Vi väntar på nattbussen med tysta människor med ditlagda miner. Ditlagda droppar på asfalten och fukten i luften och sommaren är snart slut. Mörkret erbjuder en tystnad vi ansåg var bäst att övervinna, mörkret erbjuder för många möjligheter till tankar. Deras miner, men deras ögon flackade mot oss, odrägliga ungdomar, vi hade fått för mycket att dricka. Men hela världen låg stilla under våra fötter och vi ville sätta den i rullning i åtminstone några minuter till. Ty när vi skiljs åt lyckas mörkret åter tränga in, ett lufttäcke runt oss. Tystnaden. En värld är en värld och gråter någon av oss i natt, eller letar vi fler sätt att fly?
Den är runt mig nu, lägger sig varm och tjock runt mitt huvud, min kropp töms på värme. När jag släpper greppet om min penna, sipprar den svarta dimman in i mitt blod. Som ett gift, men det ska inte hända i natt. Det finns alltid sätt.
Now turn on the music and start dreaming, about the dancing.
-
Och han sjunger om att älska en sten, men vad är det? Jag faller för de med tunnast hud, tänk dig hur lätt det är, att skära upp den. Stjäla blodets värme, och lämna dig där, tappad. Som att du inte var vilse när vi började.
Tunnhudade, för om jag lägger min hud mot din, kanske vi kan känna hjärtslagen, blodomlopp, och veta att de inte längre bara är ditritade på våra armar.
Han sjunger om att älska en sten, han ska vara lycklig. Man kan inte såra en sten, blott slå sig själv mot den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar