Espionage

Jag skulle ha en kikare, en liten en á la James Bond, så skulle jag sitta gömd och se på människorna utanför mitt fönster. Deras rörelser, de rena linjerna, rädslorna i deras blickar, alla är vi egentligen öppna böcker, det är bara ingen som förstått sig på att läsa oss än. Jag skulle göra det, och ur allt det skriva ner deras liv, deras mänskliga begär. Var andetag, var önskning som i hemlighet görs då en fallande stjärna korsar deras synfält, och hemligheterna de själva anser så väl begravda. De skulle bli mina och de skulle inte ha en aning om det. Jag skulle samla dem i en klippbok, alla människor jag inte känner, men vet mer om än om min egen familj, mina vänner. Där skulle de bo, förevigade av min bläckpenna, er plats är här. Och utanför mitt fönster fortsätter de att leva sina liv.

-

Mittemot varandra står de, och i deras ögon, de griper tag, så hårt, om den andre, om kärleken. Synar varandra med en sådan ömhet, och så varsamt som att de skulle gå sönder av en alltför hastig blinkning. De leker, se lockelsen i deras beröring, i var rörelse, hur de förför och spelar, mjukt och omärkbart, internt och privat, för alla att se, deras kärlek. Det finns inget annat än dem.
Och de griper så hårt, ty de vet att allt har ett slut, att den enes ögon inte alltid kan vila på den andres, och att berusningen av hennes närhet försvinner då hon ej längre finns vid hans sida.

Så kommer de, oupphörligen, till den plats i tiden, tillfället då hon lämnar honom. Backar, vänder sig om, och går, dock långsamma steg, fyllda av sorg, benen vill föra henne tillbaka, de vill framåt, sliter henne åt olika håll. Men hon vet var hon ska, och hennes rygg är vänd mot honom.
Som hon går, står han kvar på samma ställe. Vill hålla kvar hennes flackande blickar, rastlösa steg. Få henne att se att man inte behöver röra sig för att skapa en orkan. Att en storm inte ens är nödvändig, de minsta vindpustarna, när de kan bo i varandra. Han vill ha vindskydd, hon storm, en som för henne över haven, leder henne på sin väg, och blåser undan fotspåren från stranden.
Och han ler, ty hon lämnar honom bara för en stund. Snart är de åter i varandras armar. Och leendet, det nöjda; där går min kvinna, det ömsinta, klistrat på hans ansikte i blott några sekunder, de nödvändiga. Och det blir tyngre för honom att andas, han börjar flacka med blicken, säkerheten försvinner. Utelämnad, ingenting utan henne. Se barnet i mannen, hans bekymmersrynkor är mycket tydligare nu.

Snart lämnar hon honom för resten av världen, den ligger framför hennes fötter, hon har inget val, att trampa upp nya stigar, där tusentals har gått, det finns ingen vila i hennes ben, hon behöver ny luft. Och hon vill ta honom med, visa vyer och nyanser av hud och liv han aldrig kunnat ana, förändring, resa och älska på andra sidan jordklotet, med honom.
Det är inte möjligt, hon har accepterat det, så hon måste slita sig, följa sig själv. Ty hon vet att hans fötter inte bär honom, och hon kan inte, kan bara inte, bära honom, han vill det inte. Det är en uppofring för stor att göra. Så dölj gråten i halsen, och gå din väg.

"Farewell, you know I wish I could stay. "
Blott en viskning.