Bokbord

Det tar för mycket kraft, att ens trycka ned tangenterna. Jag blundar och jag snubblar och finner mig plötsligt på knä framför livet. Framför möjligheter, skratt och ögon som glimmar av hemligheter väntandes på att avslöjas. Och jag ser upp mot det, som ett berg att bestiga eller en man i en rang så mycket högre än min, står där, och det kan aldrig bli smärtfritt. Och ned mot marken, den är ganska bekväm. Dra mig upp, jag ska lära mig att dansa. Ett sätt att färdas framåt, är det inte bra mycket stabilare än gången, var fotsteg är ett fallande och jag måste tänka för att inte tappa balansen. Till musiken i hörlurarna, in i livet. Dansa.

"You saw your life as a series of complicated dance steps
Impossible to learn, they had to come naturally"

-

Bokbord rockar.

Med ögonen bläddrade hon bland författare och titlar, som ljuset, på jakt. Kroppen och lemmarna vek sig efter folkmassans råhet och armbågar. Och hon höll ena handryggen mot svanken, högerhanden vilade på väskan, fylld till brädden. Från andra sidan iaktog han henne, och förlorade utan att han märkte det en bok av hans favoritförfattare till en äldre kvinna med en käpp som hjälpmedel. Han lät sig dras mot henne, till dess att han med en knuff vidrörde henne, och fann en ursäkt att påbörja en konversation. Hon forskade i hans ögon, men när hon talade flackade hennes blick. Sade:
- Fråga mig inte vad jag läser, om jag svarar kan du få för dig att jag vet något om litteratur.. Att jag har ord, att beskriva, orden. Och när du ser mig, tror du att jag är någon, men tala inte med mig, blott för att upptäcka, att jag är ingen.
- Du bevisar motsatsen, med dina ord.
- Mina ord. Jag lever av känslor och ord, de rusar genom mig. Men blott det. Vad skulle jag säga till dig, om Kafka? Jag har ingenting, bara hans ord i mina ådror. Känslor som ett rus.
- Räcker inte det?
- För mig, men för dig?
- Ger du mig ditt leende, att gro i mitt hjärta, är jag nöjd.

Vem bryr sig, att det inte händer, att folk inte talar så?

-

Vacker, jag skrev om hans ögon, de glimmar. Får mig alltid att tänka på den sönderfallna staden. Hur solen gick upp, och kärror ledda av åsnor utanför, och någonstans där, satt han. När solen gick upp, och vad tänkte han på?

Lägg ditt ansikte i mina händer
och som en fjäder
jag skulle föreviga
de bruna glänsande ögonen
så djupa att man inte vet om man vågar se
Och leendet, leendet,
får mig att bita mig i läppen,
i brist på din, tillräckligt nära.

En pensel, som dina anletsdrag skulle dansa av vindarna.