Knäböj (de knäböjde)

Det är en vägg, som skiljer oss åt. En vägg. Men jag känner doften från dina tårar, blandas med mina. Saltet går i armkrok. Jag hör din andhämtning och dina skakningar bildar vibrationer i min strupe när jag kväver orden, jag inte ens vet. En vägg, väggar kan raseras. Skulle jag få en slägga, skulle jag inte tveka om det inte vore risken, att den träffar dig. Att en del av splittret, skär in i dina armar. De som blivit så rena och fina, ser du på dem och längtar?
Och en normal konversation. Som någon gång, har den någon gång funnits? Där jag kan skämta, som alltid. Prata. Utan att något går sönder, och indränkt i tårsplatter, faller till marken. Utan skriken, slagen, mot det osynliga.
Var är du? Väggar kan byggas på, tjockare. De kan ljudisoleras och de kan bli som Berlinmuren, eller den i Gaza. Vi kan försvinna, i murbruket. Trampa, på minorna, eller riva sönder våra kläder, på taggtråden. Bar för att komma tillräckligt nära, muren, så vi kan få ens en aning om vad som händer på andra sidan.

-

Gud ska frälsa oss. Bredvid prästen, ett gigantiskt träkors, och på det en liten liten pojke, vars armar knappt når bredden på ena stolpen. Hans kinder är runda. Gud ska förlåta oss, för våra synder. Prästen kan se i våra ögon, om vi vill följa Gud eller inte. Jag sitter längst bak, med benen i kors och armarna i kors över dem. Vid min ena sida en nunna, och vid den andra en tjej i min egen ålder, med tårar i ögonen. Hon stirrar för intensivt.

"I would tell her when she started at me, with her eyes wide and watery, that they reminded me of the well she fell into."

Jag kände mig som en förrädare. De gjorde korstecknet så många gånger att jag inte kunde räkna. Så många tecken, symboler, ord. För mig är ett kors mer ett tecken på en lögn, än på trygghet.
Men Gud, så vackra de var, i deras tro. Som deras ögon lyste, i deras tro. Så starkt. Självklart. Gud vakar över oss, han tar upp dig i sin famn, om du bara ger dig till honom.
Jag vägrar.


Men jag skulle ge mig, till den, vemsomhelst,
som öppnar sin famn, och inte ställer, frågor.