Historia

Och jag skulle säga någonting, men vill jag säga någonting, är det bara hur onödigt, jävla onödigt, allt de säger och gör är. Jag vill förklara, du tycker si, du tycker så, du uppfattade si, du uppfattade så. Inget ni säger, inte ett ord, behöver sägas. Det gör absolut ingenting. Titta bara på varandra, och titta på er själva. Det är så uppenbart. Jag tycker att jag ser allt, där jag sitter. Ingen ser vad jag ser, och ingen ser mig, för vad jag ser. Jag hatar att vara så tyst.

-

Och jag ska ta med mig Nostradamus, så när jag sitter där i min soffa, och ser sommaren utanför fönstret, kan jag kanske någonstans hitta världen, idag. Eler utröna imorgon så jag kan leva för nu, åtminstone nu. (Hah. Det vore bara omöjligt.) Och historian ser alltid trevligare ut, när den inte skrivs i dåtid.

-

Jag hittade en grej jag skrev, för lite mer än ett år sen. På våren, det var någonting med björkarna, som var så vackra, men det jag skrev, ser jag, var ganska dåligt. Och jag minns, i vilket fall, hur jävla mycket jag önskade att jag skulle slippa ut ur det där klassrummet, huset, alla idioter, hur ingen förstod. Sen hur mycket jag grät efter skolavslutningen, för att alla var så falska, och ingen egentligen min vän. För ingen skull ringa, och inte jag heller. Och sen hur jävlig sommaren blev.
Allt det där, finns inte längre.
Vi säger så.

-

Det här däremot, hittade jag, det här bara en bråkdel, men jag måste göra något av det. Jag orkar aldrig, så långt.

Och varje kväll sätter hon sig på samma ställe på den gamla mattan, med ett anteckningsblock i knät och en penna i handen. Hon tänder ljus omkring sig och försöker tänka klart, fokusera. En gång för länge sedan lånade hon en bok om meditation, för hennes inre verkade vara något bra att komma i kontakt med just då. Hon gav dock snabbt upp tanken, eftersom att just tankarna var något som inte så lätt lämnade hennes sinne. Just nu ville hon dock bara att de skulle vara mer tydliga, precisa.
I anteckningsblocket är det meningen att hon ska skriva ned sina känslor, försöka formulera och göra meningar, eller mening, av allt som virvlar runt i hennes hjärna. Hon lyckas aldrig. Lösa, handplockade ord, som acceleration, glömska och varm choklad, på slumpvisa placeringar skapar istället en sorts mindmap som mer ger förvirring än ordning och reda för en själ som blivit tagen med storm, men inte än förstått vad det resulterat i. Nuförtiden är blocket mer än halvfullt av dessa tankekartor, en sida för varje dag, och varje sida består av runt sju ord, ty efter ett tag tar det stopp.
En dag när hon går igenom dessa sidor kommer hon att inse att de alla var synonymer. Men nu går vi händelserna i förväg.

-

Den kommande veckan: böcker, musik, penna och papper. Och förhoppningsvis sol.

Bye.