Barbercue

Vad gör jag, om inte att för evigt lura mig själv?

Jag lovar jag kommer aldrig att falla, det vore min undergång, som att sätta något vasst mot min hud och dra, det kommer aldrig att hända, jag har svurit och svurit det för hela världens smärta, och alltså är det så. Istället ska jag fortsätta vingla, leta mig fram på gatorna med långa ostadiga ben, försöka hitta fast mark, som stilettklackar mot kullersten, minns du, var steg, ett evigt fallande, hindras blott av den andra foten. Och min gång ska en dag bli så jävla beundransvärd, de ska se mig, och de ska viska i varandras öron, prata om hur raciöst jag för mig, och med en sådan säkerhet, sätter den ena foten framför den andra, som att det vore självklart, att det är framåt jag är på väg.
Och nog fan är jag på väg framåt, för alltid, men i olika dimensioner, tiden rör sig som att den aldrig gjort annat, var sekund är för alltid en sekund och inpräntad i världshistorian, i ett sjunkande bibliotek där män som aldrig vill glömma, och önskar att nästa sekund aldrig kommer, dokumenterar förändringen i sina älskarinnors ögon, 1941 tills världen gick under, den dagen, den sista han såg henne, då flygplanet förde honom bort från livet, bort från henne, steg mot himlen, där möter han henne åter, när tiden stannat. Kan du inte det, få den att slå bakut, åtminstone hans hjärta, dåtiden är för smärtsam, handlingar för påtagliga, och nu, nu är för stilla. Han sluter sina ögon, och jag ser den gamla klockan, anno 1918, ticka tidare, mot framtiden, gör detta andetag till historia. Skriv ned det, ty jag är på väg bort, långt bort från det.
I rummet är vi barn som har gått vilse, ser oss än hit och än dit, letar öppningar, människor att fråga om vägen, men de är för stora, för skrämmande, med egna hjärtan och tankar, de kan krossa och det kan bli krossade, i mörka rum med spotlights för att markera vart hörn, där står vi, och ser bara lysen överallt, försöker gå men är för rädda för att snubbla. På marken rötter, sladdar, snäckor, möss, med lysande ögon som flyr ens försök att närma sig, något mindre än en själv, något att hålla om. Se skepnader överallt, och jag är som dig, älskar mörkret såväl som ljuset, och kan aldrig välja sida, istället tyr vi oss till världar kanske alltför långt bort, och glömmer jorden någonstans på väg till Neptunus. Blickstilla svävar vi, lämnar rummet bakom oss, det ligger där nere, tillsammans med allt vi någonsin önskat, och vi för oss mot dimensioner bortom människan.

-

Iron and Wine.

Och vi leker, badar, skrattar, och grillar in sommaren vid en stilla uppvärmd sjö, ser solen gå ned och ge sina sista strålar till våra unga kroppar, första dagen på en sommar, sista dagen på ett år, tillsammans. Vi vill aldrig glömma, vi vill aldrig bli äldre. Ser vi aldrig framåt, tror vi starkt nog, förblir vi.
Låt mig stanna, en plats där jag omöjligt kan gråta, omöjligt tänka, blott se värmen. Nu stannar vi tiden, det är redan försent.