Trycksvärta

Jag har lånat en hög böcker nu (eller, det skulle ha varit en hög om alla de jag velat låna hade funnits på biblioteket, i själva verket blev det bara tre) för nu sätter jag mig, och vill skriva, men det blir inget av mina ord, för jag minns inte hur berättelser är uppbyggda. Jag har inte ens något att bygga upp saker kring, bara ett behov, av att yttra mig, skapa något, fläta samman ord och meningar, foga dem till något.
Så jag läser, slukar alla nya ord, formuleringar, doften av gamla böcker, trycksvärtan från de nya. Och sedan härmar jag, gör en mix av det jag nyss läst och sätter mitt eget namn över, tränger undan skuldkänslorna till förmån för ändamålet; att behovet av att härma kanske så småningom mattas av; och jag har ett eget språk. Som ett barn som lär sig tala. Ordförråd är svåra att skapa.

-

Och i sömnens behagliga land vandrar jag, där alla former, all materia, är mjuk och diffus, otydligt ljummen, där allt det jag tidigare gråtit, inom mig skrikit över, nu är dovt och avlägset. Här frodas inga sorger, inte heller når några förnimmelser av lycka mina sinnen, eller min själ, vilken jag ej kan fastställa huruvida den har återvänt till min kropp eller ej. Jag är ett moln, jag är dimma, uppbyggd av vattenmolekyler, så labila sammansättningar, snart faller regnet, snart löses jag upp i mina beståndsdelar och dimman kondenseras mot mitt fönster, en sensommarnatt, och en mygga surrar runt mitt öra.
Jag vandrar utan fötter, mina ögon sveper förbi landskapen utan att notera dem, som att nervcellerna i min hjärna har domnats av, helt lämnat mig åt mitt öde. Likväl som jag är utelämnad klarar jag mig alltid, är det inte min livsfilosofi, jag behöver inga vingar för att flyga, och är ej som sömngångaren som väcks av ett smärtsamt fall, nedför trappan; som ett barn på en omedveten upptäcksfärd, istället fasas känslan ur, sinnena återvänder. Sakta sakta börjar jag känna min hunger, och mina ögon uppfattar nu mer än ett bländande ljus. Långsamt kommer till mig insikten om att jag lever, inte bara i den bemärkelse att mina vitala organ fungerar, nej, mina ögon är vidöppna. Och jag ser, jag ser hur världen ligger framför mina fötter, i dessa ögonblick, när det kan blåsa orkan och jag inte märker den minsta vindpust, utan istället är lyhörd för min egen själ, och dess sinnen, så häpnandsväckande, att jag lever.
...