Blåmärken

Och jag skriver saker. Lägger upp dem, för att bevisa något. Försöker visa att jag faktiskt skriver. att jag faktiskt kan. Att det inte är för inget. För hade jag inget att göra, av det jag skrev, skulle jag inte skriva det. Så en enda besökare, makes it worth my while.

Det är skrämmande, hur jag lever för att bli sedd.

-

Hon frågade om dina blåmärken idag, du gick barbent och lät volangerna smeka din hud. Men vände bort blicken och försökte dra ned kjoltyget litet längre över de långa benen. Sade att du inte visste. Ty vad skulle du säga, att det skedde om natten, ett resultat av dina drömmar?
Att du varje natt försöker fly från där du fastnar i samma stund du går in i sömnen. En ökensavann, med berg och skuggor och sand. Där finns inga låsta dörrar, inget galler som håller dig inne. Och du ligger längs en sluttning, med ögonen fästa mot natthimlen, eller det vackra blåa, en gam kretsar i luften några kilometer bort. Du vet inte var du är, och du vill tillbaka. Men var gång du reser dig upp, prövar dina ben och springer, slår en käpp undan benen för dig. Om och om, när den har fällt dig, försöker den krossa dina ben. Varje flisa, till en fint pulver. Tills du inte längre kan röra på dig, välja huruvida dina ögon ska vara öppna eller inte. Och vem som håller i käppen, ser du ändå aldrig.
Hur rädd du är för att somna, och än mer för att du inte har något att gå på när du vaknar om morgonen. Och varje gång dina knän viker sig, får du hjärtklappning.

-

Och jag går bara in i det nu, in i orden.
Ibland kräver jag inget mer.
Men om jag låter mig, sluka dem, slukas till sist även jag.
Och inne i dem, omgiven av det svarta, hittar jag inte längre,
vägen till hans leende, hans fingrar i mitt hår.
Eller de runtomkring mig, som inte själva valt,
men likväl, drunknar.
Och här vältrar jag mig.

För det går inte, att säga emot.
Hans ord är så jävla vackra.