Skattkartor

Och så nära, jag känner hudens
värme
rör mig hela tiden runt
tassar, leker
men vidrör
aldrig

Jag kan gå i hur många labyrinter jag vill, vad gör det om jag ser grönt eller rött eller ens hans ögon, när jag av alla tusentals skikt likt förbannat virrar runt på blott detta. Rädd för att sträcka på mig, rädd för att ge efter för min tyngd. (Fast?)

-

Och mina ben bär mig inte. Jag sover så länge jag kan, och när jag sedan ska resa på mig.. Höjden av lathet. Jag måste ut.

(Egentligen är allt jag har i mitt huvud just nu skattkartor och funderingar på hur jag ska kunna komprimera dessa till blott 20 000 tecken. Ter det sig inte omöjligt?)


Hon hade förklarat för honom en gång, att det för henne inte låg någon spänning i att få en karta med en redan markerad skatt och, om än kryptiska ändå utsatta, sätt att nå den. Nej, spänningen låg däremot i att själv försöka utröna hur kartan ser ut, av blott det som finns inom en, och spåren av den som ritat den. Du ritar själv, när du funnit skatten, ut krysset och ledtrådarna för att nå den. Det är en utmaning. Och det var precis, förstod han nu, vad hon hade gjort.