prickar

som 60-talet, ramar jag
in mitt ansikte
låter jag orden dansa likt prickarna
på hennes klänning
kvällen då den oanade kraften
i fingertoppar mot pianotangenter och en enda röst
väckte de äldsta ruinerna till liv

i en efterklang, än vibrerar de
än skakar mina händer
och prickarna slutar aldrig
trollbinda

de dansar ned till fingerspetsarna och
ut över huden
färgerna finns överallt
nyanser på min arm
en efterklang
kittlar mina ögonlock

-

Och är inte prickarna där, blott för att färglägga mitt sinne?
Studsa, mellan våra världars väggar, i en evig lek.

Jag gjorde nog ett ganska bra intryck på min nya lärare idag, första lektionen. Slog upp dörren till klassrummet, tio minuter efter att lektionen börjat, och undrade korkat om jag var på rätt plats. Resten av klassen satt knäpptyst vid sina bänkar och stirrade på mig. Jag hatar sådana tysta klasser, man känner nästan hur någon dömer en för ens sätt att andas.

Det skulle ha varit norrsken inatt, istället blickar stjärnorna disigt ned på mig. Natten lockar, mer än den söver. Syrsorna bjuder upp till dans, känslan av daggvått gräs under fötterna, det enda som saknas nu är månen.