Förlåt, men kan jag sluta få ångest över minsta lilla grej?
Inte? Oh well.
Efter regn, av och till, nästan hela dagen, blev det fint. Ljusare moln, till och med blå himmel. Jag gick ut på balkongen, andades, såg ut. Blev så bländad att jag var tvungen att se ned mot mina fötter en bra stund innan jag anpassat mig till ljuset.
Det känns bra.
-
Jag hör syrsor. Ser mörkret, utanför mitt fönster.
Du hör, vad du vill höra, och du ser, mörkret.
Tänker; imorgon, men natten är evig.
Och tecknen på liv, är så uppenbara, i allt, du inte är.
Dras, mot rösterna, ljusets värme.
Som en nattfjäril kretsar du runt lyktan, rädd att bränna dig.
Vingslagens kraft, avtar, och du singlar ned mot marken.
I kylan, mörkret, än hörs rösterna, avlägset, där du ligger.
(Du har aldrig fått se dina färger, i deras rätta ljus.)
-
Bara kortfattat, allt, just nu: Sommaren ger mig damp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar