Balans

Det finns inga krokar i det här taket. Allt man hade kunnat hänga upp.

-

Han undrade om hon egentligen såg honom, eller bara som en spegel, ett bollplank, en våg, något att se och balansera sina idéer med. Han var ett perspektiv, och hon kunde låta honom vila sitt huvud mellan hennes händer, smeka hans kind, men blott för att känna sina egna händer mot hans hud, och se in i hans ögon för att kunna urskilja sin egen spegelbild, i skenet av honom.
Så kysste hon honom på kinden innan hon gick ut, så flyktig, och han insåg att han inte visste huruvida hon skulle återvända.

-

Merochmerochmerochmerochmer
(Och jag går under)
punkter
och det är inte att jag är hungrig, det är bara att det finns inget annat, och jag har inget stopp.
"Jag kan aldrig få nog", hennes nyckelband är det underbaraste, men jag, jag vinglar fram, min linbana fast mark, det är inte den utan jag som är opålitlig, och med allt jag vet och vet och vet och lovat så sjunker jag, jag har inte någon kontroll.
Och en våg att balansera gott och ont, in- och utgifter, önskningar, viljan upp och viljan ned, har de bägge någonsin varit i balans?

Och jag har allt inom mig, sitter på idé efter idé tankar som vill skrivas ned, men någonstans på vägen, det tar stopp. Och jag kan blott påbörja en mening, sedan vandrar min blick och mina tankar. Nu också, se. Det här är ingenting. Och det går bara inte, den här känslan äter upp mig.
Mina ben bär mig inte, de vill inte göra någonting.
Och jag kan blott se, hur allt händer, men det positiva är att jag inte lär tänka på det någon längre stund åt gången, fila dina naglar istället, och stirra ut, tomma intet, ty vem orkar egentligen stanna kvar i sig själv?
Det är sommaren. Bara sommaren. Det finns ingen höst- eller vinterdepression. Med våren sjunker man, och med sommaren finner man sig tom.

-

-Jag hade en bror, Jakob, han skulle bli konstnär. Han gjorde de vackraste formerna, tänk svanar av servetter, japanskt, men dessa av papper, allt han kunde hitta. Och han var ung då, ivrig, med en attityd som få, storebror, som jag såg upp till honom. Skottland inspirerade honom, de tunga molnen, runt de magnifika gröna bergen, och fåren han tidigare avskytt, så dumma, nu på sluttningar brantare än livet, envisa och ihärdiga, något så starkt omvandlat till något så svagt, temporärt. Han älskade det.
Och han pratade hela tiden om hur han, här, skulle föreviga sin konst, ty det var här den hörde hemma. Du skulle se honom, som han funderade, sedan debatterade, diskuterade, för alla som var närvarande, för luften, på vilket sätt detta förevigande skulle ske, vilket vore det bästa? Ty papper är ju inte direkt det mest beståndiga materialet.
Så en dag tystnade han. Han hade kommit på det, det riktigt sken om honom av självbelåtenhet, ett sådant leende du vet, som man bara vill smälla till, och som hans ögon glimmade...

-

Hejdå.