Real

Med pennan i handen, var tog, allt jag hade vägen? Orden som kunde beskriva dina viskningar, över myrar och skogar, förda till mig med vinden. Försvann de, med dig? Ty jag räcker ut handen, och kan inte längre föreställa mig, att du är där.
Eller är det dem jag anar, som moln av dammkorn och gnistor, svävar runt mig, i cirklar, ger mig ibland en värme, jag inte kan ta på, och avdunstar, likt allt, så snabbt från min hud. Lämnar mina fingrar kalla, med blott en känsla av saknad, det de önskar, alltid runt dem, aldrig inuti.
Är det de, som täpper mina luftvägar, fastnar på väggarna och hindrar min andning. Som retar min hals, det bränner, men jag är för rädd, för vad som händer om jag hostar. Tar aldrig så djupa andetag, av rädsla för vad som kan smita in, och sedan kräva, lämna mig. Ty den värmen, är allt, jag har.
Och jag kan inte längre fylla mina lungor med luft. Istället, gnistor av ord, de har aldrig varit mina, likväl tar de över mig. Som en omfamning, jag är stum för resten av världen. Och när de lämnar mig i kylan, är jag utblottad, att luften kan kännas så kall i min strupe, måste jag, tända en egen eld. Skapa något, att träna upp mina stämband med. Eller gömma, under huvudkudden, som för att hindra världen från att ta mig, när jag vill sova. Och veta, att där finns, något.

-

"Some nights I thirst for real blood, for real knives, for real cries."
"Sometimes the blood from real cuts feels real nice when it's really mine."

Och var gång, jag ens ser spåren av hennes smärta, i henne, i allt, förstår hon, hur mitt hjärta brister för henne. När jag vänder ryggen till, och går därifrån, hon ser aldrig mina tårar.

-

(Igår)

Och dina läppar försöker forma ordet, det enda som behövs, men ljudet blir aldrig, riktigt, rent. All energi som går åt, det är för mycket. Så allt du ser, är hur fel det mottas. Och du känner det, i strupen, hur den snörs åt, stryper dina andetag, du kippar, men allt du lyckas med, tårarna som väller upp, minner dina kinder om saltvattnet, det rena, kalla, sorglösa. En tid du inte ens kan relatera till.
Och om någon bara skulle ställa rätt fråga, skulle jag berätta hur jag inte längre kan gråta, som jag gjorde då. Min strupe ger mig knappt rum att andas, och inga ljud, inga ord mer än viskningar, lämnar den. Precis, när jag som allra mest, måste uppfölja, det jag är som mest rädd, att säga.
Hjälp.

Om jag svimmar, istället, så förstår ni kanske, att det är ni, och inte jag, som ska agera nu.
Varför måste min del, vara så läskigt stor?

Och min handstil, med vilken jag skriver ned allt jag är, är, oläslig.
Vem får då veta?