Och ingenting

- När var första gången du insåg att du existerar?
- Jag kan inte inse det, det skulle göra för ont. Ty om jag blott är i mig själv, en fantasi, kan jag omöjligt vara i någon annan.
Du skulle aldrig såras om jag inte fanns i luften du andas in, var atom, i ditt blodomlopp dina nervceller överallt, bröt ned dem med mina ord, känslor, mina ögon. Jag finns inte, ty på så sätt är ansvaret aldrig mitt.

-

Jag kan inte kan inte kan inte kan inte... Just too far away, and I have no idea how to bring anyone closer.

Min iPod Mini är full nu. Det går inte, jag laddar ned musik hela tiden, jag behöver mer plats. Det är ingen som känner för att byta sin 20 gb mot min? C’mon, atleast mine’s prettier. We’ll make a deal, anything.

-

Ni vet, det finns en känsla, den går från ryggraden och skuldrorna, sen vidare genom armarna, ända ut till fingerspetsarna. Och man känner bara för att slå den idioten som just öppnat munnen, så jävla hårt att människan aldrig mer vill tala, den känslan. Tänk dig den i tre år, tänk dig att stå ut med den, det är din vardag, i tre år, du gör ingenting, det rycker i dina fingrar, och du står ut, på samma ställe, hela tiden. Men det slutar inte där, nej, det finns fler känslor med i bilden, dock behöver vi inte ta upp dem så djupt, utan istället blott nämna, att det handlar om förödmjukelse och att bli degraderad till den nivå att själv börjar tro på det som sägs till en.
Så tänk dig den människa som står där, utsätts för detta, dör inuti, sjunker, men pressar bort den insikten från sitt medvetande, och håller sig uppe, kvar. Hon flyttar sig inte, men inte heller faller hon. Är hon stark eller svag?

-

Det behövs inga ord. Du är fulländad, och du är smärta.
Som jag skulle sträcka ut mina händer, fingrar, mitt hjärta och min själ för dig att ta tag i, greppa dem, du måste våga, när du hänger utför ett stup, och sedan länge tappat tron på dina egna händers styrka, tro på mig. Tro på min önskan att lyfta upp dig i mina armar, rädda dig från klippor och branter, så vassa, förrädiska, de finns var än du går. Jag bär dig ned för backen, bort från vinande vindar och örnars skarpa blickar, de som skär sönder dina armar, laser, det finns vassa spetsar överallt att ramla på, rovdjur som aldrig missar en chans, de når dig inte nu. Tro på min helande kraft och ditt hjärta ska få tillbaka sin färg, dina ärr ska läkas och du ska åter våga öppna dina ögon, släppa in ljuset.
För dig skall jag göra allt detta, det är ingenting, jag tror någon kallade det kärlek,
jag kan omöjligt veta. Tillåt mig bara, och jag gör allt.

Som hennes ögon var blåa.

-

Min kropp är ett tempel
genom det kemikalier
de försöker hitta källan
till min andning

som att jag inte har rätt att vara här
.. har jag?

-

Nu tar det stopp. Och jag kan skriva tusen ord och de blir alla fel. Läs:
Och jag står på fel sida om glaset, alltid, det är mitt öde.