Och allt jag ser, hela tiden, mina förbannade ögon, jag synar, och du är genomskinlig, under huden dina innanmäten, så oskyddade, och jag är lika sårbar, borrar igenom allt, sveper, en kall vind, ty det är era andetag, ert syre och den energi ni utvinner, det är den som när mig. Genom dig för att i mitt nät lyckas fånga din gnista, cirkulerar jag runt din mun och längs din nacke, ryggrad, dina kotor och revben, hur de syns genom den utmärglade kroppen, så vackert tecknar sig. Det är skönheten jag andas, sårbarheten jag förtär, och det är med era framtider jag fyller mina drömmar. Kärleken och hatet utgör min lägereld, aldrig av egen hand frambringad, följaktligen alstrar den aldrig en tillräcklig värme för att nämnvärt höja temperaturen på mina fingrar, bortom det evigt kylda stadiet blott en kvarts sekund, och alltså fortsätter jag, en skugga genom världarna, innan jag slutligen lär mig att blunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar