Så flyg, med mig

Det är som, jag har slutat tänka, så jag har slutat skriva. Det är som att jag bara flyger och så länge jag blott njuter av utsikten är allt underbart, men när jag börjar reflektera över min höjd, finner jag, att det alltid är hon som lyft mig upp, tagit mig under sina vingar. Men jag flyger, jag flyger och vinden smeker min hud och jag börjar känna mina vingar, de växer från sidan av mina revben, där jag med små små nålar planterat in hundratals stjärnor. Att ledsaga, eller blott visa en karta.

Ni vet när allt man vill är att någon bara ska ta ens hand och hålla kvar den, då är det bra, att man inte tänker.


Men världen är ändå densamma och stjärnorna dansar utmed mina armar och mänskligheten löser omedvetet, sina egna problem på de mest grymmaste sätt, här sitter jag och jag lyfter från marken. Ta min hand, och håll den kvar.

Snart, benke, snart.
Men jag ska stjäla ditt leende, för med det inbäddat i orden vinner jag nobelpriset.
Och med formeln för dina läppar, ytterligare ett.
Snart..