga upp sprida sitt ljus över hyreshuset, det fanns inga fler tv-spel att spela, den vackra snarkade och vaknade inte av svordomar åt tekkenfigurer eller hysteriska skrattanfall.
Och på irrvägar till tågstationen, började dagen eller slutade natten?

Mitt språk har lämnat mig, men orden, de lever kvar i fingrarna
Ge mig dina, jag gör dem till toblerone
med små små mjuka bitar en smak av honung
i chokladen som dina händer sammanflätade med mina
jag slickar smaken från dina läppar