Gatulyktor och choklad

Charlie And The Chocolat Factory. Johnny Depp är oslagbar.

-

Löven på lönnen är fortfarande gröna, men hon plockar ändå in dem och målar av dem i de vackraste färgerna. Gör ett kollage över hösten som skall komma. På väggen över hennes säng sitter oktoberhimlen, och mittemot den ett dött träd, löven singlar ned mot hennes golv. Låtsas att det är våt asfalt, och du är på väg hem, berusad av en doft, du glömmer när du ser dig om i natten. Om en månad, säger hon, faller snöflingor ned över trädet. Du ska se, inte en flinga är den andra lik.

-

Igår:
Det går inte. Inatt, går inte. Jag borde vara på ett dansgolv just nu. Ta mig ut, ur detta hus, till en vacker klubb, och vi låter våra själar fångas in av musiken för ett par timmar. Av kroppar, ljusreflexer, i ögon. Rörelser.
Jag borde inte vara här.

Och inatt, jag vill inte med detta. Jag sprängs.
Om jag slutar äta, försvinner biverkningarna då också?
Sug.

-

Det är en gatulampa utanför hennes fönster. Om kvällen sitter hon, med ryggen mot fönstret och läser Dostojevskij. I hennes drömmar knackar någon på rutan bakom henne och frågar något djupt om texten hon läser, och hon står ordlös med ord efter ord mellan hennes händer. Hon tror alltid att det är någon bakom henne, vänder sig gång på gång, men ett klart fönster med ett mörkt höstlandskap är allt hon ser. Blott ljuset från lamporna gör det varmare, gör gatorna mer dansvänliga, efter regnet, med skrattet som musik. Hon läste om det, en gång.
Så när hon läst färdigt för kvällen och slagit igen sin bok går hon ut ned till gatan utanför hennes hus. Hon sparkar först en gång på lyktstolpen för att ljuset ska börja tveka, sedan ytterligare en för att det ska ge upp. Ser sig om, efter den som hade kunnat fråga vad i allsindar hon har för sig, och återvänder till hennes nu becksvarta rum för en natt av de drömmar hon om dagarna jagar.