Andnöd

Och jag kan prata med en man som kan vackrare ord än mig och tänker djupare tankar om livet, och jag kan känna mig intellektuell trots min förortssvenska och kanske kanske känna att jag faktiskt har en själ och att den faktiskt kan tala. Att orden som sipprar ur den vid tillfälle är vackra, värda någon att läsa, värda mig att vörda. Och jag kan se min potential och veta om att den existerar, samtidigt som jag vet att om jag inte tar tillvara på den, gör något nu, så kommer den att försvinna. Den glöms och göms i dammiga hörn och när den åter tas fram och dammas av otaliga år senare, för allt hon insåg allt hon missat, har den förlorat sin form och gnista av åren i mörker.
När en människa för sent inser allt hon kunnat göra, ser tillbaka på det liv som kunnat vara i ånger, det får aldrig bli jag. Inte så.

Se smärtan bakom varje andetag, jag har en sorts själslig astma, den bryter ut när jag inte längre vet om jag vill orka andas. Som för att håna, eller utmana, tvinga mig att resa mig upp igen - välj själv - kommer andnöden, du vet hur den känns att andas genom ett sugrör, och du vet hur det känns att veta, att var konstlat andetag är frivilligt, du kan lätt återvända till de lungor du älskar eller hatar, de finns ändå där, bakom varje andetag. Men här; att veta att du inte kan sluta, att det inte finns något sugrör att ta bort, det enda som går är att du fortsätter kämpa, det finns ingen medicin mot din astma, du måste ta kontroll över din andning, känna tårarna bränna dina lungor, och du måste vänta på att det går över. Kan du inte acceptera att du inte kan ta fullständiga andetag är du förlorad, kan du inte tillgodogöra dig själv syre är du förlorad, kan du inte tvinga fram styrka ur din arma kropp och klena själ är du förlorad... Du måste orka.
Det är sårbarheten som är katalysatorn. Vi som är svaga av naturen har inget val än att bygga upp en styrka av nederlag och smärta, av allt det vi överlevt, för att kunna klara nästa dag. Och vi måste lura oss själva, för alltid, annars går vi under.