Appropå lycka, olycka, eller mänskligheten.

Och det är bara så förbannat, så förjävligt, hur dåligt människor mår, nej, hur många det är, som faktiskt mår dåligt. Är vi skapta så, är det vårat öde på något vis, att vara helt fucked-up inombords, leva våra lyckliga liv, alltid med något vid sidan, som plågar, äter, nöter? Är det vårt straff, för att vi är människor? Det som kommer med vår förmåga att tänka, vi är inte ens så smarta, kom igen, hade vi utnyttjat vår hjärna, verkligen, vår kapacitet, vi hade inte funnits kvar idag. Vi hade svurit och svurit åt oss själva, över att vi vågade, var så nyfikna, maktlystna, och öppnade Pandoras ask. Och vi hade låst den igen, kanske än mer, klippt bort, vad som fick oss att öppna den i första taget. För intet gott kan komma utan ont. Och vilket gott? Jag kan skriva dessa rader, jag kan tänka, ta in allt det vackraste, underbaraste, och kanske även skapa, men även det mest hemska, som bara smärtar.
Vi kan reflektera över att vi är lyckliga, men vi kan alltid finna saker som bevisar att vi är motsatsen. Och hur många människor är, egentligen, så jävla bra på, eller kan, över huvud taget, skapa balans? Mer än att vi inte faller. För var jag än vänder mig, verkar det som, alla är egentligen så små.

Jag är väl naiv, men jag brukade faktiskt inte tänka mig, varje människa, som ett slagfält. Och man ser två människor, som egentligen, inte känner varandra, men en av dem är en så nära, men ändå så avlägsen, och de pratar plötsligt, helt öppet, om deras liv, deras berg- och dalbanor. Visar sina ärr, om än inte synliga, och jämför mediciner. Det är naturligt, och det är normalt. Och jag tycker bara att det är så jävla sjukt att det är så, att var och varannan, om inte varje, egentligen, människa behöver läkemedel eller vård, att vi inte kan ta hand om oss själva, har vi någonstans blivit så jävla beroende och sårbara eller har det alltid varit så? Jag vill inte ta det.
Och jag sitter bara där, och lär mig, som vanligt, verkar det som, mer än jag gjort ett helt liv, om människan jag känt ett helt liv, när denne talar med en annan, om saker jag inte vågar ta upp. Det är självsäkra röster jag hör, runt om mig.

Jag mår nog inte egentligen dåligt, eller, hah, flera psykologer, eller vanliga människor för den delen, skulle väl protestera där, men nog fan är jag fucked-up. Jag vet inte vem jag är, och vågar inte visa det jag är säker på. Lever ett dubbelliv, tror inte jag har så mycket moral, och bryr mig ändå allt för mycket om allt, särskilt om hur andra mår. Går jag under, är det nästan säkerligen för att någon annan gör det, hur egoistisk jag än ser mig vara.
Ändå, någon sorts balans. Trots att jag verkar ha utvecklat en lite överstor rädsla för att falla, om än det minsta. Och ändå, se på all jävla skönhet i världen, sårbarheten som gör oss mänskliga, det är den som gör oss vackra, värda känslor, liv. Varandra. Och jag må vara förvirrad, eller störd, när jag kan känna mig både miserabel och lycklig, heavenly, på samma gång, och samtidigt, är det väl kanske det som driver mig, på något twisted sätt, jag inte kan förklara.

Och jag vill bara, att varenda människa jag känner, inte ska ha något, som tynger så mycket, och drar ned, i bagaget, eller över sig, ett regnmoln, de aldrig lyckas vifta bort eller springa ifrån. Men jag vet, det är bara naivt. Någon sade till mig att jag måste låta människor må dåligt. Det är sant som fan, men borde det inte finnas en gräns?