Ett

Det här är en blogg, alltså. Min, till och med. Och den är grymt egocentrisk, jag måste förvarna er. Den är för att jag ska få en chans att skriva, för att tvinga mig att skriva. Ty jag tror jag kan allt i världen, likväl stannar det i mina tankar. Jag agerar aldrig ut det. Vem vet om det ens är jag?
Så planen lyder att allt detta; alla tankar, känslor, alla hänsynslösa planer och allt självhat, ömhet, allt detta måste få en plats. Och det är här. Visst.
Enjoy.

Jag höjer allt så högt över marken att jag själv inte når det längre, och då slutar det att vara jag.

Ta min dagbok, den är ingenting. Den ligger där för alla att läsa, och mitt liv är alltså en öppen bok, dock bakom stängda dörrar. Ingen skulle någonsin konfrontera mig med innehållet i den. Min dagbok är ett fönster för de som vill läsa den, och den visar lite, kanske ibland för mycket, och inte sällan snedvridet, mitt liv för tillfället. Jag lämnar inte längre ut mig själv i den. Den ligger ju ändå där för alla att läsa.

-

Och att det aldrig kommer att bli så. Jag känner mig själv äcklas, och inser att jag inte är den jag trott mig vara. Jag kan bli skrämd, drömma och fantisera, jag kan avskräckas, av det stora, det jag inte vågar tala om. Är det känsligt, är det ingenting alls? Det är för mig okänt. Men i mina fingerspetsar, det är ett begär, en sorts vridning, och min längtan har aldrig varit större. Kom närmare.
Så kommer detta, och jag drar mig impulsivt tillbaka. Varför? Alla timmar framför spegeln och jag har bara sett mig själv, jag ville utforska dina ögon, blundandes. Jag trodde aldrig...

Att tro sig vara större, bättre. Det är där jag kommer att stupa.



Det här var i våras:

Genom dagarna går jag, jag låtsas att det är vad jag vill.

Genom luften, den friska den klara fylld med vår som får en att kvävas, gick jag. I en vårjacka jag kan snubbla över för att den för att den tar stryptag om min midja; den som minskar och minskar i omfång. Och jag blir så jävla snygg i min jacka, ser sofistikerad och snobbig ut, popig om jag vill. Nästan skör.

Jag går där, och gatorna är fyllda av grus och värmda av solen, och jag tänker inte, för det är så det är. Världen är så vacker, och jag mår så illa att jag inte kan se, ens vända huvudet för att skydda mig mot solen. Den bländar mig som himlen, så starkt blå och ren att ingen ser allt skit som gömmer i tomheten. Det fastnar i min hals, stockar sig.
Och jag tänker inte, för det är så det är. Och att vara tvungen att sätta sig på en bänk för att andas när man bara är 17 år, och samtidigt anse att naturen är ganska god mot en, det är bara normalt. Naturen är god mot mig, den ger mig vår, snart återfår kanske mina fingrar sin färg.

Jag älskade faktiskt den här dagen, allt var så vackert. Jag har börjat inse att min kropp kanske inte riktigt klarar av mig, att jag går upp på morgonen, att jag inte äter som jag borde och att jag inte riktigt vågar gråta. Det är ganska många ljud som aldrig kommer ut ur min kropp, det måste tära. Och de tankarna som lagras, de som aldrig fått något bollplank, de kanske äter upp mig inifrån. Jag vet inte vad jag ska göra för att göra den nöjd, men det här ignorerandet jag håller på med hjälper nog inte. Varför fick jag en sådan känslig kropp till ett så hänsynslöst sinne?

Och fan ta systemet. Fan ta att man måste jobba varje ledig sekund, plugga tills man stupar för att få ett bra jobb för att få en bra pension för att kunna leva, snarare bli placerad på ett bra vårdhem när man är sjuttio. Fan ta att man inte kan sitta hela livet på en sten och skriva om hur gräset växer eller hur ens älskare visslar tillsammans med fåglarna.
Jag ska plugga och jag ska inte stupa, för jag stupar inte, bara mitt i natten ibland i badrummet när jag inte orkar med allas smärta längre, och vissa tårar bara måste komma ut, men ingen ser mig falla och jag är en sån som klarar mig, med ambitioner och ett bra jobb och sen lever jag kanske i exil för det börjar bli lite jobbigt att träffa människor. Den enda jag vill träffa är honom, och allt han gör är att falla. Har jag tur kanske han faller ända ned till mig, för han är verkligen för långt borta och jag har börjat bli seriöst beroende av honom.


Och jag har inget att skriva. Dagarna går, och lovet sovs bort på en balkong i illusionen att det är sommar. Att vindarna inte är kyliga, allt som behövs i världen är lite sol.
Jag kan drömma och titta ut, längtansfullt se på min mobil och i samma stund få ett sms. Varsamt varsamt, för jag vet vem det är från. Man måste vara varsam. Om jag hade honom vid mig just nu så skulle jag visa honom, och han skulle aldrig mer tveka. Det är inte något man skriver i ett sms, men jag vill att han ska veta. Och vi ska värma varandra.
Man låtsas att det är sommarlov, inget annat. Att det faktiskt är tillåtet att söla bort dagarna, det finns inga ”ska göra”. Och när man tror det, är allt frid. Men jag måste ha blivit ärrad av verkligheten, ty för mig är det omöjligt att tro. I mitt bakhuvud fylls jag av måsten.. borden.
Men allt går att tränga bort.

Tänk - Vad tiden kan gå fort. Jag minns den där dagen. Den var vacker, och jag mådde skit.

-

Hon övergav den tanken. Att det skulle kunna finnas attraktion utan blickar, liv utan ögon, det var bara löjligt.
- Hur kan jag se kärleken om jag inte kan se? menade hon. Ty färger, och värme, gnistor, är något man måste se för att kunna känna, uppfatta. Och i det ögonblicket blev hon den hon aldrig trott, hon dömde ut allt större än henne. Kärleken, även den hon älskade. (Löjligt! Hon älskade honom inte, han var en hägring.. Omöjlig, och ouppnåelig. Som en dröm av kärleken, den som går in i ens faktiska hjärta. Vänta, nej.. Han var ofullständig! Det var han, ja, så var det. En är inte ouppnåelig som inte kan ge allt en vill ha.) Hon skakade bort alla hans ord och öppnade ögonen. Runt dem lade hon färger och hon döljde sina ärr.

En våning under henne satt de som levde, de som var riktiga, och en av dem var snart hennes. Med ögon som trollband och smekte henne som vatten, hon gick ned för trapporna och fick honom att bara se henne.
Han var av kött och blod. Är vi inte alla?