Och 5 dagar hav

Under tiden jag cyklar ser jag solen gå ned, till vänster om mig, mot horisonten, och jag inser att jag inte kan stanna. Jag passerar människor, ögon, liv, gemenskap, vill inte se. Cyklar tills vägen tar slut, bestiger berget vid dess ände, och vandrar, planlöst, på toppens platå, den torra växtligheten, blommorna, och havsutsikten är en tavla, jag aldrig kommer kunna måla. Se, och det visar sig att berget är en hel värld, så enslig, skön, och när jag går, längs dessa stigar, små tallar i underfunderliga formationer, så vet jag, att jag måste gå tillbaka samma väg, men likväl hoppas jag, på något annat, magiskt? eller bara annorlunda. Och jag är fortfarande ett barn, går bara i skogen om den är tom. Skräms av minsta ljud, tecken på andra.
Och som jag vill göra den här skogen till min, behålla den, i mitt hjärta, något eget, hemligt, en värld. Men den är inte för mig, jag vet, den tillhör andra, och i vilket fall, här kan jag inte stanna, alla människor, för nära. Jag kan inte stanna, de nya stigar jag finner, tar mig aldrig dit jag vill, och jag återvänder, går tillbaka. (I verkligheten, ser jag bara stigarna, prövar aldrig, om mina fötter bär mig, okänd terräng.)
Man måste kämpa lite, för att få det man vill ha. Jag tror jag aldrig lärt mig hur.
Vet du hur det är, att vara ensam?

Jag kan inte.

-

Efter sin sista låt kastade hon ut en ensam blomma till publiken.
Jag fångade den i luften, där jag satt.

Sedan gick jag därifrån för att hitta ett ställe att gråta på.
Men jag kunde aldrig stanna.

-

Det började med detta:

Det är ditt hav jag har framför mig
det med det vackra vattnet,
med ibland lätta stråk, ibland hela sjöar
av blomning
det hav, som aldrig tar slut

Vet du att du styr över vågorna
att det är du som får dem att le mot mig
där jag sitter
och när du simmar
bär de dig vartän du vill

Men var är stormen?

-

Och nu är jag hemma. Tom på energi, och isolerar mig. För varför inte?