Planeter

Det dagar sig, och i den av eftermiddagssolens starka ljus skapade kontrasten, mellan den praktfullaste midsommargrönska och våra drömmars klara himmel, ser vi bortom vår värld, Merkurius och Venus blott två ljusa prickar mot det blåa, gnistrar, viskar om magi, liv som aldrig kan förstås eller passas in i vårt medvetande, och ljusets eviga långa färd, för att nå en mottagare, våra ögon.

-

Och nu försvinner jag. I en vecka, och sedan en till. Efter det ännu en, har jag för mig.
Inget internet, blott svensk sommar.
Sill och potatis, midsommar i skärgården! Känn dig mer svensk, idyllisk.

Glöm bort mig.
Och jag vill skriva något riktigt.

Eyes

Och allt jag ser, hela tiden, mina förbannade ögon, jag synar, och du är genomskinlig, under huden dina innanmäten, så oskyddade, och jag är lika sårbar, borrar igenom allt, sveper, en kall vind, ty det är era andetag, ert syre och den energi ni utvinner, det är den som när mig. Genom dig för att i mitt nät lyckas fånga din gnista, cirkulerar jag runt din mun och längs din nacke, ryggrad, dina kotor och revben, hur de syns genom den utmärglade kroppen, så vackert tecknar sig. Det är skönheten jag andas, sårbarheten jag förtär, och det är med era framtider jag fyller mina drömmar. Kärleken och hatet utgör min lägereld, aldrig av egen hand frambringad, följaktligen alstrar den aldrig en tillräcklig värme för att nämnvärt höja temperaturen på mina fingrar, bortom det evigt kylda stadiet blott en kvarts sekund, och alltså fortsätter jag, en skugga genom världarna, innan jag slutligen lär mig att blunda.

Days of sun

Trying to think, write, read, anything, in this goddamn heat, knowing that there’s really only one thing you can do; to lay by the lake, all day and night, watching the sun rise and set, time ticking away. So we lay, with sunrays burning our bodies, playing cards, and I watch the young lovers at my side, who finally dare to touch, though there are eyes everywhere, and there is nothing else. The sun can't really cool us down any longer, an a sensation in my skin tells me that the tone of it is slowly switching.
There is no hunger, and there is no sleep. The lovebirds rest, cuddled-up at the very rock where I stretch out my drained body, thinking that this is by far the best escape.

-

And now, watching the rain pouring down, after another day by the lake, where you forgot every thought to have ever wheightened your mind, does it come back to you?

-

Igår, efter stranden, var bara den här låten:

"You were laying on the carpet
like you're satin in a coffin.
You said, "Do you believe what you're sayin'?"
Yeah right now, but not that often.

Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
Are you dead or are you sleepin'?
God, I sure hope you are dead."

Och frustration.

-

Och jag är tom, värmen suger ut allt. The best escape ey?

Vi snurrar

Efter dagar och nätter av karuseller och åkturer som vänder oppochned och utochin på våra sinnen, där vi fastspända som om det gällde livet dansar och rycks med av de färgglada maskinernas hästkrafter, genom vilka yrseln har blivit norm och mina hjärnceller loopar, vill jag nu bara snurra rätt in i dina armar.
Och vi dansar genom livet. Älskling, ge aldrig upp.

Så stark, glad och vacker, ogenomtränglig, denna fantastiska utstrålning, att man måste ha levt under hennes hud och sett hennes tårar, en smak hennes kinder nästan aldrig får känna, den bränner, för att veta smärtan hon övervinner var dag. Sjukdomen, så okänd men ändå så ihållande, håller stryptag hennes midja, trycker mot hennes hals, och vägrar henne sömn. Hon dansar genom livet, längs gatorna och korridorerna, med ett ständigt leende på läpparna, hon äter sig mätt på livet, spyr upp, och börjar om igen, det finns inget annat sätt. Hon får aldrig nog, and when she's good, she's perfect, and when she's bad, she's always atleast ten times as good as you. Men har du sett henne gråta? Jag skulle kunna dö.
Hon är så jävla vacker, och jag dansar alltid så nära henne jag kan, för livsglädjen smittar av sig, på var människa hon möter. Om jag hade hälften av hennes styrka.

-

Så sjunker jag, var kväll. Fan ta er, och fan ta mig.

Jag har blåmärken över hela kroppen, du borde inte röra mig.

-

När man går nedför en backe i nattens mörker, och är rädd för att snubbla och falla, men samtidigt vet, att det är dit man är på väg i vilket fall, det stundande fallet skyndar bara på händelseförloppet, och insikten att det egentligen inte spelar någon roll, gör ens kliv mer oförsiktiga, och blicken flackar mer och mer upp mot himlen istället för ned mot den ojämna marken, se stjärnorna, överge balanssinnet, och inväntandet av fallet gör en både illamående och förväntansfull. Bit dig i läppen.

-

Dansa med mig.

Ormbunkar

Jag behöver en plats, i Stockholm, där jag kan sitta, skriva, tänka, vadsomhelst. I sommar, för jag klarar inte av det här stället, här finns ingenting, bara mina tankar, och de äter upp sig själv, äter upp mig, varje sommar. Det går inte att trycka bort dem från mitt sinne om det inte finns något att ersätta dem med.
Ge mig någonstans där jag kan andas.

-

Försommar, och det är 30° Celcius även i skuggan, siesta på balkongen och barnkalas vid klipporna, blott en försmak, av jordgubbar med mjölk till frukost, varför inte röda hus med vita knutar, och att vaka vid en ormbunke från midnatt till gryning vid midsommar blott för att se den magi där växten mognar, slår ut och blir hel. Sommarens magi.
Om vi bara ser den, dokumenterar den på alla möjliga sätt, var sekund var timme var dag, målar av, skriver ned, spelar in, fångar dess partiklar i små glasburkar där de är fast för alltid, då, då kanske hettan inte längre kväver våra luftrör och hindrar vår andning, och de osynliga pollen som alltid tårar våra ögon lättar, luften lämnas klar och åter önskar vi andas in den, insupa det glimmande, okända välbekanta.

Barbercue

Vad gör jag, om inte att för evigt lura mig själv?

Jag lovar jag kommer aldrig att falla, det vore min undergång, som att sätta något vasst mot min hud och dra, det kommer aldrig att hända, jag har svurit och svurit det för hela världens smärta, och alltså är det så. Istället ska jag fortsätta vingla, leta mig fram på gatorna med långa ostadiga ben, försöka hitta fast mark, som stilettklackar mot kullersten, minns du, var steg, ett evigt fallande, hindras blott av den andra foten. Och min gång ska en dag bli så jävla beundransvärd, de ska se mig, och de ska viska i varandras öron, prata om hur raciöst jag för mig, och med en sådan säkerhet, sätter den ena foten framför den andra, som att det vore självklart, att det är framåt jag är på väg.
Och nog fan är jag på väg framåt, för alltid, men i olika dimensioner, tiden rör sig som att den aldrig gjort annat, var sekund är för alltid en sekund och inpräntad i världshistorian, i ett sjunkande bibliotek där män som aldrig vill glömma, och önskar att nästa sekund aldrig kommer, dokumenterar förändringen i sina älskarinnors ögon, 1941 tills världen gick under, den dagen, den sista han såg henne, då flygplanet förde honom bort från livet, bort från henne, steg mot himlen, där möter han henne åter, när tiden stannat. Kan du inte det, få den att slå bakut, åtminstone hans hjärta, dåtiden är för smärtsam, handlingar för påtagliga, och nu, nu är för stilla. Han sluter sina ögon, och jag ser den gamla klockan, anno 1918, ticka tidare, mot framtiden, gör detta andetag till historia. Skriv ned det, ty jag är på väg bort, långt bort från det.
I rummet är vi barn som har gått vilse, ser oss än hit och än dit, letar öppningar, människor att fråga om vägen, men de är för stora, för skrämmande, med egna hjärtan och tankar, de kan krossa och det kan bli krossade, i mörka rum med spotlights för att markera vart hörn, där står vi, och ser bara lysen överallt, försöker gå men är för rädda för att snubbla. På marken rötter, sladdar, snäckor, möss, med lysande ögon som flyr ens försök att närma sig, något mindre än en själv, något att hålla om. Se skepnader överallt, och jag är som dig, älskar mörkret såväl som ljuset, och kan aldrig välja sida, istället tyr vi oss till världar kanske alltför långt bort, och glömmer jorden någonstans på väg till Neptunus. Blickstilla svävar vi, lämnar rummet bakom oss, det ligger där nere, tillsammans med allt vi någonsin önskat, och vi för oss mot dimensioner bortom människan.

-

Iron and Wine.

Och vi leker, badar, skrattar, och grillar in sommaren vid en stilla uppvärmd sjö, ser solen gå ned och ge sina sista strålar till våra unga kroppar, första dagen på en sommar, sista dagen på ett år, tillsammans. Vi vill aldrig glömma, vi vill aldrig bli äldre. Ser vi aldrig framåt, tror vi starkt nog, förblir vi.
Låt mig stanna, en plats där jag omöjligt kan gråta, omöjligt tänka, blott se värmen. Nu stannar vi tiden, det är redan försent.

Och ingenting

- När var första gången du insåg att du existerar?
- Jag kan inte inse det, det skulle göra för ont. Ty om jag blott är i mig själv, en fantasi, kan jag omöjligt vara i någon annan.
Du skulle aldrig såras om jag inte fanns i luften du andas in, var atom, i ditt blodomlopp dina nervceller överallt, bröt ned dem med mina ord, känslor, mina ögon. Jag finns inte, ty på så sätt är ansvaret aldrig mitt.

-

Jag kan inte kan inte kan inte kan inte... Just too far away, and I have no idea how to bring anyone closer.

Min iPod Mini är full nu. Det går inte, jag laddar ned musik hela tiden, jag behöver mer plats. Det är ingen som känner för att byta sin 20 gb mot min? C’mon, atleast mine’s prettier. We’ll make a deal, anything.

-

Ni vet, det finns en känsla, den går från ryggraden och skuldrorna, sen vidare genom armarna, ända ut till fingerspetsarna. Och man känner bara för att slå den idioten som just öppnat munnen, så jävla hårt att människan aldrig mer vill tala, den känslan. Tänk dig den i tre år, tänk dig att stå ut med den, det är din vardag, i tre år, du gör ingenting, det rycker i dina fingrar, och du står ut, på samma ställe, hela tiden. Men det slutar inte där, nej, det finns fler känslor med i bilden, dock behöver vi inte ta upp dem så djupt, utan istället blott nämna, att det handlar om förödmjukelse och att bli degraderad till den nivå att själv börjar tro på det som sägs till en.
Så tänk dig den människa som står där, utsätts för detta, dör inuti, sjunker, men pressar bort den insikten från sitt medvetande, och håller sig uppe, kvar. Hon flyttar sig inte, men inte heller faller hon. Är hon stark eller svag?

-

Det behövs inga ord. Du är fulländad, och du är smärta.
Som jag skulle sträcka ut mina händer, fingrar, mitt hjärta och min själ för dig att ta tag i, greppa dem, du måste våga, när du hänger utför ett stup, och sedan länge tappat tron på dina egna händers styrka, tro på mig. Tro på min önskan att lyfta upp dig i mina armar, rädda dig från klippor och branter, så vassa, förrädiska, de finns var än du går. Jag bär dig ned för backen, bort från vinande vindar och örnars skarpa blickar, de som skär sönder dina armar, laser, det finns vassa spetsar överallt att ramla på, rovdjur som aldrig missar en chans, de når dig inte nu. Tro på min helande kraft och ditt hjärta ska få tillbaka sin färg, dina ärr ska läkas och du ska åter våga öppna dina ögon, släppa in ljuset.
För dig skall jag göra allt detta, det är ingenting, jag tror någon kallade det kärlek,
jag kan omöjligt veta. Tillåt mig bara, och jag gör allt.

Som hennes ögon var blåa.

-

Min kropp är ett tempel
genom det kemikalier
de försöker hitta källan
till min andning

som att jag inte har rätt att vara här
.. har jag?

-

Nu tar det stopp. Och jag kan skriva tusen ord och de blir alla fel. Läs:
Och jag står på fel sida om glaset, alltid, det är mitt öde.