//en förvrängning

och jag skulle skölja bort
hans läppar från min hud
de var ändå inte, menade att stanna

-

Det går inte längre. Mitt språk har förvridits och förvrängts och habibi, vi snurrar tillsammans. Jag vågar inte, sätta min penna mot pappret, för orden där, stannar. Så fingrar mot tangenter, de flyter fram och orden meningarna som skapas, saknar det, som får vissa att se det som värt att läsas. Hur tänker de, de som säger, att ditt är inte lika värt, inte lika fint. Som oss.

I takt med att jag snurrar, slutar jag tänka på de runtomkring mig. Deras former när de iaktar mig, smetas ut. Men deras ögon, deras ögon är klara och uttrycken i dem, flyger genom mitt hår snuddar vid min kind, och åker vidare ut i luften. Kvar är deras avtryck på min hornhinna, de vackra, som såg innanfär färgerna.
Marken har frusit. Vi ville visa hur värmen fortfarande fanns kvar, ett sista ryck, hur vattnet kylde ned oss. Efteråt, frös världen. Nu är den stelnad och jag glider på gatorna, halkar men slår sällan i marken. Det är ett sorts liv, som är värt att testa.

När jag talar kommer orden ut i fel ordning.
Finns det överhuvudtaget något att säga?
Jag ska uttala ditt namn på tjugo olika språk och vacker du ska välja det du gillar bäst och jag ska skriva det på alla sorters papper, det ska pryda mina väggar. Minna, om hur mycket, som egentligen finns.

toblerone

Som han drog dig mot sig din kropp pressad mot hans och hans rygg mot kylskåpsväggen. Som du lekte med hans läppar det tjocka krulliga håret och hans åtrå. Lämnade honom med en lätt kyss, morgonen därpå, och ord som fjädrar mot hans skägg, en sista strykning med dina fingrar längs hans ansikte.
Och som skratten aldrig slutade, det tog timmar för solen att stiga upp sprida sitt ljus över hyreshuset, det fanns inga fler tv-spel att spela, den vackra snarkade och vaknade inte av svordomar åt tekkenfigurer eller hysteriska skrattanfall.
Och på irrvägar till tågstationen, började dagen eller slutade natten?

Mitt språk har lämnat mig, men orden, de lever kvar i fingrarna
Ge mig dina, jag gör dem till toblerone
med små små mjuka bitar en smak av honung
i chokladen som dina händer sammanflätade med mina
jag slickar smaken från dina läppar

Hon försökte flyga

Och med glad musik dunkandes i öronen, stannar jag aldrig.

En gång sade jag, att jag ska göra revolt mot alla poetiska flickor som sitter i sina rum och tittar ut. Jag sade jag ska se världen, så jag gick utanför dörren, andades in luften, och jag såg inte, jag var en del av. Nu såg jag in, mot den som satt kvar, och såg ut. Och inte visste vem jag var, en av dom, som tagit steget för att uppleva, och för att undersöka om luften var lika frisk som jag beskrivit den.
Jag satte mitt andra andetag i halsen, men sedan var jag fast.


Min vän försökte flyga förbi världens ände
till vakuumet där hon kunde vila
men hon slog i dess kant på vägen ut
och vaknade på den smutsiga marken marken nästa morgon
med en huvudvärk bortom denna jord

ni vet, med känsla

det är som att klä av sig naken på scen och vänta sig någon reaktion annan än ( )
men kejsaren har nya kläder och en dräkt av spott som vanligt, eller kanske bara i dina drömmar men du vågar ändå inte visa upp din nya kjol för den kan bara kemtvättas


och slåss bara för att ha något att syssesätta händerna med lägg ihop ett plus ett nya svordomar bara för att de gamla alla ord har mist sin klang
du måste röra på dig
genom natten med säkra steg men solen går alltid upp tillslut
och stilla på en stol lysrören synliggör du är utblottad, i ringen kan du åtminstone alltid inta försvarsställning
och skrik bögjävel åt hela världen men tror du att någon lyssnar
din tid är över

i ringen, du rör dig åtminstone
avancera med du kan aldrig ta dig därifrån
utan att först, stanna till
[pang]

-

ni vet med känsla
och jag skulle också kunna skrika bögjävel åt hela världen
eller fitta och kuk sådär bara för att provocera och visa hur duktig jag är som faktiskt vågar, men det var åratal sedan någon ryckte på ögonbrynen
tar jag livet av mig är jag bara patetisk lever jag är jag otacksam
men haja till folk jag finns, även naken och stum och döv och även mitt hjärta finns
och på något vänster är det vadjagängör sammankopplat med min hjärna

nervimpulser
välj hur de ska se ut
eller låt världen (och den krossar dig)

Så flyg, med mig

Det är som, jag har slutat tänka, så jag har slutat skriva. Det är som att jag bara flyger och så länge jag blott njuter av utsikten är allt underbart, men när jag börjar reflektera över min höjd, finner jag, att det alltid är hon som lyft mig upp, tagit mig under sina vingar. Men jag flyger, jag flyger och vinden smeker min hud och jag börjar känna mina vingar, de växer från sidan av mina revben, där jag med små små nålar planterat in hundratals stjärnor. Att ledsaga, eller blott visa en karta.

Ni vet när allt man vill är att någon bara ska ta ens hand och hålla kvar den, då är det bra, att man inte tänker.


Men världen är ändå densamma och stjärnorna dansar utmed mina armar och mänskligheten löser omedvetet, sina egna problem på de mest grymmaste sätt, här sitter jag och jag lyfter från marken. Ta min hand, och håll den kvar.

Snart, benke, snart.
Men jag ska stjäla ditt leende, för med det inbäddat i orden vinner jag nobelpriset.
Och med formeln för dina läppar, ytterligare ett.
Snart..

Blåmärken

Och jag skriver saker. Lägger upp dem, för att bevisa något. Försöker visa att jag faktiskt skriver. att jag faktiskt kan. Att det inte är för inget. För hade jag inget att göra, av det jag skrev, skulle jag inte skriva det. Så en enda besökare, makes it worth my while.

Det är skrämmande, hur jag lever för att bli sedd.

-

Hon frågade om dina blåmärken idag, du gick barbent och lät volangerna smeka din hud. Men vände bort blicken och försökte dra ned kjoltyget litet längre över de långa benen. Sade att du inte visste. Ty vad skulle du säga, att det skedde om natten, ett resultat av dina drömmar?
Att du varje natt försöker fly från där du fastnar i samma stund du går in i sömnen. En ökensavann, med berg och skuggor och sand. Där finns inga låsta dörrar, inget galler som håller dig inne. Och du ligger längs en sluttning, med ögonen fästa mot natthimlen, eller det vackra blåa, en gam kretsar i luften några kilometer bort. Du vet inte var du är, och du vill tillbaka. Men var gång du reser dig upp, prövar dina ben och springer, slår en käpp undan benen för dig. Om och om, när den har fällt dig, försöker den krossa dina ben. Varje flisa, till en fint pulver. Tills du inte längre kan röra på dig, välja huruvida dina ögon ska vara öppna eller inte. Och vem som håller i käppen, ser du ändå aldrig.
Hur rädd du är för att somna, och än mer för att du inte har något att gå på när du vaknar om morgonen. Och varje gång dina knän viker sig, får du hjärtklappning.

-

Och jag går bara in i det nu, in i orden.
Ibland kräver jag inget mer.
Men om jag låter mig, sluka dem, slukas till sist även jag.
Och inne i dem, omgiven av det svarta, hittar jag inte längre,
vägen till hans leende, hans fingrar i mitt hår.
Eller de runtomkring mig, som inte själva valt,
men likväl, drunknar.
Och här vältrar jag mig.

För det går inte, att säga emot.
Hans ord är så jävla vackra.

Så flyg, flyg

Hey det blir så mycket saker just nu, och jag vill bara skriva ned hela världen på ett papper, för att riva det i bitar och kasta ut den över en klar natthimmel, så jag kan lämnas ifred med utsikten.
För den är, all things put aside, så jävla vacker.

"I got a man to stick it out
And make a home from a rented house
And we'll collect the moments one by one
I guess that's how the future's done "

Ibland, märker jag, hur jävla ung jag egentligen är. Liten.
Och då, vet jag inte längre, hur redo jag egentligen är, för världen.
(så riv den i bitar)

-

The way you play with my hair.


(Och hon är som pappersbitarna, som världen,
som splittras och sprids ut, och alla tror,
att de får ta, delarna som de vill.
De försöker fånga dem i luften,
hoppar, gör virvlar i vinden,
när hon försöker samla ihop sig själv,
för att kunna flyga, bortom världens ände
I vakuumet, kan hon vila.)