2005-08-25

prickar


som 60-talet, ramar jag
in mitt ansikte

låter jag orden dansa likt prickarna

på hennes klänning

kvällen då den oanade kraften

i fingertoppar mot pianotangenter och en enda röst

väckte de äldsta ruinerna till liv


i en efterklang, än vibrerar de

än skakar mina händer

och prickarna slutar aldrig

trollbinda


de dansar ned till fingerspetsarna och

ut över huden

färgerna finns överallt

nyanser på min arm

en efterklang

kittlar mina ögonlock


-


Och är inte prickarna där, blott för att färglägga mitt sinne?
Studsa, mellan våra världars väggar, i en evig lek.


Jag gjorde nog ett ganska bra intryck på min nya lärare idag, första lektionen. Slog upp dörren till klassrummet, tio minuter efter att lektionen börjat, och undrade korkat om jag var på rätt plats. Resten av klassen satt knäpptyst vid sina bänkar och stirrade på mig. Jag hatar sådana tysta klasser, man känner nästan hur någon dömer en för ens sätt att andas.

Det skulle ha varit norrsken inatt, istället blickar stjärnorna disigt ned på mig. Natten lockar, mer än den söver. Syrsorna bjuder upp till dans, känslan av daggvått gräs under fötterna, det enda som saknas nu är månen.

1 kommentar:

Alfredo Augusto sa...

kvällen då den oanade kraften
i fingertoppar mot pianotangenter och en enda röst
väckte de äldsta ruinerna till liv..

oooooOOOOOOOOO!!! vad fint!!!
skriv, skriv, skriv!!