Espionage

Jag skulle ha en kikare, en liten en á la James Bond, så skulle jag sitta gömd och se på människorna utanför mitt fönster. Deras rörelser, de rena linjerna, rädslorna i deras blickar, alla är vi egentligen öppna böcker, det är bara ingen som förstått sig på att läsa oss än. Jag skulle göra det, och ur allt det skriva ner deras liv, deras mänskliga begär. Var andetag, var önskning som i hemlighet görs då en fallande stjärna korsar deras synfält, och hemligheterna de själva anser så väl begravda. De skulle bli mina och de skulle inte ha en aning om det. Jag skulle samla dem i en klippbok, alla människor jag inte känner, men vet mer om än om min egen familj, mina vänner. Där skulle de bo, förevigade av min bläckpenna, er plats är här. Och utanför mitt fönster fortsätter de att leva sina liv.

-

Mittemot varandra står de, och i deras ögon, de griper tag, så hårt, om den andre, om kärleken. Synar varandra med en sådan ömhet, och så varsamt som att de skulle gå sönder av en alltför hastig blinkning. De leker, se lockelsen i deras beröring, i var rörelse, hur de förför och spelar, mjukt och omärkbart, internt och privat, för alla att se, deras kärlek. Det finns inget annat än dem.
Och de griper så hårt, ty de vet att allt har ett slut, att den enes ögon inte alltid kan vila på den andres, och att berusningen av hennes närhet försvinner då hon ej längre finns vid hans sida.

Så kommer de, oupphörligen, till den plats i tiden, tillfället då hon lämnar honom. Backar, vänder sig om, och går, dock långsamma steg, fyllda av sorg, benen vill föra henne tillbaka, de vill framåt, sliter henne åt olika håll. Men hon vet var hon ska, och hennes rygg är vänd mot honom.
Som hon går, står han kvar på samma ställe. Vill hålla kvar hennes flackande blickar, rastlösa steg. Få henne att se att man inte behöver röra sig för att skapa en orkan. Att en storm inte ens är nödvändig, de minsta vindpustarna, när de kan bo i varandra. Han vill ha vindskydd, hon storm, en som för henne över haven, leder henne på sin väg, och blåser undan fotspåren från stranden.
Och han ler, ty hon lämnar honom bara för en stund. Snart är de åter i varandras armar. Och leendet, det nöjda; där går min kvinna, det ömsinta, klistrat på hans ansikte i blott några sekunder, de nödvändiga. Och det blir tyngre för honom att andas, han börjar flacka med blicken, säkerheten försvinner. Utelämnad, ingenting utan henne. Se barnet i mannen, hans bekymmersrynkor är mycket tydligare nu.

Snart lämnar hon honom för resten av världen, den ligger framför hennes fötter, hon har inget val, att trampa upp nya stigar, där tusentals har gått, det finns ingen vila i hennes ben, hon behöver ny luft. Och hon vill ta honom med, visa vyer och nyanser av hud och liv han aldrig kunnat ana, förändring, resa och älska på andra sidan jordklotet, med honom.
Det är inte möjligt, hon har accepterat det, så hon måste slita sig, följa sig själv. Ty hon vet att hans fötter inte bär honom, och hon kan inte, kan bara inte, bära honom, han vill det inte. Det är en uppofring för stor att göra. Så dölj gråten i halsen, och gå din väg.

"Farewell, you know I wish I could stay. "
Blott en viskning.

Andnöd

Och jag kan prata med en man som kan vackrare ord än mig och tänker djupare tankar om livet, och jag kan känna mig intellektuell trots min förortssvenska och kanske kanske känna att jag faktiskt har en själ och att den faktiskt kan tala. Att orden som sipprar ur den vid tillfälle är vackra, värda någon att läsa, värda mig att vörda. Och jag kan se min potential och veta om att den existerar, samtidigt som jag vet att om jag inte tar tillvara på den, gör något nu, så kommer den att försvinna. Den glöms och göms i dammiga hörn och när den åter tas fram och dammas av otaliga år senare, för allt hon insåg allt hon missat, har den förlorat sin form och gnista av åren i mörker.
När en människa för sent inser allt hon kunnat göra, ser tillbaka på det liv som kunnat vara i ånger, det får aldrig bli jag. Inte så.

Se smärtan bakom varje andetag, jag har en sorts själslig astma, den bryter ut när jag inte längre vet om jag vill orka andas. Som för att håna, eller utmana, tvinga mig att resa mig upp igen - välj själv - kommer andnöden, du vet hur den känns att andas genom ett sugrör, och du vet hur det känns att veta, att var konstlat andetag är frivilligt, du kan lätt återvända till de lungor du älskar eller hatar, de finns ändå där, bakom varje andetag. Men här; att veta att du inte kan sluta, att det inte finns något sugrör att ta bort, det enda som går är att du fortsätter kämpa, det finns ingen medicin mot din astma, du måste ta kontroll över din andning, känna tårarna bränna dina lungor, och du måste vänta på att det går över. Kan du inte acceptera att du inte kan ta fullständiga andetag är du förlorad, kan du inte tillgodogöra dig själv syre är du förlorad, kan du inte tvinga fram styrka ur din arma kropp och klena själ är du förlorad... Du måste orka.
Det är sårbarheten som är katalysatorn. Vi som är svaga av naturen har inget val än att bygga upp en styrka av nederlag och smärta, av allt det vi överlevt, för att kunna klara nästa dag. Och vi måste lura oss själva, för alltid, annars går vi under.

Trycksvärta

Jag har lånat en hög böcker nu (eller, det skulle ha varit en hög om alla de jag velat låna hade funnits på biblioteket, i själva verket blev det bara tre) för nu sätter jag mig, och vill skriva, men det blir inget av mina ord, för jag minns inte hur berättelser är uppbyggda. Jag har inte ens något att bygga upp saker kring, bara ett behov, av att yttra mig, skapa något, fläta samman ord och meningar, foga dem till något.
Så jag läser, slukar alla nya ord, formuleringar, doften av gamla böcker, trycksvärtan från de nya. Och sedan härmar jag, gör en mix av det jag nyss läst och sätter mitt eget namn över, tränger undan skuldkänslorna till förmån för ändamålet; att behovet av att härma kanske så småningom mattas av; och jag har ett eget språk. Som ett barn som lär sig tala. Ordförråd är svåra att skapa.

-

Och i sömnens behagliga land vandrar jag, där alla former, all materia, är mjuk och diffus, otydligt ljummen, där allt det jag tidigare gråtit, inom mig skrikit över, nu är dovt och avlägset. Här frodas inga sorger, inte heller når några förnimmelser av lycka mina sinnen, eller min själ, vilken jag ej kan fastställa huruvida den har återvänt till min kropp eller ej. Jag är ett moln, jag är dimma, uppbyggd av vattenmolekyler, så labila sammansättningar, snart faller regnet, snart löses jag upp i mina beståndsdelar och dimman kondenseras mot mitt fönster, en sensommarnatt, och en mygga surrar runt mitt öra.
Jag vandrar utan fötter, mina ögon sveper förbi landskapen utan att notera dem, som att nervcellerna i min hjärna har domnats av, helt lämnat mig åt mitt öde. Likväl som jag är utelämnad klarar jag mig alltid, är det inte min livsfilosofi, jag behöver inga vingar för att flyga, och är ej som sömngångaren som väcks av ett smärtsamt fall, nedför trappan; som ett barn på en omedveten upptäcksfärd, istället fasas känslan ur, sinnena återvänder. Sakta sakta börjar jag känna min hunger, och mina ögon uppfattar nu mer än ett bländande ljus. Långsamt kommer till mig insikten om att jag lever, inte bara i den bemärkelse att mina vitala organ fungerar, nej, mina ögon är vidöppna. Och jag ser, jag ser hur världen ligger framför mina fötter, i dessa ögonblick, när det kan blåsa orkan och jag inte märker den minsta vindpust, utan istället är lyhörd för min egen själ, och dess sinnen, så häpnandsväckande, att jag lever.
...

Gångvägar

Så sitter jag och påstår att dagen var vacker. Hela dagen. I’ve got sunhine on a cloudy day. När de förbannade mig, när alla runt mig var så främmande till det jag andas för, när planer krossades, missämja groddes, och jag såg hur människor mådde skit. En dag då solen sken, jag skrattade och glömde allt, vi skämtade och trivdes, då jag kunde sitta och verkligen tänka, lyssna på musik och andas. Det var en vacker dag, för just nu är den vacker. Jag förvrider inte alls saker så att de passar mig.. Och jag tror inte jag ska lista upp saker sådär igen, det känns bättre att förtränga, eller snarare undvika allt onödigt ont. Oavsett om det varit, är, eller kan förhindras.
Det verkar inte uppskattas att jag gör det.

Och i mina ögon, blott längtan till dig.

Jag har hittat ett nytt sätt jag kan ha mitt hår på. Det är rätt coolt.
(Intresseklubben noterar)
Och appropå intresseklubben, så måste nog knapp.nu ha bra mycket grymmare ägare än vad man kanske först tror; kolla in knappnytt.

-

Jag gick vid hennes sida nästan varje dag i ett år. Vägen var alltid densamma, men kunde skifta så i färg och ljus att den aldrig tappade sin glans. Man kan fråga sig hur fötrollande en vanlig asfalterad gångväg i en vanlig asfalterad förort kan vara, men ni har inte varit där, ni har inte sett den som jag. Bredvid mig alltid hon, det gjorde vart löv, vart gruskorn, förgyllt...
...

Nationaldag

Idag är för popmusik, för att återknyta gamla band, för att drömma, för att skratta oansträngt och för att faktiskt anstränga sig. Ty det finns så mycket, och jag låtsas bara att jag flyter. Idag flaggar vi.

-

I've got a quote for you. I have no idea where it's from, but you gotta love it.

"Everyone else falls in love. I want to fly in love. Because falling in love will just pull me down, but flying will lift me up."

I wouldn't mind falling either though. Being pulled down, is it just me, or doesn't that seem neccessary, even beautiful? You know, the whole "no good without evil, no love without hate and no being lifted up without being pulled down"-speech.
Because isn't love falling, being devoted to someone, looking into somebody's eyes, drowning in them. What is that if not falling? It doesn't have to be a bad thing. Falling is what lifts you up.
But flying.. I would never dare to look down.

-

Det här är gammalt:

Jag undrar om något kan slå det här.
I så fall; ge mig bevis!
Inte för att jag har bråttom, vid någon punkt i ens liv kan det vara bra att inse, att dagarna ändå är räknade.
Men inte än, nej.
Än finns all tid, och även den är obetydlig.
(Som dina ögon, de finns bara där ändå. För att håna? Minna om att du är ett misstag. Eller kanske bara en kvarleva? Som en historiker dras till damm, jag kan inte låta bli. Du är för mig alltid mer, alltid mindre.)

Människan underskattar sig själv, vad hon är i stånd att känna. Styra. Hon tycks tro att hon är en bricka, eller än mer en punkt. Inte något annat än en konsekvens, och aldrig sin egen.
Saker sker, världen förändras. Hon intar, nej hon är alltid på sin plats, drar sina drag. För eller emot. Oavsett vem, hon är alltid en bricka. Ändå tillåts hon inte erkänna sig själv som en skapelse, ett instrument. Eller att hon själv kan reglera sitt flöde.
Hon är sitt eget verktyg.
Ja. Oavsett varför så är hon.
Men hon nyttjar inte detta, utan är bara. Som ett dammkorn!
Hon finner sig, önskar inte utforska. Ej kan hon heller glädjas.
Dumdristig!
Det är människan.

Ett

Det här är en blogg, alltså. Min, till och med. Och den är grymt egocentrisk, jag måste förvarna er. Den är för att jag ska få en chans att skriva, för att tvinga mig att skriva. Ty jag tror jag kan allt i världen, likväl stannar det i mina tankar. Jag agerar aldrig ut det. Vem vet om det ens är jag?
Så planen lyder att allt detta; alla tankar, känslor, alla hänsynslösa planer och allt självhat, ömhet, allt detta måste få en plats. Och det är här. Visst.
Enjoy.

Jag höjer allt så högt över marken att jag själv inte når det längre, och då slutar det att vara jag.

Ta min dagbok, den är ingenting. Den ligger där för alla att läsa, och mitt liv är alltså en öppen bok, dock bakom stängda dörrar. Ingen skulle någonsin konfrontera mig med innehållet i den. Min dagbok är ett fönster för de som vill läsa den, och den visar lite, kanske ibland för mycket, och inte sällan snedvridet, mitt liv för tillfället. Jag lämnar inte längre ut mig själv i den. Den ligger ju ändå där för alla att läsa.

-

Och att det aldrig kommer att bli så. Jag känner mig själv äcklas, och inser att jag inte är den jag trott mig vara. Jag kan bli skrämd, drömma och fantisera, jag kan avskräckas, av det stora, det jag inte vågar tala om. Är det känsligt, är det ingenting alls? Det är för mig okänt. Men i mina fingerspetsar, det är ett begär, en sorts vridning, och min längtan har aldrig varit större. Kom närmare.
Så kommer detta, och jag drar mig impulsivt tillbaka. Varför? Alla timmar framför spegeln och jag har bara sett mig själv, jag ville utforska dina ögon, blundandes. Jag trodde aldrig...

Att tro sig vara större, bättre. Det är där jag kommer att stupa.



Det här var i våras:

Genom dagarna går jag, jag låtsas att det är vad jag vill.

Genom luften, den friska den klara fylld med vår som får en att kvävas, gick jag. I en vårjacka jag kan snubbla över för att den för att den tar stryptag om min midja; den som minskar och minskar i omfång. Och jag blir så jävla snygg i min jacka, ser sofistikerad och snobbig ut, popig om jag vill. Nästan skör.

Jag går där, och gatorna är fyllda av grus och värmda av solen, och jag tänker inte, för det är så det är. Världen är så vacker, och jag mår så illa att jag inte kan se, ens vända huvudet för att skydda mig mot solen. Den bländar mig som himlen, så starkt blå och ren att ingen ser allt skit som gömmer i tomheten. Det fastnar i min hals, stockar sig.
Och jag tänker inte, för det är så det är. Och att vara tvungen att sätta sig på en bänk för att andas när man bara är 17 år, och samtidigt anse att naturen är ganska god mot en, det är bara normalt. Naturen är god mot mig, den ger mig vår, snart återfår kanske mina fingrar sin färg.

Jag älskade faktiskt den här dagen, allt var så vackert. Jag har börjat inse att min kropp kanske inte riktigt klarar av mig, att jag går upp på morgonen, att jag inte äter som jag borde och att jag inte riktigt vågar gråta. Det är ganska många ljud som aldrig kommer ut ur min kropp, det måste tära. Och de tankarna som lagras, de som aldrig fått något bollplank, de kanske äter upp mig inifrån. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra den nöjd, men det här ignorerandet jag håller på med hjälper nog inte. Varför fick jag en sådan känslig kropp till ett så hänsynslöst sinne?

Och fan ta systemet. Fan ta att man måste jobba varje ledig sekund, plugga tills man stupar för att få ett bra jobb för att få en bra pension för att kunna leva, snarare bli placerad på ett bra vårdhem när man är sjuttio. Fan ta att man inte kan sitta hela livet på en sten och skriva om hur gräset växer eller hur ens älskare visslar tillsammans med fåglarna.
Jag ska plugga och jag ska inte stupa, för jag stupar inte, bara mitt i natten ibland i badrummet när jag inte orkar med allas smärta längre, och vissa tårar bara måste komma ut, men ingen ser mig falla och jag är en sån som klarar mig, med ambitioner och ett bra jobb och sen lever jag kanske i exil för det börjar bli lite jobbigt att träffa människor. Den enda jag vill träffa är honom, och allt han gör är att falla. Har jag tur kanske han faller ända ned till mig, för han är verkligen för långt borta och jag har börjat bli seriöst beroende av honom.


Och jag har inget att skriva. Dagarna går, och lovet sovs bort på en balkong i illusionen att det är sommar. Att vindarna inte är kyliga, allt som behövs i världen är lite sol.
Jag kan drömma och titta ut, längtansfullt se på min mobil och i samma stund få ett sms. Varsamt varsamt, för jag vet vem det är från. Man måste vara varsam. Om jag hade honom vid mig just nu så skulle jag visa honom, och han skulle aldrig mer tveka. Det är inte något man skriver i ett sms, men jag vill att han ska veta. Och vi ska värma varandra.
Man låtsas att det är sommarlov, inget annat. Att det faktiskt är tillåtet att söla bort dagarna, det finns inga ”ska göra”. Och när man tror det, är allt frid. Men jag måste ha blivit ärrad av verkligheten, ty för mig är det omöjligt att tro. I mitt bakhuvud fylls jag av måsten.. borden.
Men allt går att tränga bort.

Tänk - Vad tiden kan gå fort. Jag minns den där dagen. Den var vacker, och jag mådde skit.

-

Hon övergav den tanken. Att det skulle kunna finnas attraktion utan blickar, liv utan ögon, det var bara löjligt.
- Hur kan jag se kärleken om jag inte kan se? menade hon. Ty färger, och värme, gnistor, är något man måste se för att kunna känna, uppfatta. Och i det ögonblicket blev hon den hon aldrig trott, hon dömde ut allt större än henne. Kärleken, även den hon älskade. (Löjligt! Hon älskade honom inte, han var en hägring.. Omöjlig, och ouppnåelig. Som en dröm av kärleken, den som går in i ens faktiska hjärta. Vänta, nej.. Han var ofullständig! Det var han, ja, så var det. En är inte ouppnåelig som inte kan ge allt en vill ha.) Hon skakade bort alla hans ord och öppnade ögonen. Runt dem lade hon färger och hon döljde sina ärr.

En våning under henne satt de som levde, de som var riktiga, och en av dem var snart hennes. Med ögon som trollband och smekte henne som vatten, hon gick ned för trapporna och fick honom att bara se henne.
Han var av kött och blod. Är vi inte alla?