Sov, om en timme går solen upp

Någonstans, i sömnlösheten, tappar man lusten att somna. Som att det inte längre är värt det. Man tänker sig det, som hindrar en. (Gör en lista:) Klarheten, tankarna, planeringen, uppspeltheten, illamåendet, kramperna, tröttheten, det mentala kringdrivandet, idéerna, hjälplösheten. Tänker sedan, som den människa av ordning och förnuft, man formats: ”Hur skall jag, blott en människa, försvagad, kunna övervinna, allt detta? Och enbart för, ett par timmars sömn, vila. En sådan hård kamp, för så lite, tänk allt jag istället kan göra. Jag kan inte sova, så jag ska inte sova.”
Och man pendlar sedan, mellan önskan att somna in, slippa detta, för egentligen, allt du vill är att om morgonen drömma, och vakna för möjligheten att åter kunna somna in och gå tillbaka till drömmen, och den tjurskalliga känslan att, det ska inte vara så svårt, då kan jag lika gärna strunta i det, och göra nytta, eller njuta, av min tid här, denna natt.

Och det ljusnar, fåglarna kvittrar, utanför ditt öppna fönster, på vid gavel för att du ska känna dig närmare världen, och de som är för långt borta. Låt vinden föra med din omfamning, då de inte kan höra dina böner. Ljuset, även till dem.
Och gör, allt du har all tid i världen att utföra om dagen, eller glöm, blott bort dig, i musiken, orden, och teorierna. Gråt över det hopplösa, le över det värdefulla, och vet, att stunden kommer, då du måste somna.

(Töm mig, på allt, blir det bättre då? )

Godnatt.