Med höst i luften

De pratar alltid om hur de inte ska leva för evigt
och i mig har de funnit
den som ska föreviga
åtminstone deras skuggor och fingeravtryck.
Jag ska skänka dem ord
till en tid då deras röster inte längre kan höras

Ty deras liv bleknar bort
som linneduken från 1922
och ingen vet med vilka trådar den gjordes

Deras liv som sand i mina händer
var korn att dokumenteras och kategoriseras
rinner bort, så lätt

Kan jag..?

-

Vinden lockade honom ut, med en ljum värme efter frostbitna nätter, som färdats än längre, än honom. Till sjön, blind höll han i mina lockar och lät dem leda honom. Jag skulle visa honom vågskvalpet, hur elementen påverkar varandra. Jag sade de är dina sinnen, de är runt dig och de är riktiga. Men hans ögon lämnade aldrig orden, och hans hjärta var kvar i det där rummet. Såg inte ens mig, hur mina andetag anpassades efter hans hjärtas rytm, och jag lade var stavelse i mitt hjärta, istället för mitt hjärta i var stavelse till dess att allt som fanns kvar var orden. Och han hör inte längre, hur sjöbrisen gör en oreda av mitt hår.

-

Himlen bleknar mot horisonten. Rätt ovanför dem är det blåa lekfullt klart, för att åt väst som frysas till ljusare nyanser. Solen är källan, från den sprids isen. Men värmen mot hennes ansikte, och hennes hår lekte när hon slöt ögonen. När hon öppnade dem igen var han inte längre där. På marken framför henne låg den röda halsduken han lånat. Färgen hade gjort hans ansikte så ljust och rent och ögonbrynen och håret så tydligt mörka, resultatet var en höstdag vars märken satt kvar i varenda luftpartikel och korta mörka hårstrån i halsduken.
Den fick ta hand om hennes hals nu när han var borta. Hon tänkte att han borde behållit den, så högt över molnen han skulle, så nära valvet av is, vars bitar snart skulle falla ned över dem. Där måste vara kallt.

- Jag flyr från det, hade han sagt. Det ligger i mig att sky isen, om den inte följs av värme. Jag närmar mig den tills jag kan känna hur nära min hud den är, men sedan fortsätter jag i samma bana, men ned. Till värmen.
Han visade med handen i luften. En mjuk bågrörelse, var hans flykt. Han följde rörelsen varsamt med blicken. Hans ögon var inte is som hennes. Ibland trodde hon att det gyllene i dem liksom sökte färgerna han reste till. Att omgivningen behövde samma färgskala för att de lättare skulle kunna ta upp ljuset. Men hans blick flackade och såg bakåt mot det gråa och gröna. Betongen och mörkret och färgspelen i lönnen. Han gillade hösten för färgerna som kom fram. Hon tänkte mest på de som dog.
Han sade att han skulle somna i värmen, och vakna först när han var tillbaka här. När han klev av flygplanet och vinden piskade hans kinder med kyla, istället för med sand.
- Hur kan du sluta ögonen när det finns så mycket att se? Ditt land är som en dröm.
Han sade att det var det verkligen, och han gick som i en dröm där, på marken han lämnat, men den var fortfarande lika vacker. Hur han kände gatorna utan och innan men inte kunde gå på dem som förut. Hon tänkte på sanden i hans nyklippa hår. Han skulle ta hem lite åt henne, och hon skulle se på och ta på det som vore det magiskt, för att det hört till ett land hon bara sett i hans ögon. Som han är magisk. När hon rör vid honom, alltid var han varit.

- Blunda.

Solen gick ned över träden, och hon lät asfalten leda henne hem. Så många korsningar, det var ett under att hon tog de rätta. Hon funderade över korsningarna där borta.

-

Jag vill dansa.