Solen går upp i Bagdad

Och att må så illa att man inte kan sova, kontinueligt. Som fåglarna kvittrar, syrsorna spelar, ljuset sakta närmar sig. Min kropp tar över mig. När jag andas, sväljer, blundar. Den är under mina ögonlock, äter upp mig inifrån.

Och sluta nu, jag täker på honom där han går runt i terrorismens stad, att inte vara i vägen räcker inte alltid. Tänk den världen, jag har aldrig sett den. Tänk de hus, som en gång stått så vackert. Människor, bakom deras ögon, vågar du se efter? Jag vågar inte tänka, på allt han ser. Som vore han någon att ta hand om. Men han är, ömtålig, och för långt borta.

Var är natten? Den snuddar, vid min ryggrad. Kallar på mig, med glömska. Och I Bagdad, går solen upp. Om han ändå skulle vinkla på persiennerna, eller kika ut genom dörrspringan, på stenhuset, vad skulle han se?

-

"There's no heat, in this house,
I can't breathe with these words in my mouth,
but I'm not going to say them.
Yeah, I've made that mistake before.
On the stairs, she grabs my arm, says what's up, where you been, is something wrong?
I try to just smile, and say everything's fine."